[241008] Den här medryckande, tragiska berättelsen är en allegorisk skröna som blandar den historiska bildningsromanens form med inslag av romantikens litterära skräckgenre (tänk Poe, tänk Mary Shelley). Tänkaren, vars namn läsaren aldrig lär känna, berättar sitt livs historia på ett språk som med Schiefauers skickliga penna blandar krönikans redogörande stil med en, om uttrycket tillåts, återhållet frustande prosa som berättarglatt peppras av pregnanta liknelser och skildringar. Berättelsen utspelar sig parallellt med och – uppenbarligen – delvis baserat på den berömde filosofen René Descartes liv och idéer. Men bara delvis – här finns väsentliga skillnader av olika slag som är viktiga för såväl berättelsens kraft och författarens allegoriska ambitioner. De senare innefattar framför allt frågor om kropp och själ, om dogmatik och vetenskap, men också om vad som driver mänsklighetens idéhistoria framåt: kriget, galenskapen, armodet, charmen, pengarna, sällskapet eller något annat? Ty genialitet är det inte, så mycket står klart: med bara genialitet slutar du hjälplöst hallucinerande och fylld av konfysa drömmar vilka mer är födda ur dina egna privata behov än de världens fördolda mysterier som du inbillar dig ha lyckats avtäcka.
Tänkaren är en ensam stackare redan från start – moderlös och avskydd av sin far. Det enda som räddar honom från undergång i fosterhemsmiljön är den famösa teoretiska begåvning som gör honom outhärdlig för alla. Den sätter honom i skola och där lyckas han utvecklas och till och med få ett par kompisar som han behåller kära livet ut. Ett morsarv gör honom ekonomiskt oberoende, och efter en misslyckad sejour vid Ludvig XIII hov ger han sig av från Frankrike till Tyskland för att där etablera sig som tänkare. Det är på vägen dit han hamnar i en serie förvecklingar som leder till att han möter den människa som blir hans öde: Francine.
Tänkaren har svårt med folk och sociala koder och normer rent allmänt, men ett område som redan tidigt bereder honom särskilda svårigheter är sexualiteten. Han saknar inte behov av kroppslig närhet, men i mångt och mycket får han nog betecknas som asexuell, men däremot med tydliga och starka amorösa sentiment mot utvalda personer. Den lilla sex han har utöver att bli kliad på ryggen föds enbart ur hans fascination av känslan i orgasmen av att själen skulle kunna lämna kroppen, och behovet av att grundligt studera den. På denna och diverse andra enskilda observationer baserar han sin framväxande teori om människans kropp och själ – en teori som väsentliga punkter skiljer sig rätt så radikalt från Descartes egen berömda “dualism”. Men skillnaderna är viktiga för de förvecklingar som präglar och omformar hans och Francines allt närmre relation och sedermera för dem till en sista resa, mot det kalla Norden med sin kvinnokonung som funnit sig själv vara något helt annat än sin kropp. Descartes själv dog, som bekant, i Sverige under en vistelse vid Drottning Kristinas hov, dit han kallats som just hennes privata tänkare.
Det mysterium om kropp och själ som sysselsätter Tänkaren präglade den rationalistiska epoken i europeisk filosofi under 1600-talet. Rötterna finns i Aristoteles lära om själen, vilken där är en abstrakt entitet, likt de matematiska tal och allmänbegrepp Aristoteles trodde existerade utanför tid och rum. Människosjälen var den abstrakta “form” som gör en kropps ”materia” till en människa. Men när denna lära, parallellt med alltmer av naturvetenskapligt tänkande, införlivades som dogmatik i kristendomens kanon under medeltiden uppstod allt svårare spänningar om hur läran om livet efter döden genom själens fortsatta existens skulle kunna vidmakthållas. Ty den aristoteliska själen erbjuder ingenting av det som kristendomen behöver: person, psyke, identitet. Och utan detta vare sig individuell frälsning i form av evig sällhet eller fördömelse i Helvetets plågor. Därför uppfann Descartes en annan distinktion, den mellan materiella och själsliga substanser – där de senare är den individuella personens subjektiva psyke, vilket också naglar fast dennes unika identitet. Men då fick han ett nytt problem på halsen: den själsliga substansen definieras nämligen som att den saknar rumslig utsträckning (vilket möjliggör evigt liv bortom tid och rum), och hur ska vi då tänka oss att personer upplever vad som sker med sina kroppar? Än värre för Descartes (i denna tid när kättare ännu hängdes, styckades och brändes levande): hur kan personer alls påverka sina kroppar så att de har makt över sina egna handlingar (och därmed kan synda såsom kyrkan lär). Kroppen är ju, till skillnad från själen, utsträckt i rummet, och kan bara påverkas av annat som är utsträckt i rummet. Utan att någonsin själv tycka sig lyckas bevisa denna idé spekulerade Descartes om att kroppen innehåller någon slags ”sluss” eller ”växel” som tillåter själen att interagera med kroppen, och gissade att rollen fylldes av den så kallade tallkottskörteln i hjärnans mitt.
Tänkarens teori snuddar många gånger vid Descartes problem, men hans egen lösning att själen bokstavligen ”bor i” tallkottskörteln är radikalt annorlunda (vilket jag noterat att några recensenter av boken helt missat) och inte alls påkallad av behovet att rädda kristna dogmer. Däremot passar den hans egen personliga längtan undan ensamheten. Tänkarens metoder skiljer sig också rätt radikalt från Descartes – han är en naiv empiriker och teknisk ingenjör snarare än den rationalist som med sitt metodiska tvivel sökte en oomkullrunkelig bas för all kunskap som framträder i hans berömda Meditationer. Visserligen har Tänkaren likheter med Descartes i det att han dras in förödande cirkelresonemang baserat på önsketänkande. Men på det hela taget är han långt ifrån metodiskt tvivlande, snarare ruskigt snabb till ogrundade generaliseringar och självmotsägande antaganden som undanröjer kritiska frågor så fort det handlar om att nå en slutsats som är viktig för honom själv. Som de flesta av oss. Samtidigt berättas historien i en samtid där djärva utmaningar mot dogmatiska världsbilder på empirisk grund – Galileo är en kompis kompis till tänkaren – skakar kyrkans maktställning. Och Tänkarens tankar är verkligen djärva! Denna samtid kommer slutligen ikapp även Tänkaren, som inte kan bo kvar ens i det frihetliga Amsterdam utan med sin Francine måste fly till det kalla Norden.
Allegorin hakar i många spår, där några redan berörts. Robotikens och AI-utvecklingens nyväckta frågor om hur vi kan veta att en maskin inte är medveten, eller i vart fall förnuftig i mänsklig mening. Samtidens posthumanistiska önskedrömmar kopplade till ”uppladdade” medvetanden. Individualismen som kommer med ökad kunskap om hur samtidens självklarheter är alltför förenklade, som utmanar sociala normer men därmed också människans behov av tillhörighet och gemenskap: Det ensamma föregivna geniet, prisgiven åt sin egen brist på dialog med omvärlden vi nuförtiden kan studera i varje social mediekanal. Något alternativ förelägger väl inte Schiefauers berättelse, boken är inte en idéroman med ett väldefinierat ärende – tack och lov! – utan just en underhållande, piggt berättad skröna som tvingar läsaren att tänka själv.
