[241019] Kan man tala om en nära-teatern-upplevelse? Göteborg är gynnad med teatrar för både barn och vuxna på små scener, varav jag lyckats fånga ett par i flykten. Den ena en soloprestation av stora mått av en modern klassiker, Raymond Queneau’s Stilövningar, den andra en grovt bantad upplaga av en 400-årig klassiker, Shakespeares Macbeth, visserligen anpassad till skolföreställning men ges också ett fåtal gånger som kvällsföreställningar för allmänheten. Så håll utkik.
Komiska stilövningar på göteborgska
Hur många ansiktstyper och hur många röstegenskaper, eller hur många olika personligheter kan en ensam människa ge uttryck för? När det gäller skådespelaren Ola Karlberg blir svaret: Ruskigt många. Han har dock, efter att jag läst någon recension av den franska originaltexten, förstått att han med gott omdöme sållat bortemot en tredjedel av de ursprungliga 99 versionerna av i stort sett samma grundberättelse som Raymond Queneau’s Stilövningar (Exercices de style) består av, varav somliga lär uppfattas som lite tråkiga. Och nog är det tillräckligt med det dryga 20-tal versioner som Ola Karlberg låter avlösa varandra på en liten scen bakom restaurangen på Konstepidemin.
Det sceniska rummet med skrivbord, stol, skrivmaskin, böcker, lampa, tavelram och fönsterkarmar går allt i samma omsorgsfullt målade klarröda färg, så konsekvent att det får mig att minnas en utställning nyligen på Göteborgs konstförening av Peter Johansson, där hela den rumsliga installationen såväl som galleriets väggar var konsekvent målat i samma röda färg. ”Anarkistiskt” påpekar min granne i publiken på Konstepidemin. Kanske dags för en ny era anarcho-surrealism, tänker jag. Den som en gång satte Queneau på spåret till sina stilövningar var dock självaste Johann Sebastian Bach och hans sedermera fullbordade verk med titeln ”Die Kunst det Fuge”, där ett och samma tema varieras fram och tillbaka, varpå Queneau beslöt omvandla idéen i litterär form. Stilövningar består således av att samma scen berättas om och om igen fast i olika stilar.
Jag har inte läst originalet Exercices de style från 1947, utkommen när surrealismen, som uppstod efter första världskriget, fick ett nytt uppsving efter det andra. Det är sannerligen ett modigt drag av Ola Karlberg att med en förmodligen behövlig sovring i antalet scener fylla formen med ett lätt göteborgspräglat innehåll. Jag minns att jag för länge sedan sett någon som givit sig på det på en scen men minns inte var och av vem.
Av Ola Karlberg har jag däremot sett en del rena barnföreställningar och alltid både förundrats och roats av hans närvaro, fantasi och lätthet att förse sin huvudsakligen unga publik med både underhållning och nya mentala instrument, verbala som musikaliska. Nu ger han sig i kast med konststycket att anpassa Lars Hagströms prisade svenska översättning av Queneaus Stilövningar i en till sig anpassad form, för här är det själva formen som gäller snarare än innehållet. Till sist sitter publiken och vet precis vad som ska hända på slutet av varje berättelse, nämligen ett påpekande om en saknad knapp. Hur många och olika versioner kan man alltså knåda ihop med hjälp av i stort sett samma ingredienser? – en fullsatt buss, en man med lustigt utseende, ovanligt lång hals och bandförsedd hatt, olika temperament och dialekter, om knuffande och slagsmål om sittplatser och till sist ett otal variationer av en saknad knapp.
