[241112] I Jesper Lundbys Eddan 3.0 (Smockadoll förlag) berättas det om ”de där långsamma nkpgnätterna” och formen är Eddans, Den poetiska Eddan, dess nordiska mytologier, gudomliga verser, kväden, men berättelser är Norrköpings. Lundby kommer från Norrköping. Liksom jag. Jag menar, jag kommer inte från Norrköping men utanför Norrköping, från landsbygden, då Norrköping var city, centrum, inte en sol att snurra runt men en avlägsen stjärna att sikta mot. Och det är något med Norrköping. Man kan tänka på Moa Martinssons arv och man kan tänka på sin uppväxt, man kan tänka på en ful dialekt (lyssna på Kolmårdstroll, låt det bli diktens soundtrack kanske: Östgötalåten / Kolmårdstroll (youtube.com)).
Lundby skriver om Norrköping, som bränningar, som runor, ristade. Han skriver om staden och lägenheten och dess invånare som strid. Och när jag läser frågar jag mig: Vad är det att skriva, Eddan – Vad är ett hjälteepos – Vad är en myt, en liknelse, en spegling – Vad speglas man mot – Vad är en tillhörighet? Och när jag läser, känner jag hur något skaver och jag undrar vad det är att skava, och jag undrar, varför det ändå känns, bra. Eddan 3.0 triggar min misärnostalgi, känslan av att med ömhet minnas dom pissiga bitarna av livet och göra det vackert. Det är en överlevnadsstrategi. Det är också patetiskt. Jag började skriva i Norrköping. Genom Kaosföreningen Scenpoesi, med scenpoesin som referensram, med Dödsstjärnan, som himlavalvets beskyddare. Det är något med kulturen och klassen, arbetet och kritiken av kommersialismen genom dikten. Jag minns dikter från Dödsstjärnans framträdanden, som handlade om det brutala i ostlänkens framfart och insäljandet av fjärde storstadsregionen, och nu när Norrköpings kulturpolitik når nya bottennivåer – jag rör mig, liksom Lundbys dikt, på internet på dom sociala mediernas stråk, och avundas inte dom som nu gör, såsom jag gjort, kultur i Norrköping, där kulturen ses som något onödigt närmast skadligt för livet, det bör skäras bort, det blir bara värre – känns plötsligt nostalgin rimlig.
Jag läser Lundbys dikt under sommaren, medan jag besöker mina föräldrar i Kimstad, den ort som nu fått ett uppsving på grund av att pendeltåget numera stannar där. Jag läser den på plats. Jag lyssnar på ett avsnitt av Det politiska spelet, där dom diskuterar politikernas musiksmak, och det konstateras att: Lars Winnerbäck är allas favorit. Lasse från den rivaliserande grannstaden Linköping, klasskampen förkroppsligad genom två städer. Jag frågar mig i läsningen av Lundbys text ibland: är klassperspektivet övertydligt, jag frågar mig, vad är övertydligt, kan det vara det, och vad gör man med tydligheten? Jag läser lokalpatriotiskt: Winnerbäck vs Krunegård. Om jag fick välja mellan dessa snubbar, skulle jag välja Markus, för han sjunger om vampyrerna. Jag läser Lundbys dikt, som en lokalpatriotisk vampyr, som suger och spyr, som känner sig som en vampyr i texten. Jag tänker på att älskas av alla, en politik som älskas av alla, en dikt som älskas av alla. Kan den finnas och vad skulle den vara. Att flirta med den nordiska mytologin, att skriva klasskampen i dessa former, är den en anpassning eller en kompromisslöshet eller både och? Lundby skriver:
slogans: Let’s create Norrköping
Linköping – platsen där du
möter framtiden
genom städernas
osynliga ekonomiska
kraftfält genom
årstider vrider
[…]
meningarna
tömdes på innehåll
även orden
började bli tomma
mytologier spelade upp sig själva
på samhällets repiga fiol:
Operation Trojan Shield, kunskapsmål, grön teknologi
äldre namn på
tingens ordning
vandrade
bredvid
mig
de fanns
Det är något med orden, för staden, det är något som sker mellan berättelsen och dikten. Jag erkänner lätt att trots mina litteraturvetenskapliga högskolepoäng kan jag inget om Eddan och hur kan jag då verkligen bedöma formen? Genom frågan: Vad är diktens form? Och ännu mer: Vad gör den? Ett arbete med scener, där blickar etableras. En blick som ser ett jag, ett du, som kollar på folk. Ibland kollar dikten på tjejer. Den skriver om en hon som
oavsett är hon för stor för denna värld
Och jag tänker på dokumentärfilmen ”Frihet är dunder” (2021), om en 20-årig kvinna som dör i arresten, den handlar om en hennes liv och död om samhällets skuggor om ett liv där, om internets dolda sidor, och hon säger att hon vill bara att det ska vara dunder. Och det är något med intresset, med det episka, med att göra det episkt, och en risk för romantisering, som jag undrar om Lundby, eller någon, kan undkomma – och om risken är en risk eller en motståndsstrategi?
