[241111] Tröstlösheten står i centrum i Folkteaterns uppsättning av Onkel Vanja.
Det är helheten som imponerar i Anna Takanens uppsättning av Onkel Vanja på Folkteatern i Göteborg. Ensemblens (utöver de nedan nämnda bestående av Jakob Eklund, Ann Lundgren, Anna Lundström, Lena B Nilsson, Thomas Nystedt och Jonas Sjöqvist) utsökta gemensamma närvaro i bilden av en oupphörlig tröstlöshet i tillvaron, i brist på lycka och utan hopp. Ett evigt famlande efter kärlek och tillit, alltid dömt till besvikelse och än mer smärta – vad finns det att se fram emot, vad kan vi uppnå i all vår strävan?
Jag drar mig till minnes en uppsättning av Tre Systrar på Tagankateatern i Moskva i början av nittonhundraåttiotalet med en helt motsatt ton: mitt i huvudstaden, där vi i publiken faktiskt befann oss, satt systrarna och längtade just dit, varför slutreplikens uppfordran att bryta upp ur överklasslättjan genom ett energiskt arbete för framtiden förvandlades till en svidande ironi: det samhälle som var på väg att skapas, den ’reellt existerande socialismen’, skulle visa sig bli något av det ofriaste som erfarits av kompakt diktatur långt innan någon visste vad perestrojka var eller vad en Gorbatjov skulle komma att betyda.
I Göteborg är det en annan stämning som lägger sig över slutscenen: en längtan efter att få ’vila ut’ efter alla nytteslösa försök att komma vidare till någon form för rättvisa, ’mening’ med alltings fåfänga försök.
Alla aktörer, alla karaktärer sitter fast i denna förlamning, av olika skäl, i olika positioner, med eller utan stark och egen vilja, mest av allt Vanja själv, som i Benjamin Moliners gestalt utvecklas till en gripande, men också patetisk figur. När en hel föreställning håller samman en sådan uppgivenhet och samtidigt underhåller publiken genom en bittert återkommande illistig humor, då händer något inombords, tiden flyger i väg utan att man märker det och innan man vet ordet av är den över fyra timmar långa föreställningen slut.
Den är oavbrutet underhållande – min bänkgranne ger så högljutt uttryck för sin munterhet att jag frestas be henne hålla igen när hon stör möjligheterna att njuta finliret på scen, men naturligtvis behärskar jag mig och står ut, precis som karaktärerna på scen, där bara en tillåter sig att överdriva, framhäva och njuta av sig själv: Ruth Vega Fernandez i Jelena Andréjvnas roll, där hon får fritt spelrum i en scandal beauty utan vare sig skam eller pli. Alla övriga spelar avvaktande och utan hopp. Trots de i tal mest vällovliga ambitioner, tycks de innerst inne veta, att ingenting egentligen tjänar någonting till. De lever i den brytningstid Anton Tjechov ständigt tematiserar: hans aktörer må framleva sina liv under förhållandevis lyckliga omständigheter, idyll skulle man kunna kalla det, men den kommer inte bestå, det nalkas nya tider, lika obevekliga som opåverkbara och som vi skall få erfara, fruktansvärda.
Precis som vi själva nu, i vår egen tid, maktlöst ser hur omvärlden blir mer och mer förvriden, som jag nyss läste en kollegas kommentar på Facebook:
Xi Jinping, Putin och nu Trump – Godnatt jord…
Ideliga gester till ingen nytta: SKMA (Svenska Kommittén Mot Antisemitism), Vänsterpartiets ideliga uteslutningar av folk som yttrar sig olämpligt, det ena avlöser det andra. Men verkligt opinionsarbete, som bygger på insikt och nyförvärvad kunskap? Grundläggande fostran till demokratiskt uppförande och meningsutbyte som kunde resultera i det vi kallar utveckling i samhället? Det ser vi mindre av, det är det inte riktigt någon som bedriver.
Det är i sådana igenkänningsfaktorer i vår egen tillvaro Onkel Vanja på Folkteatern träder fram som en levande varningssignal, när den konkretiserar faran för likgiltighet i egenskap av moralisk stumhet och praktisk handlingsförlamning.
Sorgen över ett sådant tillstånd kommer inte minst till uttryck genom det förstrött och evigt fallande pianoklinket i ljudridån, som jag känner igen från någon film jag i ögonblicket inte kan identifiera. Det trillar som tårar ned i handlingen och blandar sig med regnet i scenografin och formligen impregnerar den grundstämning föreställningen så formsäkert arbetar fram.
