[241002] Trots att jag är en fullblodsateist tröttnar jag aldrig på att ta del av berättelser från de religiösa böckerna, men jag föredrar omarbetade versioner framför originaltexterna. Michel Tournier använde en rad karaktärer och myter från Bibeln, de om Edens lustgård, om Kain och Abel, och om de tre vise männen, Marianne Fredriksson skrev sin trilogi om Paradisets barn, och Colm Tóibín om Jesumodern Maria, Pär Lagerkvist berättade om Barabbas, för att nämna några jag läst med stor behållning. Eller på film sett Martin Scorceses tokning av Nikos Kazantzakis Kristi sista frestelse. Gemensamt för dessa är att de är just omskrivningar, tolkningar och med egna vinklingar, och att de inte så sällan är verk som nog kan provocera en del religiöst troende. Inte minst tanken på Jesus som ”vanlig” människa, med köttsliga behov och begär, är tydligen inte alla som kan stå ut med.
Nu sällar sig belgiska Amélie Nothomb till skaran av författare och andra som fascinerats av Bibelns berättelser. I Törst, som kommit ut i Editions Js försorg och översatt av Pär Svensson, berättar Nothomb om Jesus allra sista tid i livet, och även en stund efteråt. Vi är med honom när han blivit dömd till döden och den sista natten sitter i en källarcell, när han kämpar med det tunga korset på Via Dolorosa. Vi får lyssna på hans tankar och känslor när han hänger på korset och när hans moder Maria tar hand om den döda kroppen.
Han ifrågasätter sin far, rent av avfärdar en del av hans idéer och beslut, och menar att det var saker som guden självklart inte kunde förstå eftersom han inte var eller hade en kropp. Det handlar mycket om kroppen
”Under mina trettiotre år i livet har jag insett en sak: min fars främsta bedrift var att skapa kroppen. Att en kroppslös kraft kom på tanken att uppfinna kroppen är och förblir ett enastående genidrag. Nog var det givet att skaparen en dag skulle överglänsas av en skapelse vars kreativitet han inte kunde ana?”
men också
”Människan beklagar sig med rätta över kroppens ofullkomligheter. Förklaringen till det är uppenbar: vad är ett hus värt ritat av en arkitekt utan egen bostad? Man är bara riktigt bra på det man övar sig i varje dag. Min far har aldrig haft någon kropp. Med tanke på hans bristande erfarenhet tycker jag att han lyckades över förväntan.”
Boken hanterar bland annat frågor om storheterna kärlek, tro och döden, men mycket mer därtill. Njutning och lidande, är andra exempel.
Han protesterar mot det som senare blivit sanningar om hans ord och gärningar, förklarar att det inte alls var på det viset det blivit beskrivet. Kommenterar Judas och Lukas, vad de sa och gjorde alternativt inte sa och gjorde. På så vis ändrar Nothomb historien, pillar i Bibeln. Det kan säkert ha varit en av de saker folk retade sig på när boken kom ut i original 2019.
Rättegången öppnar för vittnen som överraskande kritiserar Jesus för de mirakel han gett dem
”De trettiosju mirakulöst hjälpta vädrade sin smutsiga byk. Roligast var mannen från Kapernaum som jag hade befriat från en oren ande:
– Mitt liv har blivit så andefattigt sedan han drev ut den orena anden!”
Att göra vin av vatten vid ett bröllop är hans favoritmirakel, sedan blev det mest till krav och hot om han misslyckades.
Amélie Nothomb skriver en ren och klar prosa som stundvis snuddar vid en sagoton, och hon är (kanske) oväntat rolig. Men att låta Jesus prata om ”hen” känns inte sannolikt, men det kan ju tänkas vara översättarens ordval. Även om jag naturligtvis inte har en aning om hur Jesus pratade och lät känns hans röst helt trovärdig. Jag kommer på mig själv med att tro på att det faktiskt är han som berättar.
Vissa repliker kan med fördel användas som aforismer, likt sista meningen i nedanstående klipp. Jag skulle vilja visa fler, men det blir väldigt mycket citat då, bättre att läsa själv
”Min mor är också en mycket bättre människa än jag. Allt ont är henne främmande, till den grad att hon inte känner igen ondskan när hon möter den. Jag avundas hennes detta oförstånd. Ondska är inte något som är mig främmande. För att kunna känna igen den hos andra måste jag själv bära på den.”
Eller
”Man är en bättre människa när man har fått njuta, det är inte svårare än så.”
”Jag är törstig.” är de sista ord som Jesus uttalade när han hängde där på korset. ”Ett glas vatten, större njutning finns inte.” Kan det verkligen vara sant? Men vem kan säga emot Jesus, borde inte han veta?
Törsten sägs ligga till grund för bland annat nyfikenhet och förmågan att bli förälskad, och man måste vara ”levande” för att känna törst. Men jag undrar om jag förstår det djupa i resonemangen om törst fullt ut.
Likt hos Kazantzakis/Scorceses Kristi sista frestelse får Jesus här drömsyner om hur han skulle kunna tänka sig att leva, komma ifrån kraven på att vara gudssonen som ska göra mirakel, predika och omvända folk. Han ser framför sig hur han lever ett lugnt familjeliv med Magdalena, som han kallar Maria från Magdala, med barn och ett arbete som fåraherde.
En lite intressant sak är att han när han sitter där i källarcellen, går med korset mot Golgata eller hänger på detsamma känner till hur det kommer bli i framtiden, hur hans eftermäle kommer se ut och påverka människor tusentals år framöver. Även det kommenterar han, ibland syrligt kritiserande.
”Hur vet man att man har tron? På samma sätt som man vet när man är kär. Man behöver inte tänka efter för att ta reda på det. I sången heter det And then I saw her face, yes I´m a believer. Det är precis vad det handlar om, det visar hur mycket tro och förälskelse liknar varandra: man ser ett ansikte och plötsligt förändras allt.”
Lite roligt är det att den text som citeras ovan är från The Monkees, ett amerikanskt popfenomen från sent sextiotal, kanske det första ”pojkbandet”, som var ett hopplockat gäng som skulle bli stjärnor genom lättsam popmusik (låt vara att just den här är skriven av Neil Diamond) och en teveserie. Nu citerar självaste Jesus dem, undra vad Mickey Dolenz säger om det? (trummis och ende kvarlevande ur gruppen).
Jag är förundrad över att man kan skriva ännu en historia om en känd person, ett känt historiskt förlopp, eller fenomen, där man vet ”vad som kommer hända” och göra det så att man vill läsa vidare. Jag upplevde det spännande, närmast nervpirrande, att följa Jesus där han hasar sig fram med det tunga korset över axlarna. Vi vet ju att han ska till Golgatakullen och där spikas upp, sedan sakta slockna ut. Men ändå, jag ville tydligen veta det jag redan visste. Eller beror det på, som en vän sa, att de gamla sagorna och myterna är ”eviga”, det är därför vi kan läsa dem om och om igen. Och det är ju faktiskt sant att det inte enbart är barnen som vill höra sagan en gång till.