Freja rasar
hon fattar
bara inte
utmattningsdepression
hur kunde detta hända?!
hur kan en gudinna
gå in i väggen?!
Vad är, en gudinna, vad är, blicken på Freja, en flicka en kvinna en gudinna? Det är något med blicken, något om kroppen – en vantrivsel, som lyfter upp en form av råhet eller djuriskhet. Vad är skillnaden mellan djur och gud, förutom det att ingen är människa? Och jag fastnar igen och igen, i gränsen mellan att detta är radikalt och frågan om vem som har råd att framställa sig, eller någon annan, som annat än människa. Vad gör det till vad, vad gör det Episkt?
I Lundbys fall kommer det episka, genom formen. Men vad är formen? Berättelsen och berättandet är sammanknutet i formen, liksom livet och läsandet, Lundby skriver:
påstår att vi läst och förstått villkoren för det här livet
[…]
lova att aldrig någonsin skada våra älskade men när det
[…]
kan jag
äntligen sluta skriva
för ärligt talat
kan all min poesi
sammanfattas av
det här
hånglandet
mellan ljus
och mörker
Det är något med skrivandet, som är storslaget, ristande, men också: patetiskt. Jag läser Lundbys dikt. Jag läser Norrköping. Jag känner dess patetiskhet och jag känner mig som patetisk, och jag vill skriva om detta. I boken ”Pathetic Literature” (2022) skriver Eileen Myles om patetisk litteratur. Enligt Myles finns det överhuvudtaget något patetiskt över litteraturen – kanske särskilt dagboken och poesin. Det är en typ av litteratur som vänder sig till det känslomässiga, och som använder sig av minnen, barndom, och förankrar dessa i fysiska objekt. Det patetiska relateras vidare till såväl manlighet (en kortvarig rörelse inom bildkonsten under det sena nittonhundratalet kallad ”Pathetic Masculinity”) och femininitet (Myles tar som exempel den amerikanska fredsaktivisten Cindy Sheehan, som ses som en ”pathetic woman” när hon upptar ”more space than she deserves”). Men det är också en estetik som, ligger när det brutala: det är patetiska detaljer som gör att vissa personer kan dödas (som exempel nämns hur rasism skapar ”gated communities” där ätandet av godis kan innebär att ett barn dödas), och det patetiska har en såväl elak som sorglig underton. Vilket Myles formulerar som: ”And yet aesthetics will not protect you. […] Reading is a collaborative act,[…] is the loss that repairs”.
Lundby arbetar, genom det maskulina. Och ibland ställer det mig frågande: Vad skulle locka mig i detta? Men så tänker jag på hur jag själv romantiserar Finspångsfyllan. Hur jag patetiskt tänker på omnämnandet, att framställa sig genom en blick, en benämning. Jag tänker på: att vilja framställa sin hårdhet och utsatthet, som en råhet, och en romantisering. Hårt-mjukt, inte längre åtskiljt. Att omfamna detta, det patetiska som, inte kommer rädda en. Att ändå rista. Jag frågar mig: finns det en moralism i nostalgin kring misären eller i mitt försök att påpeka den? Jag tänker på Gabriela Pichlers serie Painkiller som visades på SVT i våras, där konstnären Andrea använder sin mammas smärta i sin konst, och där mamman ifrågasätter och vrider runt, och gör allt patetiskt. Det är något med detta. Vilja göra episkt och bli patetisk. Det är något med avstånd. Det episka, igen: det innebär en blick, ett berättande, ett sätt att kolla, som kanske skapar ett avstånd (är det det som är risken?), det avstånd som krävs för att rista. Vad är det att Rista Denna Sten och Vems är Blicken? Lundbys text är ett arbete med ord och ton och formuleringar. Att liksom bestämma sig för ett arv, att liksom härbärgera – jag undrar: Funkar det eller funkar det inte – och är detta en relevant fråga? Lundby skriver:
vi har varit med för länge
för att hoppas för mycket
men vi ber en tyst bön till en Gud
som inte verkar tro särskilt på oss
eller Norrköpings kommun
som har ungefär
samma attityd
Är det en uppgivenhet om mänsklighet eller bara kommunpolitik, eller civilisation – och vad är dess utopi? Vad är förlusten, vad är förlorat, vilka är förlorarna? Det är kanske abstrakta frågor, men jag menar konkret. Språket för staden, det gör något. Jag känner texten som, ett halvt bredvid-stående, en blick halvvägs distanserad. Lundby skriver:
folk som har sånger
kanske är en nyckel
för nära
ögat för att synas
om du alls
vill något
med den här stora idiotiska mänskligheten
just att dela
din tid med den
Är det att skriva, i/med/genom, solidaritet? Att välja, vad längtar man efter, vad tillhör man, vad vill man tillhöra? Det är något, patetiskt, i Lundbys dikt, i den bästa bemärkelsen, för den får mig att känna mig samma, på ett obehagligt och begärligt sätt, som en omfamning omfamnar som suger och spyr.
