[241003] Joaquin Pheonix återvänder till vita duken som den clownsminkade Jokern, men bortsett från musikalnummer har han inte mycket nytt att erbjuda.
Arthur Fleck, alias Jokern, är inlåst på en rättspsykiatrisk anstalt; vakterna driver med honom och tillvaron är miserabel. En dag får han emellertid syn på den vackra kvinnan Lee, på en öppnare avdelning. De inleder en romans, men samtidigt som Arthur njuter av sitt nya förhållande måste han förbereda sig för den kommande rättegången, vars utfall kan ha dödliga konsekvenser för honom.
Problemen med den föregående filmen, Joker, återkommer även i Joker: Folie à Deux. De är baserade på karaktärer ur Batmans universum, denna gång med Jokerns partner Harley Quinn som tillägg, men utöver namnen är kopplingarna till förlagan svaga, även i denna uppföljare. Serietidningsaspekten blir mer av en tunn fernissa som man hade kunnat torka bort lika lätt som sminket på Arthurs ansikte. Om man bortser från de scener där Arthur har målat sig hade man knappast kunnat gissa att detta är en film inspirerad av en superhjälteserie, och det är en enorm brist i sammanhanget. I bättre gestaltningar av Jokern har hans karaktär personifierat anarki blandat med en morbid lekfullhet som gör att man sätter skrattet i halsen; se exempelvis Jack Nicholsons eller Heath Ledgers insatser som referens. I sämre gestaltningar blir han bara en galning med lite ansiktsfärg (jag tittar på dig, Jared Letho!), och det är precis vad Joaquin Pheonix är.
Man lyckas inte heller kompensera för bristerna med huvudkaraktären på andra fronter, allra minst handlingen. Problemet i centrum denna gång är att Arthur måste bevisas vara psykiskt sjuk och därmed inte helt ansvarig för sina brott i förra filmen, annars väntar elektriska stolen. Därmed är de mest centrala delarna av handlingen mer av ett rättegångsdrama, knappast det man hade hoppats på i en film om Gotham Citys mest fruktade psykopat. Något som är nytt för denna film är att det är en musikal, men sång- och dansnumren är föga imponerande, och trots Lady Gagas bra sångprestationer väger inte dessa upp för en i övrigt oengagerande handling. Antalet superhjältefilmer må vara på tok för många, men lösningen stavas inte att göra fler filmer om Jokern. I alla fall inte om Joaquin Pheonix tolkning av honom.
