[241029] Att ändra en pjästitel från tyskans Abgrund till Skål för livet kan tolkas som att svensk 90-talsgeneration skulle vara ytligare, lättare vänder blad och går vidare. Vid en kommande festival i Reims får samma pjäs titeln No words. Så nog tycks här fritt fram för tolkningar av Göteborgs Stadsteaters smått förbryllande medelklassporträtt. Först när händelserna landar i en biblisk kontext bränner det till.
Nog drabbas värdinnan för middagsbjudningen, som vi här får bevittna, av just ordlöshet (No words), när något fruktansvärt inträffar mitt i gemytet. Men innan dess får vi bevittna vad som kunde vara en ganska vanlig samvaro i ett välbeställt medelklasshem där samtalen kastas från vatten och vin till kökskakel, flyktingar, politik, relationer med mera samt fälls en och annan dräpande kommentar till en partner och däremellan ett parti biljard. Som skrattspegel har den dock skral verkan.
Lite förvirrande är att scenen framstår som dubbelexponerad, indelad i två mer eller mindre likartade sällskapsrum med två par med samma förnamn i varje. I öppningsscenen har de fåtts att röra sig likt robotar som vore de förprogrammerade för ett visst beteende. Med det ena rummet i halvskugga kan det som händer där uppfattas som något av ett undermedvetet eller sanningsvittne.
Det är i det rummet som samtalet till sist bränner till, när en av kvinnorna berättar att hon varit inbjuden till en Sabbat och bryter ut i ett högljutt angrepp på religioner och kallar dem galna som kan tro på sånt. Blasfemi eller religiös hädelse är fortfarande brottsligt i många länder, bl a Tyskland. Om nu det skulle ha med det fortsatt förloppet att göra som när de bibliska namnen Kain och Abel (Adam och Evas äldsta söner) kastas ut och som, med facit i hand, får fäste i vad som komma skall, nämligen vilka konsekvenser det eventuellt kan få att ett barn känner sig mindre älskat än sitt syskon.
Ett återkommande tema i pjäsen är att det äldsta av värdparets två barn, som sover i en barnkammare bakom stängda dörrar och som visas upp i en videoprojektion, kommer insmygande i det glättiga sällskapet och ber om mjölk utan att det hörsammas, allt medan vi sett barnet bevittna hur det lilla syskonet mättas med bröstmjölk på flaska.
Pjäsen får ett plötsligt och mycket märkligt crescendo när alla plötsligt börjar onanera, utan att det egentligen får någon förklaring. Det hjälper inte att det goda urvalet skådespelare ur teaterns fasta ensemble gör sitt bästa av de karaktärer de fått att gestalta, dock med få möjligheter att utveckla dem. Det är till sist en djupt tragisk berättelse. Regissören Yana Ross bevisade när hon 2019 satte upp Ibsens Dockhem på samma scen sin förmåga att skruva händelsen så att skrattet då och då frigjordes. Så icke här.
