[241014] Det är som om det alltid vilat något oförlåtligt över Donald Trump. Han är för mycket, hur kan en sådan människa vinna så mycket makt, en människa utan disciplin, som vore han född för tidigt och led av en fosterskada av den anledningen, man kunde fortsätta i den stilen …
I filmen The Apprentice gestaltar Sebastian Stan på ett makalöst slappt och otäckt sätt den oundvikligt blivande presidenten i all sin bristfällighet, avsaknad av normal mognad, en helt enkelt ofattbart osympatisk varelse, som i händerna på Jeremy Strongs suveränt ’hängigt’ odräglige Roy Cohn, den lika ökände som evige förföljaren av kommunister som homosexuella, tillägnar sig en effektivitet i sin karriärutveckling som enligt enkla men välfungerande tumregler obevekligt för honom till makten:
Tala aldrig sanning, upprepa dina misslyckanden tills de sitter, erkänn aldrig ett misstag, fela som du har lust men förneka det …
Tillsammans ger skildringen av ’lärlingen’ (som apprentice betyder) och ’mästaren’ en vidrig känsla av att när skamlösheten spränger alla gränser då kan vad som helst inträffa: en sådan man kan faktiskt sluta som president i USA, vilket han blev, en världsledare med makt över kärnvapen.
Det vore fel att säga, att filmen går på djupet i karaktärsskildringen av Donald Trump men man kan samtidigt hävda att det hade varit en omöjlighet, eftersom den så övertygande visar, att det inte finns något dylikt djup i honom. Hela poängen är, att han flyter med i sin totala oberördhet av omgivningen och de konsekvenser den skulle kunna ha eller få. Det är i den konsekvensen, som är filmens egen, den vinner sin styrka och det är där den på allvar skrämmer. Man lämnar visningen mör – och jag drar mig till minnes mängder av yttranden, kommentarer, attityder under mitt USA-år i slutet av 1980-talet.
Det är en sanningsenlig film. Partiledardebatten i söndagens Agenda bekräftar den, de två Dokument utifrån om den högaktuella valkampen mellan Donald Trump och Kamala Harris likaså.
Det vore lätt att karaktärisera The Apprentice som en parodi som i sig själv är parodisk, men det vore att göra det för enkelt för sig. Filmen är en enastående utmaning just av den anledning att det är själva ämnet, själva verkligheten som blivit en parodi. På sig själv? På framtiden?
Återstår att se.
