[241204] Verket inleds med en musikaliskt kraftfull masscen av firande invånare på ön Cypern. Ett sjöslag är vunnet och hjälten Otello är i antågande, oskadd ur stormen. Ett fylleslag utbryter. Snart vänds dock allt till ett eskalerande avunds- och svartsjukedrama med ett för Shakespeares tragedier typiskt alla-dör-på slutet-slut. Men först en av operavärldens mest hyllade kärleksduetter, fint framtonad av Michael Weinius och Julia Sporsén som Otello och hans hustru Desdemona, ensamma under natthimlen. Därefter går det undan!
Shakespeares pjäs, som stavades Othello, baserade sig på en historisk 1500-tals-händelse, när en turkisk flotta besegrades vid Lepanto, nuvarande Naupaktos i Grekland. Den kopplingen otydliggörs i Verdis opera, som i Göteborgsoperans aktuella uppsättning är iklädd diskret blek 1950-talskostymering och en rumslig dekor som i vissa scener närmast ger intryck av svartvit film.
Särskilt två kostymer sticker ut i mångfalden. Den ena är Desdemonas blodröda dräkt i andra akt när hon, utan att förstå varför, inför en stor och förskräckt församling, slagits till marken av Otello. Den andra gäller Otellos närmaste man Jagos kritvita tennisklädsel i en av scenerna. Jago är en roll som Jens Søndergaard gör med manipulerarens hela arsenal i avsikt att skada Otello, som hämnd för att ha blivit förbigången vid en befordran, genom att få honom att tro att Desdemona är otrogen med den man, Cassio (Adam Frandsen), som fått jobbet och går till slut så långt som till att råda Otello att döda henne. Det får också avsiktlig effekt.
Därmed har Shakespeare skrivit in sig i vår tids psykiatrivokabulär med begreppet ”Othellosyndromet” som term för en patologisk form av svartsjuka, en huvudsakligen manlig åkomma, som ofta är orsak bakom misshandel och mord på framför allt kvinnor i nära relation. Jens Søndergaard intar scenen, stundom i koreograferade danssteg,
med en förförisk, lätt snobbig elegans som bit för bit personifierar en mellanmänsklig grymhet som visat sig främst ta skruv mot person med dålig självkänsla, kanske på grund av någon form av utanförskap. I en kraftfull aria i andra akt avslöjar Jago sin cyniska tro på en grym gud.
I stället för en Otello med svart hudfärg, så som pjäsen är skriven, har tenorfyndet Michael Weinius fått ett stort rött födelsemärke etablerat på sin vänstra kind som visar sig ha följt med sedan födseln och orsakat honom en svår barndom som mobbingoffer bland jämngamla. Ett par barn ur operans stora barnkör uppträder då och då i rollen som Otello och Desdemona som barn, som för att bekräfta detta livslånga utanförskap.
Det är intressant att i det matnyttiga programbladet läsa hur dirigenten Vincenzo Millenari förklarar sin förkärlek för framför allt Verdis operor, som han säger sig ha ambitionen att beta av en efter en i hopp om att han om 10-15 år ska ha dirigerat dem alla. Det är inte svårt att förstå att han tagit sig an Otello på Göteborgsoperan som en stor utmaning, både för dess komplexa orkestrering och de ”extremt krävande” vokala partierna. Det låter sig också lätt inse att både orkester och sångare i den här uppsättningen gör ett extremt bra jobb. Och det gäller inte minst den ovanligt stora och flitigt närvarande kören.
Julia Sporséns Desdemona väcker ju otrolig medkänsla med sin varma och klara sopran i sina försök att ta Otello ur sin villfarelse om otrohet. Men förgäves.
Otello uppfördes senast i Göteborg på Stora Teatern 1969. Så missa för all del inte den här möjligheten till en enastående operakväll. Sällan har jag upplevt att tre timmar och 15 minuter passerat så fort. I januari kommer turen till Tomas Lind och Carolina Sandgren att axla rollerna som Otello och Desdemona. En inspelning från premiären av Sveriges Radio är planerad att sändas den 28 december.
