[241029] Vill först bara säga att jag från början inte tänkt mig en recension på den här romanen, Sara Stridsbergs Farväl till Panic Beach, och har följaktligen inte gjort några anteckningar. Men jag kunde inte låta bli att ändå skriva om den.
Det är en oceanisk text, som Stilla havet böljar den sig i associativa vågor och tar aldrig slut. Den flyter ut och över alla bräddar, tar sig in i själsliga skrymslen och annat mörker, är mycket vacker och outsägligt sorgsen.
Man känner igen sig i Stridsbergland, allt finns där; dessa trasiga och ihåliga varelser som aldrig fått lära sig att vara människa, de ständiga sveken och personer med väldiga nivåer av självförakt. Den mjuka och ickeförebrående tonen. Och jag älskar den jag-berättande Ninas röst och tankar, Nina dotter till Matti och Siri. Hon är tydligt besläktad med Jackie från Beckomberga, liksom Matti är det med Jimmie Darling från samma roman. Man känner igen sig, och ändå är det så fräscht. Vemodet och det katastrofala ligger som en bordunton genom de fyrahundra sidorna, och liksom att oavsett hur folk beter sig verkar de alltid bli förlåtna. Det vilar en förödande och välsignande stoicism över dem
”Det spelar egentligen ingen roll om han ber om förlåtelse eller inte. Frågan om förlåtelse kommer ändå aldrig att gå över, den kommer flyga som en pil inom mig för evigt, eftersom det bara är det som verkligen inte alls går att förlåta som det är någon mening med att försöka förlåta.”
Stridsberg kryddar sin berättelse med poetiska rader eller korta strofer som man skulle vilja rama in och hänga upp på väggen. Det lite nya jämfört med de första böckerna är att det är mera subtilt numera, inte så slagkraftigt poetiskt att man närmast tappar andan som det kunde vara i Drömfakulteten och Darling River. Nu sveper de in i de flyhänt skrivna meningarna, och är säkert lätta att missa om man läser slarvigt eller lite för fort. Jag såg en recension där kritikern frågade var smärtan eller sorgen fanns, men då tror jag hen läst ytligt. Den impregnerar ju hela texten, så gott som varenda rad vibrerar av sorg och smärta. Stridsberg är ju på många vis en poet, och som poesi bör man nog delvis läsa hennes text. Sjunka in i orden och meningarna och känna själv, då märker man definitivt av både sorgen och smärtan.
Det kan dock emellanåt bli lite för mycket av vissa ord och uttryck, exempelvis allt som ”rinner” ner och över saker och ting, kanske även en del poetiserande kunde ha strukits. Möjligen är det rent av något lite för långt med fyra hundra sidor, eller åtminstone inte fullt nödvändigt. Men det är bara lite marginalgnäll, inget som stör särskilt mycket av helheten.
Det nya är också att vi får följa ett flertal personer från tidigt nittonhundratal fram till våra dagar, alltså flera generationer av familjen Stjärne. Åtminstone till en början kunde jag ha svårt att följa med i vem de var och hur de var släkt. Alla dessa människor och namn. Där är Harry och Laura, Harry som gjorde Laura med barn och stack till Amerika, deras son Matti som är Ninas och Eddies pappa, och hans olika kvinnor. Och de nästan mytiska platser som återkommer genom berättelsen; Panic Beach, Berzeli park, Kungstornet, Teatern (som rimligen är Dramaten).
Den berättande Nina har i nutid två egna barn, men man kan verkligen undra hur hon kunnat bli en någorlunda fungerande vuxen (om hon nu är det) med tanke på hur hon blev bemött av sina föräldrar. Fadern Matti är ett under av omognad och svekfulla beteenden, han tycks mest gå omkring och hälla i sig alkohol, och vänta på att dö. Det är för övrigt ett obehagligt stort antal som tar livet av sig, bland annat Ninas halvsyster Eddie i unga år
”Jag trodde alltid att du skulle gå under när du var barn”, säger han ibland.
”Gjorde du?”
”Ja, med en sådan pappa kan det bara gå åt helvete.”
Ah, replikerna, det märks att Stridsberg även är dramatiker. Människor säger saker som är helt vanvettiga rent känslomässigt eller psykologiskt, och det kan bli så där absolut tjärsvart galghumor av det när man tar in hela vidden av vad någon faktiskt just sa. Men jag har nu svårt att hitta bra exempel, eftersom jag inte antecknade.
Det är uppenbart att Sara Stridsberg har en slags grundhistoria/baklandskap hon öser ur och vill förmedla, på liknande sätt många stora författare arbetat; P O Enquist, Marguerite Duras, García Márquez för att nämna några. Hon bygger ut och varierar sina teman och karaktärer så det blir en grandios helhet av alltihop, och där det då också kan bli knepigt att inte gå lite lätt vilse i den breda textväven. Var det i den eller den romanen som hon gjorde si eller han sa så?
Panic Beach var stranden där Nina tillbringade mycket tid som barn. Där umgås hon med kompisar, de vuxna i hennes närhet, och träffar på obehagliga män som både skrämmer och fascinerar. I vuxen ålder tillbringar hon en del tid vid Berzeli park, och inte minst på Teatern där faster Hanna är skådespelare.
Det är, som sagt, mycket om förlåtelse. Men jag tänker också på att Stridsberg liksom Lars Norén ägnar sig åt att försöka förstå dem som står lägst i samhället, de undanskuffade, de föraktade och fördömda. Tänker på det när jag hör ett poddsamtal om Noréns sista verk, En liten roman. Att försöka ge röst och någon form av upprättelse genom att berätta om dessa personer få andra vill komma i kontakt med. Tror det kan kallas en humanistisk handling, eller åtminstone hållning.
