[241027] Göteborgs Dramatiska bokstavligen slukar Lars Noréns dystra upplevelser av liv.
Monotonin är det som blir det bestående intrycket av Göteborgs Dramatiska Teaters senaste produktion Om kärlek av Lars Norén. Titeln kunde också varit Om kärlekens absoluta entonighet – så konsekvent konturlöst framställs kärleksparens oändliga kamp om lyckan de aldrig når fram till i var sina egocentriska fångenskaper, som kan handla om svartsjuka, barnlöshet, bristande perspektiv och förståelse. I dessa sina belägenheter har de i scenografi, koreografi och kostym bokstavligt talat blivit ’ett med tapeten’ och kommer inte ur fläcken.
Det är rysligt skickligt gjort och Noréns knivskarpa iakttagelser ringar i kortfattad form in deras tillstånd så att varje enskild mening kunde växa till en fullödig skildring av misslyckad mänsklig samvaro. Det kunde gjorts i en ännu brutalare attack i repliken, så att de noga utskurna ordens skärande innehåll fått hänga ännu något mer i luften, fått ’andas’ ännu friare, på ett mer oberoende sätt skulle man kunna säga, men ensemblens sedan många år bevisade naturbegåvning i form av spelet på scen lockar föreställningen mot en mer traditionell realistisk gestaltning, vilket till slut blir den vi lyssnar till och grips av.
Lars Noréns dramatik revolutionerade en gång scenkonsten genom att på en gång vara förkrossande realistisk och hänsynslöst stiliserad, vilket frigjorde skådespelarna och skapade en scenkonst som blev en utmaning av aldrig tidigare skådat slag för publiken. Tonarterna var så precisa, så sanna utan att för den skull vara det minsta ’naturliga’, det var något nytt och det förnyade den teater som ställdes i deras tjänst och ett samtal exploderade, för flera år sedan nu – om detta var den ’gamla vanliga’ teaterns återkomst eller om det var något radikalt nytt vi såg födas.
I dag kan skådespelare och regissörer ta hand om materialet som ställts till förfogande på ett fullständigt oförskräckt vis och det är vad vi ser ske på Göteborgs Dramatiskas lilla scen, som just genom sin litenhet förtätar den gemensamma närvaro till en provokation man inte kan försvara sig mot, vilket känns som en gåva, en erfarenhet man kan ta till sig som sin egen, känna igen och kanske i bästa fall göra något åt.
Göteborg har genom åren utvecklat ett pärlband av småscener som på olika sätt förfinar sina stilarter och Göteborgs Dramatiska Teater är en av dem. Föreställningen Om kärlek har en lång spelperiod framför sig och därmed alla möjligheter att ytterligare raffinera uttrycket och anslaget man gjort till sitt.
