[241210] Jag har på senare tid läst ett flertal böcker som tar upp frågan om vad ett hem är, och om var och hur vi kan hitta ett sådant. Nu senast debutanten Fatima Klanco Al Mulki och hennes Hem Mina hem. Nu har jag också läst en annan svensk debutroman, Din vilja sitter i skogen, av Mattias Timander, som tar upp liknande teman. Timander är född 1998 i Kiruna och arbetar i dag som kulturskribent.
Den namnlöse jag-berättaren bor i en stuga i utkanten av en liten by en bit från Kiruna. Hans föräldrar dog när han var kring tjugo och nu är det några år därefter. Han har inget formellt arbete, lever på arvet och tycks inte ha något vidare umgänge med jämnåriga. Han ägnar sig åt veden, fiskar och är med i jaktlaget, och han är ofta i Storstugan och hälsar på en kvinna i åttioårsåldern som jag först trodde var hans far- eller mormor. Enligt skildringen av sin vardag lever han som en mycket äldre person, verkar trivas bäst i byn och är sällan i storstan.
Men det är samtidigt tydligt att han inte känner sig riktigt hemma där han är
”För vad som brann i mig och vad som var min plats i världen hade jag tidigare inte funderat nå desto mer på. Bland dom som var jämnårig hörde jag inte hemma. Det dom i regel drömde om, om det var fast anställning i gruvan och byta snöskoter varannan säsong, det var inte mitt. Det där lillgamla, som dom sa, gjorde att jag nog passade hit med gammfolket. Sånt var det att man funderade där man satt vid köksbordet.”
I skolan var de en gång på biblioteket för att låna böcker, han tog tag i Skogshuggning av Thomas Bernard. Men den var för tjock, och man lånar inga sådana böcker när man bara är åtta år, sa fröken.
Senare hittade han av en slump böcker av Kafka, Joyce och Woolf, Flaubert och Fallada och får plötsligt för sig att börja läsa skönlitteratur. Ibland känner han för att visa upp det när han låter en pocket sticka upp ur bakfickan. Men enligt gammkvinnan i storstugan får han passa sig så han inte blir en sån där bohem, det gäller att inte sticka ut och göra sig märkvärdig, det är lätt att bli sedd som lite eljest.
Och lika plötsligt och till synes helt spontant packar han en lätt väska och drar till Stockholm, där kan han nog träffa folk att prata litteratur med.
Mattias Timander skriver i en form av norrländsk dialekt som är ljuvlig att läsa, med omvänd ordföljd och emellanåt lätt märklig grammatik. Men om det är ”äkta” språk eller med egenpåhittade uttryck kan jag inte avgöra. Det blir hursomhelst fräscht och levande berättat, vissa meningar kan vindla sig fram likt en krokig fjällbäck. Eller jokk, som det heter här. Det finns något härligt naivt, kanske barnsligt, över språket som öppnar sinnena och stundvis glider över i det poetiska.
Men jag undrar också om hans ton och stil är lite distanserande. Om vi kommer huvudpersonen riktigt nära. Timander stannar sällan upp några längre stunder i känslor eller händelser. Några små nedslag, sedan raskt vidare. Det är skönt att läsa, men kanske blir det också lite ytligt eller väl lättsamt. Jag undrar även om han skriver mer i dialekt när berättaren är i byn än när han är i Stockholm, och om det isåfall är medvetet eller mer sitter i min läsning.
Det handlar om en kultur-, klass- och bildningsresa, och ganska självklart(?) får han svårt att anpassa sig och hitta en plats också i Stockholm
”Jag levde som en riktig bohem och började dricka vin för att ha nå att göra och sov mer och mer. Halva dagarna.”
Men han läser mycket och dras ofta åt franska författare. Han träffar Vera Brandt och får ett socialt liv, blir även betuttad i denna oförutsägbara kvinna. Han får genom henne ett uppdrag att skriva om en roman av Modiano, som han nyss har läst. Det går bra och han får fler skrivjobb, och senare får han även göra författarintervjuer. Återigen går allting väldigt fort och lätt, eller också är han en osedvanlig begåvning.
Han kommer in i och börjar umgås i kulturella kretsar på krogar och fester, och snart märker han att Södermalm känns som en by liknande den han kommer från, där alla känner alla och skvallret går. Och på samma vis som där uppe i norr har han problem med att känna sig delaktig och tillhörande.
Lika spontant snabbt som han lämnade byn för Stockholm bestämmer han sig för att åka tillbaka, utan några direkta funderingar vi får ta del av.
Han blir alltmer nyfiken på byns och sin familjs och släkts bakgrund. Pratar med hon i storstugan och frågar om diverse konflikter och annat som utspelat sig i byns historia. Gammkvinnan var tydligen en speciell människa
”Jo, hon var nog den enda för många. Att man kunde vara till storstugan och hälsa på och alltid att hon hade kaffe och tystnad. Det var väl också att folk kunde ventilera sitt där.”
Kvinnan blir bara tröttare och tröttare, och det visar sig att hon har långt gången cancer. Det blir att han tillbringar mycket av sin tid hos henne, kanske betalar tillbaka vad hon gett.
En fin scen är när sonen Fjällborg hälsar på i storstugan där den gamla ligger och väntar. Hur hans spädbarn får ögonkontakt med den döende kvinnan, hur hon levde upp genom barnets blick och satte sig upp i sängen. Det var hennes sista timmar i livet
”Då jag hade storstan bakom mig och storstugan var tom och jag var utan mål och mening alls uppgick jag i arbetet med veden. Det fanns gott om torrfuror så det var bara att sätta i kapen. Jag kapade i två dagar utan några längre avbrott alls förutom att ta kaffet och det hettade i gummistövlarna och rutiga skjortan vart sjöblöt i svett och kall sen när jag pausade.”
Kanske att han trots allt fann ett hem där i byn.
