[241029] ”… jag visste inte vad jag gjorde fast jag planerade det …”
Man tänker på de gamla grekiska dramerna, eller något som hände på Romartiden bland galna kejsare. Det är som en saga, och ändå är det en groteskt realistisk verklighet som hänt i just verkligheten, även om man inte fattar eller vill att det ska vara sant.
En kvinna åker till en gård för att köpa en hundvalp, något för hennes fyra barn som hon säger, fast de väl har tagits om hand för länge sen. Sedan stryper hon hundägaren, som är gravid i åttonde månaden, och skär ut fostret för att det ska bli hennes eget barn. Trots att hon sedan flera år är steriliserad pratar hon om att hon är gravid, berättar om sina besök hos mödravården och att det snart är dags. Mannen, Kevin, är glad och lycklig för deras skull. I ett drygt dygn har de barnet hos sig, de visar upp det för vänner och bekanta. Sedan kommer polisen.
Tror hon på allvar att hon är gravid, som vid en skengraviditet? Och hur kunde hennes man gå på det hela, om han nu gjorde det?
”Det är mitt barn. Jag ser att hon fått en liten rispa över det högra ögat. Hon ser på mig. Hon vet inte vad hon ser. Jag ler mot henne och säger några ord.”
Det var nära ögat är ett gammalt känt uttryck, men i det här sammanhanget hamnar det på en morbid nivå. När hon skar ut fostret råkade kniven göra en rispa i eller vid ögat, tala om stigma.
I sexton år sitter hon fängslad, men nu är dagarna hennes räknade. Den trettonde januari (2021) skall hon dö genom en spruta i armen. Vi är med kvinnan, i verkligheten hette hon Lisa Montgomery, i dödscellen, och i hennes tidigare liv. Framför allt i barndomen som väl inte ens de grekiska tragedierna kan mäta sig med grymheten i.
”Första gången var det hennes styvpappa, och den gången var inte mamma hemma. Han säger, Om du säger ett ord till en levande själ kommer jag att knulla din lillasyster istället, och efteråt kommer jag skära halsen av henne.”
I slutet av sitt liv blev Lars Norén som besatt av ”fallet” med Lisa Montgomery, läste om det och såg en dokumentär. Han kommenterade det själv i dagboken, och skrev sedan sitt allra sista litterära verk, En liten roman, som han kallade den (utgiven på Bokförlaget Faethon). Två veckor innan Norén själv dog i sviterna av kol och covid avrättades Montgomery där borta i USA. Jag vet dock inte om han då var eller blev medveten om det, beroende på hur han själv mådde.
Romanen var förmodligen inte helt avslutad, men låg som manus på ett bord efter Lars Noréns död. Han hade pratat med sin redaktör, Gunilla Sundén, att han ville ha den utgiven. Så hon och förläggaren Daniel Pedersen har putsat och filat till texten till den roman vi har framför oss.
De åttioåtta sidorna kan man läsa på några timmar, men för mig tog det två dagar, med många korta uppehåll mellan lästillfällena. Orden har en makalöst stark laddning, men är samtidigt mjuka och varma och jag undrar om jag känt den tonen hos författaren förut. Man dras obönhörligen in i den fasansfulla berättelsen, även om man försöker värja sig. Det växlar mellan första och tredje person lite hipp som happ som det verkar, men det ger lite olika vinklingar på huvudkaraktären och hennes handlingar.
Man måste ställa sig de humanistiska frågorna om det går att förlåta, om vi är absolut ansvariga för våra handlingar eller om de går att på något plan förstå dem, kanske finna ”förmildrande omständigheter”. I Montgomerys fall skymtar det på sina ställen om att hon skulle haft någon funktionsnedsättning, och i så fall inte borde kunnat dömas till ett dödsstraff
”Det blev lättare nu när jag fick min medicin, trots att de väntade så länge innan jag fick den. Ibland får jag den inte förrän jag ska sova. Jag kan inte sova och inte vakna riktigt utan den. Men nu är det som om jag blivit fri. Fast jag sitter här.”
Å andra sidan, när man läser om hur hon blev behandlad under barndomen, kan man fråga om hon var lite ”efterbliven” eller om det hon blev utsatt för skadade henne att bli ”sådan”. Vem överlever ens att båda föräldrarna bjöd ut henne och lät män förgripa sig på henne från mycket unga år. Också styvfadern själv utnyttjade henne, då kunde modern slå henne för att hon hetsat upp mannen, så han inte kunde motstå.
Jag undrar och funderar lite över titeln, om jag gillar den. Kunde de inte kommit på en bättre när de ändå arbetade med texten? För visst är den liten, till omfånget, men den känns allt annat än liten när man läser. Men kanske var det författarens vilja, eller är titeln möjligen influerad av Krzysztof Kieslowskis En liten film om konsten att döda?
Stundvis känns det som att jag är kvar hos Sara Stridsberg, vars senaste roman jag läste alldeles innan den här. Tonen känns klart besläktad, och som jag skrev i min recension, verkar de vara ute i samma eller liknande ”ärende”.
”Jag tycker väldigt synd om hon som dör, men sedan är det som om det bara finns jag i hela världen. Så har det alltid varit, och det är som om jag först nu när jag ska bli avrättad finns. Nu finns jag, för nu ska jag inte finnas mer.”
