[241005] Mimkonstens utövare från när och fjärran deltar i dagarna i Göteborgs Mimfestival 2024. Fredagens tre inledande föreställningar blev ett bevis på denna teaterforms oändliga variationsförmåga att berätta och väcka känslor utan ord med kroppen och mimen som främsta instrument. En av de inledande föreställningarna ges också idag, Benoît Turjman’s The Neighbor.
Med facit från festivalens första dag föreställer jag mig att det är tre länders mest prisade mimartister som där deltagit. Fransmannen Benoît Turjman, upplärd i Marcel Marceau’s skola, betraktas som den främste representanten av samtida pantomim i Frankrike. I denna sin senaste föreställning, The Neighbor (Grannen), blir han en lätt igenkännbar mansfigur av det mindre uppseendeväckande slaget. Men med den begåvade mimkonstnärens alla möjligheter blir karaktäristiken en fullträff. Ansiktets muskler gör oändliga utflykter i konsten att i sällskap med händer och fingrar och en kropp i ständig rörelse göra sig till en ungkarlsgestalt som är komisk och lite tragisk på en och samma gång, men som ändå tycks ha fått sina ansträngningar att nå framgång med tanke på den simulerade omfamningen mot slutet. Det som inte sägs med ord kan ändå förmedlas via musik och så görs här med hjälp av den ena kända låten efter den andra med texter som förstärker den mimiska berättelsen.
Förmågan att få ögonen att spela förhoppningsfullt, munnen att arbeta utan ord och en hand att då och då lägga det lite trista håret tillrätta säger så mycket mer än ord inför den attack han förbereder, nämligen att på tips från ett TV-program på självaste julafton knacka dörr och försöka bjuda in en granne som kanske också är ensam. Om dröm eller verklighet så får vi bevis också på Turjmans dansanta förmåga till olika kända låtar och får ana hans med- eller motgångar i sina sociala ansträngningar. Det är ett klassiskt exempel på mimens förmåga att spela på de tragikomiska känslosträngarna. En pall och en stol är enda fysiska hjälpmedel och Turjmans äventyrliga ansträngning att ta sig upp på dessa påminner starkt om Chaplin. Att det tänkta bytet av glödlampa orsakar en elektrisk chock genom kroppen går inte att ta miste på. Vad behöver vi egentligen det verbala talet till?
Stol som enda attribut, förutom Alex Judd’s och Katherini Graham’s instrument, förekom också i verket Moments av den engelska trion Theatre Re, ett av Storbritanniens ledande visuella teaterkompanier, med mer än tretton års samarbete bakom sig. Det visade sig vara en föreställning som inleds överraskande ordrikt, vilket förklaras med att också en mimföreställning kräver en verbal regi. Det var också en världspremiär vi fick bevittna på Göteborgs stadsteaters Lilla scen. Också det visade sig utvecklas till mästerlig mimkonst av totalt annorlunda slag. Skådespelaren Guillaume Pigé blir snart befriad orden och ensam med en stol, som får förkroppsliga såväl en son som en åldrande fader. Det här är en filosofisk föreställning om livets gång, varför och varthän, förhållandet mellan far och son i tre generationer med ett armbandsur som tidsmarkör. Sättet att inleda dagen med att tända en cigarett, att leka med sitt lilla barn, knyta dess skor och få barnet att bli identiskt med den stol som Pigé lekfullt snurrar och snurrar men som också kan bli sjukbädd för en döende fader. Gesten att ett armbandsur går från denne tänkte fader till den vuxne sonen är både så rörande och talande. Tyvärr var bara en föreställning bokad och gruppen på väg tillbaka för turné i England.
Till skillnad från dessa två mimade och ändå så olika monologer kunde publiken på väg mellan Göteborgs Stadsteater och Folkteatern till sista plats fylla scenen Atalante för att uppleva en grupp på sju mimkonstnärer från Finland i ett sammansvetsat våldsamt tragikomiskt drama, Hinterland. Genom sin dramaturgi, kostymering och maskering fick det mig först att tänka Brecht men presenteras som bilder hämtade från berättelser skrivna av Samuel Beckett direkt efter andra världskriget. Efterkrigssituationen illustreras inledningsvis av att skådespelarna kan ses som en liten församling på flykt mellan liv och död, kostymerade som vore de ett med ett omgivande jordfärgat landskap, mödofyllt dragandes på vagn med döende och ett ekipage där en av skådespelarna agerar häst som drivs på med käpp av en med slitna medaljer dekorerad man. Dramat utvecklas till såväl klass-, som makt- och könskamp med helt fenomenala kroppsliga, akrobatiska och mimiska tolkningar med en oslagbar koreografi både för enskild akrobatik och för grupp.
Ja, vad behöver vi egentligen orden till, när allt egentligen går att säga, ibland så mycket bättre, med hjälp av ett konstfullt, uttrycksrikt, filosofiskt, fysiskt och mimiskt agerande.
Mimfestivalen fortsätter till och med söndag 6/10, dock utan någon mer föreställning av de här upplevda, Moments och Hinterland.
