[241101] Jag läste med stor behållning Therese Bohmans Aftonland och, inte minst, succéromanen Andromeda från häromåret. Båda drevs av hur mångbottnade karaktärer fick sin komplexitet gradvis utvecklad i en stillsam men intrikat berättelse med massor av undertext och glimrande skildringar av såväl geografiska som sociala miljöer. Det senare återkommer i Sanningsberget, men annars är detta en annorlunda roman. I stället för en bit för bit avtäckt storstadsmänniska som förblir konstant, möter läsaren en utvecklingsroman vars själva grundpoäng är hur karaktärerna förblir enkla även när de förändras av det som sker. Och det som sker är verkligen inte vad som helst: Hannas storebror Erik försvinner under en ungdomsfest i skogen i Kolmården och återfinns aldrig, därefter sorg och hopp och skräck om vartannat när Hanna handskas med hur sanningen om vad som skett förblir lika oåtkomlig som urberget självt.
Småorten (eller den riktigt lilla småstaden) är ett tema även i de av Bohmans böcker som utspelar sig i Stockholm. Båda huvudkaraktärerna i Andromeda kommer från ”landet”, och det har stor betydelse för romanen. Likaså Karolina i Aftonland, en bok som också innehåller en briljant skämmig, dråplig men ack så realistisk skildring av ett försök till återkomst av den som en gång flytt småorten. Men Sanningsberget är den första bok jag läst av Bohman som sätter småorten i centrum. Inte riktigt på samma vis som Stockholm varit i hennes andra böcker, eftersom det här som sagt är en annorlunda sorts berättelse. Men platsen Kolmården under tidigt 1990-tal och senare (som i många stycken kunde varit min egen uppväxtort på 1970-talet) – den svenska hålan helt enkelt, i både sociokulturell och geografisk bemärkelse – blir som en egen huvudkaraktär och kanske trots allt den som Hanna och läsaren kommer allra närmast.
Det finns en bitvis försiktig, bitvis besk diskussion inflätad genom boken, först i Hannas och Marcus vänskap under uppväxten, senare i skildringen av Hannas utveckling som konstnär – och även i bokens upplösning. Den handlar om relationen mellan konsten (hos Hanna måleriet), konstnärens drivkrafter, konstvärldens ambitioner att vara ”utforskande” och den hårda kärnan i det begrepp om sanning som denna utforskning framhålls vara förmögen att upptäcka eller uppvisa. Hannas konstnärskap får fart när måleriet för henne närmre Sanningsberget där i skogen där Erik försvann. Men för att slå igenom tvingas hon samtidigt cyniskt fläka ut berättelsen om sin brors försvinnande i intervjuer för att hennes konst ska bli intressant för omvärlden. Och när hon så själv reflekterar över saken riktigt dryper gallan över förljugenheten i den konstvärld som utsett henne till vinnare, den som påstår sig vara sanningssökande men mest doktrinärt hamrar in förutfattade meningar. Eller, tänker jag, den inre känslan av förtrollning som driver Hanna, känslan av Sanningsbergets meningsfullhet, vilken förstås riskerar att föra den sanningssökande människan på avvägar likaväl som fördomar, likaväl som spriten, likaväl som den kvävande, tigande sorgen, likaväl som fantasier om ungdomens kassettband med inspelningar av hitlåtar från radion.
Jag fängslades inte lika starkt av Bohmans språk i den här boken, kanske just därför att dess främsta roll inte är att på gott och ont avtäcka mänskliga skikt, utan att driva fram handlingen om Hannas, kompisen Marcus, hennes föräldrars och de andras livslopp och parallellt besvärja fram en känsla av gåta för att behålla spänningen – som jag själv dock fann mer blek än gotisk, som några andra recensenter haft det till. Visst finns här inkännande miljöskildringar, och passagen när Hanna finner måleriet och uppslukas av konstnärligt skaparflow som frilägger hennes trauma är verkligen medryckande och övertygande. Likaså får Bohman mig att småle igenkännande åt småortens liv, både när det skildras ur Hannas barn- och ungdomsperspektiv, och senare när hon återvänder som vuxen. Men i stort förblir allt detsamma, det är en yta till människa jag får följa, en sörjande yta men icke desto mindre grund. Det blir extra tydligt när berättelsen förflyttar sig genom tre av Hannas livsfaser och jag med ens möter henne i helt nya villkor. Visst kommer vartefter lite bakgrund som förklarar olika detaljer, och visst har Hanna förändrats, till exempel fått barn eller bytt konstnärlig metod, men vi möter ingenting som komplicerar bilden av vem hon är och vad som driver henne – hon är sitt barndomstrauma, varken mer eller mindre. När jag började få syn på det här under läsningen blev jag först besviken, även om Bohman infernaliskt lyckas hålla liv i berättelsens gåta om Erik. Men så tänkte jag att så måste det kanske vara i den här sortens bok? Eller skulle det vara möjligt att förena en utvecklingsroman som den här boken med de grepp som funnits i Bohmans tidigare böcker jag läst? För en såpass driven författare håller jag det inte för omöjligt och hoppas att hon ruvar på idéer åt det hållet.
