[241010] Vi kunde lika gärna vara i Macondo, men vi befinner oss i Maran, en liten bergsby i Armenien. Armenien, det lilla landet inklämt mellan Turkiet, Georgien, Azerbajdzjan och Iran vi kanske inte hör så mycket ifrån och därför inte heller känner så väl till.
Jag funderar på vad jag själv vet om landet, som fram till tidigt 1990-talet var en del av Sovjetunionen. Jag har en gång sett jazzpianisten Tigran Hamasyan, någonstans hört eller läst att pappan till kändissystrarna Kardashian är född där. Jag känner till berget Ararat och folkmordet som begicks av Osmanska riket och som fortfarande är känsliga frågor i dagens Turkiet, och även de modernare konflikterna om Nagorno-Karabach, hårdrocksgruppen System of a Down som stammar därifrån, och nyligen var jag på en konsert som fokuserade på träblåsinstrumentet Duduks vackra toner, gjort av aprikosträ. Så mycket mer är det nog inte.
Och jag får ingen riktig kläm på när i tiden vi befinner oss, och vilket krig det talas om. Någon nämner att det varade i åtta år.
Det börjar verkligen som vore det skrivet av García Márquez, på ett ställe använder författaren till och med ”hundra år av ensamhet” i en mening. Det handlar även här om en by- och släktkrönika, kryddad med händelser omöjliga att fullt ut veta om de har hänt på riktigt, är uttryck för ”magisk realism” eller bara är grovt överdrivna. På försättsbladen finns en personförteckning, som i vilken roman av Dostojevskij som helst, eller just Hundra år av ensamhet.
I första meningen lägger den femtioåttaåriga Anatolia sig ner för att dö, hon blöder från underlivet och vet att det nu är över. Men innan dess har hon vattnat odlingarna och gett hönsen mat, förberett andra saker för att undvika problem för dem som hittar henne
”Att sjukdomen var obotlig och skulle ha ett snabbt förlopp tvivlade inte Anatolia på. För det var ju inte för inte som den hade angripit den mest överflödiga delen av hennes kropp – livmodern. Som om den antydde att det var ett straff från ovan för att hon inte kunnat uppfylla sin främsta uppgift, att föda barn.”
Narine Abgarjan är född 1971 i Armenien och delar nu sin tid mellan hemlandet och Tyskland. Hon skriver på ryska och är även känd för sina barnböcker. Det är Tranan som publicerar hennes första verk på svenska, Tre äpplen föll från himlen (2015 i original). Den är urstyvt översatt av den debuterande Lina Bysell, med suverän språkkänsla. Vilket kap, och det måste vara första gången jag läst en översättardebutant, eller åtminstone är medveten om det.
Maran är en by hemsökt av diverse katastrofer av rent bibliska dimensioner; en jordbävning, långa torrperioder och medföljande svält, ett åtta år långt krig, och en fluginvasion klart besläktad med Egyptens gräshoppsdito. På så vis är romanen en uppvisning i hur man överlever, även om flertalet dör och många andra senare flyttar därifrån. I början av berättelsen finns där cirka femhundra gårdar, mot slutet dryga tjugo. Ett gäng gamlingar är de enda som är kvar, i en by där Anatolias femtioåtta år är makalöst gammalt för någon i hennes släkt.
”Det är säkert som det ska för det är väl meningen.” Ett ”klassiskt” uttryck i byn, visar på deras närmast stoiska accepterande av allt som sker med dem, man förlitar sig till den kristna gud man tror på.
Abgarjan skriver ofta med ett vackert och sirligt språk, men utan att det vanligen blir högtravande. Någon gång emellanåt kan jag dock tycka att det kan bli för mycket av det i grunden goda, att det mals på med vackra formuleringar, av det skrönlika och anekdotiska. Det kan emellanåt kännas lite lätt krystat. Texten kan även vid stundvisa dalar tappa lite i skärpa, men det är smågnäll i sammanhanget. En del beskrivningar av mat får det att vattnas i munnen, och jag vill genast åka dit och smaka.
Jag brukar ha svårt för när det är för många ord, detaljer och i mina ögon onödiga utvikningar, att romanerna är ”gammaldags” i stilen, som jag kallar det. Här har jag inte det minsta ont av det, jag njuter i fulla drag av berättarglädjen och fabuleringslustan. Men jag vet inte om jag kan redogöra för skillnaden mellan det jag gillar och det jag bara blir trött av. Finns det här en laddning i ord, meningar och uttryck som suger in mig i helheten som saknas på många andra håll? Eller är utvikningarna mer ”meningsfulla”? Å andra sidan vet jag inte om jag skulle orka med Hundra år av ensamhet eller Patriarkens höst i dag heller, har inte vågat läsa om dem.
Romanens Anatolia hamnade vid sju års ålder, efter föräldrarnas död, hos avlägsna släktingar ”nere i dalen”, och kom inte tillbaka till byn förrän hon var nitton.
Hon började arbeta på biblioteket, men få barn eller andra klienter efter alla katastrofer gör att hon till stor del arbetar ensam. Fyller biblioteket med blommor och växter, och passar på att läsa mycket själv.
Inte för att hon var förälskad utan för att det var det man gjorde gifte hon sig med en kärv och klumpig man som under arton år behandlade henne illa. När grannen Ovanes hotade med att döda honom om han la hand på henne igen försvann mannen för alltid.
Det finns mycket värme och omtänksamhet mellan byborna, man var ju tvungna att hjälpas åt i sådana pinade trakter. Men även primitiva våldsamheter, vidskepligheter och fördomar
”Maranborna fäste stor vikt vid drömmar. De berättade dem för varandra och försökte komma underfund med deras dolda innebörd. De var noga med att fråga vilken dag det varit. Om det varit på en söndag hade man ingenting att oroa sig för – söndagsdrömmar var betydelslösa, varslade inte om någonting, lovade ingenting. Men tisdag till onsdag var det bäst att lägga allt det man sett på minnet för just på onsdagar, mellan tuppens första och andra galande, drömde man sanndrömmar.”
När Abgarjan går vidare i krönikan och berättar om nya människor och generationer låter hon snyggt en del av dem som tidigare varit i fokus smyga runt i periferin.
Bland mycket som händer friar smeden Vasilij till Anatolia. Hon säger ja, hon ska ju ändå dö snart.
Efter den stora torkan och den efterföljande svälten kommer nerifrån dalen flera billaster med förnödenheter. Matvaror, sådant att så, och djur; höns, getter och grisar bland annat. Men där finns också en alldeles svanvit påfågel som får en viss betydelse i historien. Den kopplas till Vanos barnbarn Tigran på ett spännande sätt. Fågeln bryr sig, av någon ”magisk” anledning, högdraget inte om någon annan än Tigran.
Mot slutet händer det något som vore synd att avsölja, men som man nog skulle kunna beskriva som ett ”mirakel”. Jag tycker gott att ni kan läsa romanen själva, så får ni reda på vad.
