[241114] Det purfärska svenska förlaget RAND öppnar sin utgivning med en riktig godbit. En stark roman med smakfullt omslag och en författare som väcker intresse, trots att han inte publicerat sig på svenska sedan 1954. Alfred Hayes är mest känd som textförfattare till låten Joe Hill, insjungen av bland andra Joan Baez och Paul Robeson, vars text är en dikt som Hayes publicerade på 1930-talet, eller som manusförfattare till klassikern Cykeltjuven och många andra omtalade filmer och teveserier. Men hans romaner, skrivna under 1940- och 50-talen har fått en renässans i USA sedan 2010-talet. Utgivningen av den här boken är därmed en kulturgärning – men långt ifrån bara det. Det här är nämligen en säreget berättad, kärv historia med både hårdkokt noir-känsla, existentiella bottnar och en litterär spänst som står helt och hållet på egna ben även i nutiden.
Berättaren är en desillusionerad manusförfattare som bor i Los Angeles långa perioder, medan hans fru är kvar med deras dotter i New York. Redan från första sidan anslås tonen av illusionslöshet och cynism inför livet och samtiden som sedan bibehålls rakt igenom. Trogen just noir-traditionen är själva staden – som både geografiskt och socialt landskap – närmast en karaktär i egen rätt: ett odjur som äter människors hopp. På en fest med filmfolk i en strandvilla råkar berättaren av en händelse bli vittne till hur en berusad ung kvinna håller på att drunkna och griper in. Det blir upptakten på en först trevande, sedan försiktigt närmande och slutligen intim relation. Och ju mer vi lär känna de båda karaktärerna pyr de alltmer av samma hopplöshet som staden och samtiden de befolkar.
Kvinnan är en av alla som sökt lyckan i Hollywood och slutat som i praktiken prostituerad – allt som saknas är den kontanta betalningen, konstaterar hon själv – missbrukare med minst sagt instabilt psyke, som desperat försöker upprätthålla fasaden i brev hem till föräldrarna. Men mannen backar inte undan, intar inte en kysk faderlig roll att stötta hennes försök att få ordning på livet med hjälp av psykoterapeuten Ritter. Han tar tillfället i akt att roa sig med det lilla som bjuds i sin färglösa tillvaro, njuter så väl han kan trots alla varningsflaggor han noterar längs vägen. Men så en dag hör hans fru av sig och har bestämt sig att flytta västerut så att de ska kunna nystarta sitt äktenskap, vilket sätter i gång en dramatisk händelsekedja i både mannens och kvinnans inre, liksom i deras relation.
Hayes skriver med ett härligt, högst amerikanskt tempo, frambesvuret både av det lakoniska, renslipade språket (väl fångat av översättarna) och nyttjande av ett scentänkande som mer påminner om film än litteratur. Noir-känslan finns som sagt där, men det är ingen tuffing-attityd som förmedlas, utan det hårdkokta antar mer form av existentiell undersökning av karaktärerna, där lager efter lager skalas av tills läsaren börjar förnimma den samtidens vidrighet som slår ut i full blom i bokens upplösning. Här finns ett släktskap med Paul Auster, och jag skulle inte förvånas om Auster beundrat Hayes i sin ungdom. Men Hayes odlar mer av pessimism – eller är det realism? – inför människan och världen än den godmodiga hållning Auster trots allt brukar vidmakthålla.
En speciell grej i Hayes prosa är hans sätt att låta dialog övergå i referat av dialog och tillbaka till dialog igen, liksom att skickligt förskjuta tidsaxeln som en temporal parallell till filmens in- och utzoomning, så att en enda mening kan gestalta såväl ett ögonblick som omfattande svep genom berättelsens alla tidsskikt. Men mest infernaliskt är hur Hayes manipulerar läsaren med det avmätta berättarperspektivet. Avgrunden som öppnar sig när maskerna faller mot slutet är lika bottenlös som någonsin hos James Ellroy, bara utan alla extravaganser. Det var inte förrän jag slagit samman pärmarna och försöker smälta vad jag läst som jag insåg att i hela boken har ingen av huvudkaraktärerna någonsin givits namn – som så många andra i nöjesfabrikens historia aldrig någonsin fått ett namn och ett ansikte för världen att beskåda.
