[241019] Smile lärde biopubliken att det är fara å färde när någon drar på smilbanden lite för mycket. Smile 2 lär ut samma läxa en gång till.
Popstjärnan Skye Riley har ett kontroversiellt och drogfyllt förflutet, men nu är hon på benen igen och redo att ge sig ut på nästa stora turné. När hon besöker sin langare tar denne livet av sig med ett stort leende på läpparna, och snart börjar Skye hemsökas av hallucinationer av leende människor. Det mystiska väsen som tog livet av langaren har nu förts över till henne, och det är bara en tidsfråga innan hon går samma öde till mötes.
Smile 2 är en uppföljare av sorten ”samma sak en gång till”, med vissa mindre variationer. Huvudpersonen är denna gång en känd artist med missbruksproblematik, varför de hallucinationer hon upplever inte bara skapar nya kontroverser på grund av hennes excentriska beteende, situationen förvärras av att detta ses som bevis på återfall och måste hindras från att komma ut i media. Man uppnår därmed en lite annan effekt än i första filmen – vars protagonist var psykiater och alltmer liknade sina egna patienter när hallucinationerna blev värre – men skillnaderna blir i praktiken inte alltid jättestora. Likt första filmens huvudperson börjar Skye med att först inte alls förstå vad som händer för att sedan bli mer införstådd i takt med att det väsen som ansätter henne gör problemen allt värre. Problemet är att publiken emellanåt är ett steg före Skye, då de redan känner till det mesta från första filmen. Här introduceras dock en tanke om att man skulle kunna döda entiteten på något vis, men denna möjlighet utforskas för lite i relation till hur mycket tid som ägnas åt att upprepa första filmens handling.
En annan aspekt som också tappar effekt på grund av att det är en upprepning från första filmen är hur publiken emellanåt förväntas förledas av hallucinationernas bedrägliga karaktär. I första filmen blir man överraskad flera gånger när det plötsligt visar sig att ett till synes autentiskt händelseförlopp var fabricerat av den onda anden/demonen, men här saknas samma nyhetsfaktor, och överraskningarna uteblir ibland. All denna kritik får dock inte tillskrivas för stor vikt: Smile 2 är välgjord, läskig ”på riktigt”, och lyckas trots allt att överraska, i alla fall ibland. Även om den inte når upp till föregångarens höjder så är Smile 2 utan tvekan en underhållande uppföljare väl värd att se om man uppskattade första filmen.
