[241119] Det handlar om djärva bearbetningar och teater i det intima formatet. Två föreställningar att hinna fånga mot slutet av spelperioderna och samtidigt insupa känslan av ett teaterkollektiv som envist klamrar sig fast i en rivningshotad byggnad utmed ”Teaterstråket” mellan Järntorget och Masthuggstorget. Ungefär som hela det svenska kulturlivet nu kämpar för sin fortlevnad i gott sällskap med demokratin.
Det är ovanligt att stöta på en dramatisering av en endast årsgammal roman till skillnad från mitt förra möte med Konstkollektivet Snö. Då gällde det Fjodor Dostojevskis 177 år gamla debutroman Arma människor, framförd i en lokal på Tredje Långgatan.
Utan att ha hunnit mer än skumma den bok det nu gäller är det lätt att inse att det varit ett krävande företag att koka ner Amanda Svenssons mångfacetterade roman Själens Telegraf till ett 90 minuters sceniskt äventyr, där publiken sitter utspridd på enkla stolar i stort sett mitt i det existentiella drama som utspelar sig mellan moder Grace och dottern Iris, några män som kommer och går i en och samma skådespelare samt en musikensemble som spelar en väsentlig roll i handlingen. En handling som växlar mellan att utspela sig i Somerset i England år1992 och i den skotska staden Glasgow året 1998 med en form av epilog året 2019-2020 i London.
Caroline Andréason och Emilie Strandberg har inte bara skapat manuset utan spelar också de två kvinnorollerna. Andréason agerar excentrisk moder med utstuderad precision, där hon aningen världsfrånvänd och samtidigt utmanande virvlar runt i fluffig pälsjacka eller fladdrande skjortor, pendlar mellan sina tarotkort, telefonen och den stora äppelodlingen hon vårdar på tomten till det gamla huset hon och dottern bebor men inte äger. Pengar är en bristvara som ständigt gör sig påmind. Det är ett lågkonjunkturens England med arbetslöshet och demonstrationer.
Emilie Strandberg gör den mer jordnära dottern Iris som kämpar för att finna sig tillrätta i livet och försöka förstå varför modern inte vill att hon ska gå i skola eller om det är någon av männen i deras omgivning som är hennes pappa.. I det fallet är modern högst förtegen, har bara låtit dottern veta att fadern var en engångshistoria, väl utvald dock, enbart i syfte att ge henne ett efterlängtat barn utan att behöva ha något mer med fadern att göra, vilket hon motiverar med argument som heter duga!
De båda kvinnorna skildrar med stor ömhet denna både kärleksfulla och såriga mor-dotter-relation, också präglad av lögner och svek. Lite svårt att i hastigheten hänga med i varför den 13-åriga Iris tuttar eld på det gamla huset och varför de då hamnar i Glasgow. Kanske ger boken vid närmare läsning förklaringar. Daniel Adolfsson gör i alla fall entré lite diskret med en mjukt dansant gångart och några toner på läpparna för att efterhand växla mellan att vara den stenhuggande grannen Hugo eller ytterligare en granne eller en främling som dyker upp och ställer frågor om huset de bor i men framför allt är han musikern Rupert och visar sig besitta en särskilt behaglig sångröst.
På ett podium i utkanten av scenen huserar nämligen den musikensemble han leder, kallad Soul’s Telegraph, som gör succékarriär från att ha startat som fattigt kvartersband, en framgångssaga som Rubert anser att Iris med sin cello haft stor betydelse för. Det inte bara tackar han henne för utan generar henne också genom att erbjuda pengar, trots att de nu båda är välbärgade, han genom musiken och hon genom att ha gift sig med en välbärgad restaurangägare.
Det är en nog så märklig berättelse, kan stundom upplevas som dokumentär, om än lite väl rapsodiskt berättad. Det som skapar dynamiken är blandningen av kärlek och penningbrist, av humor och musik, lögner, svek och sorg och om att som Iris söka sig fram i livet. Detta i en lokal med en atmosfär som tycks impregnerad av mångårigt skapande av sparsmakad teater med främsta syfte att skildra människans skuggsida. I den klassen passar till viss del den här historien väl in.
Det är heller inte illa att koka ner Aischylos pjäs Agamemnon, den första delen i den nästan 2.500-åriga Orestien-trilogin, till en timmes monolog, som ännu finns chans att uppleva på Konstepidemin. Föreställningen har tidigare recenserats på Alba.nu av Kjerstin Norén. Och visst är det ett imponerande företag som Fia Adler Sandblad genomför att på en minimal scen med en begränsad men väl fungerande uppsättning rekvisita förmedla de känslor av svek, avsky och vrede som orsakades av den blodiga uppgörelsen om antikens Troja med den grekiske kung Agamemnon som härförare för den grekiske flottan, som inte fick gudarnas beskydd med mindre än att han offrade sin dotter Ifighenia. Ett blodigt krig och en blodig familjeuppgörelse, som destillerats till en timmes intensivt gestaltande med många röster i en enda person.
Göteborgs storhetstid som hem för en mångfald av fria tillika frispråkiga teatergrupper som Nationalteatern, Bastard, Bhopa, Teater Uno, Pusterviksteatern, Atelierteatern m fl har dalat. Ändå lever frigruppsverksamheten. Men krympande bidrag och ökade lokalkostnader är ett växande hot, i förlängningen också mot demokratin. Så varför inte hålla ögonen på och värna den kringverksamhet som ännu lever på olika minde scener med en intimitet som kan ge upphov till helt speciella upplevelser.