[241202] Numera har det väl inte undgått någon, att Lars Noréns uppväxt var allt annat än lugn och harmonisk. Dysfunktionell kallar man numera en sådan icke-gemenskap, som visserligen inte leder till lycka men inte desto mindre inspirerat till ett antal konstverk som demonstrerar det drama några tvingas växa upp i. Som jag vill minnas Claes Wahlin skrev i Aftonbladet om hans dramakonst: han har skapat ett antikt torg, där allt finns att beskåda, en scen, som också är vår egen, eller kan visa sig vara det,en scen som i det här fallet gör oss alla till atenare av i dag, medborgare i staten.
Denna intima mardröm har lockat Frida Röhl och den utsökta ensemblen på Folkteatern att remakea något jag bland annat drar mig till minnes från Théâtre du Soleil i Paris för många år sedan: bröd och skådespel för folket, en dubbelfest (deras genombrott ägde faktiskt rum genom en uppsättning av Arnold Weskers Köket 1967!). Här och nu på Folkteatern innebär det, att alla närvarande på scenen sveps in i en svåröverskådlig, förlamande hypnos. Sålunda smyger betjäningen, som i det här sammanhanget kunde uppfattas som körens anonyma röst i det antika dramat, ut sina icke-verbala kommentarer i form av den ena kulinariska läckerheten efter den andra in i skeendet. Vi i publiken törs knappt snudda vid de pyttesmå faten med än mindre godsaker på, som långt ifrån mättar men är desto mer aptitväckande. De är sju, åtta, kanske till och med tio till antalet lite beroende på hur man räknar, utsökt goda men samtidigt så minimala, att man bara känner lusten väckas, innan de är uppslukade och försvunna för att väcka ännu en längtan man lika snabbt inser aldrig kommer att tillfredsställas!
Och man får en liten aning om, hur underbart allting skulle kunna vara, men förlänas inte nåden att faktiskt få erfara vad det i så fall hade kunnat innebära i det vi kallar verkligheten.
Det kunde kallas ett raffinerat sätt att väcka publikens förståelse för, hur de enskilda familjemedlemmarna, på vars scen vi är placerade som en onaturlig del, oavbrutet konfronterats med besvikelser i det vardagliga flödet, vilket skapar den ömsesidiga intima utarmning som Norén blev en sådan mästare i att skildra.
Man kan inte tala om ondska, inte i andra termer än i det onda blod som alltid ligger och bubblar i otillfredsställd längtan och ger oläkbara men för livet.
Det vi sitter och iakttar och hungrigt smaskar i oss är den speciella form för monotoni som kräver uthålliga sinnen och har man väl accepterat att det är utgångspunkten för alla närvarande, inklusive oss själva, kan man märka hur en indirekt reflektion sätter i gång, som får en att associera i alla tänkbara riktningar – en ny form för episk teater som man i efterhand konstaterar inte släpper taget, utan fortsätter att arbeta i medvetandet och i de mest överraskande riktningar.
Ledan, inte insikten i Brechts mening, är det som sätter i gång tankeverksamheten och ett bra tag senare (då jag oavsett allt tillåtit mig att fira advent i vanlig ordning!) ligger intrycken kvar, liksom tankarna, uppsättningen har gjort ett intryck som visat sig vara outplånligt.
Jag har arbetat med Lars Noréns dramer i flera stadier och flera olika sammanhang, jag har hört min son tala om erfarenheten av honom som regissör efter en uppsättning av Kaj Munks Ordet på Det Kongelige i Köpenhamn, men det här är första gången jag känt hans erfarenhetskonst så påtagligt krypa innanför skinnet för att stanna kvar, kanske för gott. Och då måste det ju sägas att en teateruppsättning skapat en förståelse på djupet för dramagestalternas tillstånd som inte bara påståtts, men visats, för att inte säga exponerats.
Det ger högsta tänkbara betyg till ensemblen på Folkteatern och Frida Röhls säkra grepp om föreställningen, som man hoppas kommer att ses av en stor publik, vilket också visar sig bli fallet, till såväl andlig som kroppslig föda genom alla de kommande föreställningar som redan nu annonserar utsålt. De som inte bokat i tid får helt enkelt hoppas på en väl motiverad förlängd spelperiod.
Att drömma om en televisering eller filmad version måste tills vidare stanna vid drömmen. Föreställningen bygger på alldeles för många i rent fysisk mening utmanande sensuella moment för att kunna göra sådan dröm till verklighet. Skådespelet kan televiseras, inte brödet.