Som god pedagog är Ola Karlberg försedd med krita och svart tavla där han skriver upp olika ledord för varje version i denna Verkstad för möjliga uttryck som Queneau kallade det. Han växlar smidigt från t ex göteborgsk lodis till fisförnäm snobb eller klipper in Glenn Strömberg i en scen där skrynklade ark från en papperskorg används som dockor i en liten scen på skrivbordet. Vem den göteborgske fotbollsspelaren fått ersätta får jag undra. Vad som däremot framgår med stor omsorg och med tydliga exempel är hur poesins olika versmått är uppbyggda, som haiku, alexandriner m fl. Men när övningarna, med förvirrande utflykter av den vita kritan på den svarta tavlan, kommit fram till rubriken ”mängdlära”, allt med utgång från buss och passagerare, blir det svårt att hänga med i det kaos av cirklar och kryss som uppstår.
Ett klart modigt företag har blivit till en timmes smågalen utflykt i mimisk förmåga med ett brett register av röstlägen och dialekter liksom kraft att både roa och upplysa.
Välbantat morddrama som roar mer än oroar
Lasse Beischer har kommit att bli synonym med William Shakespeares dramatik i så motto att han bearbetat ett antal av denne teaterkonstens gigants mest kända ”alla dör”-verk till ett barnvänligt format, bland annat då för Teater Jaguar i Göteborg, denna gång i samarbete med dramaturgen Lena Fridell.
Där har man i höst hunnit fram till det kanske blodigaste av dem alla, Macbeth, eller ”den skotska pjäsen” som är dess tabubelagda vidskepliga benämning. Det har, trots det blodiga innehållit, blivit en direkt roande föreställning av lektionslängd med många döda men utan fejkat blod, däremot med förmåga att leda till samtal om hur maktbegär kan funka och vad det i värsta fall kan resultera i.
Macbeth är ett av Shakespeares kortare verk trots sina fem akter. Hos Teater Jaguar är tempot som vanligt högt och efter blotta 50 minuter har så gott som alla inblandade gått hädan. De som mördas eller som lady Macbeth lite oförklarligt bara dör är dock inga maktlösa civila krigsoffer utan män i maktens högsta topp och är de inte på högsta toppen så strävar de dit med alla medel.
Fältherren Macbeths hustru, lite lustigt seriefigursaktigt gestaltad av Louise Juliusson, visar sin misstro till sin make med sitt beslut att själv ta hand om att förverkliga de profetior som uttalats av pjäsens tre häxor, här företrädd av endast en. Det föranleder ladyns mest kända monolog, där hon vädjar till högre makter om att bli ”avkönad” sin kvinnlighet. Att det inte riktigt lyckades kan kanske förklara att hon till slut uppträder som galen och plötsligt dör, något som Shakespeare inte ger någon direkt vägledning till.
Nog känns en och annan replik igen av det fåtal som återstår efter den brutala bantningen. Med sin Macbeth fortsätter alltså Teater Jaguar att bilda sin publik i klassikernas värld omväxlande med nyskrivna nutidssanpassade föreställningar. Av Shakespeare har de tidigare gjort Hamlet och Romeo och Julia. Också där med idel döda huvudfigurer. Men hur skojig får egentligen en sån här mordisk historia bli? Bara förmågan sätter gränser och här finns den. Bland annat den förmågan har lett till att teatern i våras mottog Ilon Wiklands barnkulturpris för år 2024.
Att vara få om många roller är en av småteatrarnas av nödvändighet väl inarbetade förmågor. Det gäller särskilt klassiker. Torben Kulin har fullt sjå med att framgångsrikt vara både berättare, uppehålla publikkontakten, föra handlingen framåt samt med små medel markera olika tillfälliga personer i handlingen. Det kräver ett rörligt tempo upp och ner bakom den enkla pappmodell som ska föreställa palats eller slott liksom ett lekfullt mimbyte allt efter vad rollfiguren kräver. Emil Klingvall och Louise Juliusson som krigshjälten Macbeth och hans hustru förefaller vara ett trevligt äkta par i sina från början skotska helveckade kjolar fram till förvandlingen. Också de gör ett och annat avsteg för att med enkla medel uppträda i annan roll. Teater Jaguar har allt mer blivit ett med en spelform som har sina rötter i bland annat commedia dell’arte och det med framgång.
