[241117] Jodå, den håller fortfarande eller ska man säga: Igen!, nobelpristagaren Dario Fos politiska fars från 1970-talets mitt om hur tidens ekonomiska kris i hans hemland Italien drabbade breda folklager med rejält höjda boende- och livsmedelspriser. Nu slår Göteborgs Stadsteater ett slag för en avgiftsfri kultur genom att sätta upp pjäsen på nytt mot valfri avgift från 0 till 500. Biljetterna tog snart slut och fredagens premiär bjöd på skrattfest av en drömbesättning. Och tajmingen av pjäsvalet är inte fel.
Det är härligt att Göteborgs Stadsteater tar vara på den komiska begåvning som finns i den fasta ensemblen. Carina M Johansson har briljerat i många komiska roller genom åren. Här spelar hon Antonia, som blivit arbetslös, och därmed blir något av en härförare i pjäsens verklighetsbaserade motståndsrörelse av hemmafruar i Italienskt 1970-tal som reagerar mot de kraftigt höjda priserna på såväl hyra och el, gas, telefon och mat med att helt enkelt vägra betala.
I den ackumulerande röra som uppstår, när icke eller för lite betalda matvaror smugglats ut ur butikerna och ska gömmas undan hemma, har Antonia framför allt att hantera sin make Giovanni, vars status som rättskaffens, fackligt engagerad underbetald arbetare Fredrik Evers uppehåller med naiv komik, enligt Antonia dessbättre okunnig i ”kvinnofrågor” som gör att hon kan gå hur långt som helst för att vilseleda honom. Hanteras ska också den betydligt mesigare väninnan Margherita och hennes man Luigi, träffsäkert spelade av Lukas Feurst respektive Victoria Olmarker.
Olmarker har ju tidigare, inte minst i rollen som Peter Hjörne i pjäsen Tidningshuset som Gud glömde, bevisat en förmåga att utan att verka tillgjord tillskansa sig manligt maner och kroppsspråk, vare sig det har gällt göteborgsk elit eller som här en politiskt engagerad arbetare, också han, enligt Antonia, okunnig i ”kvinnofrågor”. Därmed kan den fars som eskalerar när kvinnorna ska gömma de fyllda matkassar de smugglat hem från affären leda till det mest osannolika, särskilt när mot slutet båda kvinnornas stora magar ska bortförklaras och även polisen blivit involverad.
Det artar sig till en bortförklaringarnas och god tajmings segertåg över scenen, när Antonia i sin impulsiva uppfinningsrikedom ska reda ut de olika situationer som uppstår och som ger upphov till explosioner av skratt i publiken. Som sig bör. Och där har säkert regissören Alexander Öberg gjort sitt för den goda precisionen i situationskomiken.
Kamratskapet mellan Giovanni och Luigi har många fina poänger, särskilt när det handlar om att reda ut sina ställningstagande i den antikapitalistiska kampen med en vokabulär som knappast hörs idag och där det idag nästan bortglömda ordet lojalitet har en central position eller inställningen att det inte är arbetarna utan arbetsgivarna som är de som snor.
En extra eloge också till Vera Veljovic, inlånad skådespelare från Smålands Musik och Teater, för hennes växelspel mellan övriga rollerna som poliser av olika grader, vilket hon gör med snabba mustaschbyten och en underbar mix av att vara något mitt emellan en ordningens väktare eller de misstänktas medlöpare.
Det är tacksamt att scenografin fortsatt bär prägel av ett penningsvagt väl inbott arbetarhem på 1970-tal med tvätt på linor utanför fönstren. Bevisas inte minst av några röda färgfläckar på hörnet av ett köksskåp, som många tycks ha slagit huvudet blodigt mot utan att det har blivit åtgärdat. Dialogerna, inte minst mellan de båda männen är härligt träffsäkra, då de visar sig vara av lite olika politisk hållning. Fiffiga är lösningarna att markera utomhus, när de irrar omkring på jakt efter sina fruar som påstås befinna sig på sjukhus. Men vilket?? Och varför? En flyttbar gatlykta på fot får ensam avisera avstånd och en ensam port rullas in framför ridån för att markerar den port som Luigi inte hittar nycklarna till.
Nåväl. Också i dagens Sverige rapporteras om ökat matsvinn i butikerna, mer främst av dyrare råvaror än sånt som bröd, ris och spaghetti. Väl dock att man inte försökt uppdatera Dario Fos fars till vår samtid. De som inte hann med när biljetterna till höstens föreställningar släpptes kan se tiden an. Det lär pågå planering om en fortsättning.
