[240930] Ytterst tveksamt om den här boken kan kallas för roman. Göran Greider skriver i jag-form om Cornelis Vreeswijk när han ligger på sitt yttersta på sjukhemmet- och sjukhuset. Stilistiskt dras man iväg på eleganta formuleringar från början till slut. Men man vet inte vad som är sant eller påhittat i händelserna som beskrivs.
Greider skriver i efterordet: ”Min bok…är ingen regelrätt biografi. Den bygger inte på omfattande arkivstudier eller ens intervjuer. Den bygger på att jag lyssnat på hans sånger och läst hans texter och gjort mitt försök att leva mig in i vem Cornelis var”
Han menar att alla skandal- och sensationslystna skriverier om Cornelis alltid gjort att han syns utifrån. Därför är detta ett försök att se Cornelis inifrån.
I grunden hänvisar Greider till de efterforskningar som Klas Gustafson gjorde i sin bok ”Ett bluesliv” om Cornelis.
”Men jag har medvetet undvikit att intervjua någon av de människor som ännu lever och som kände Cornelis. Det skulle ha styrt min inlevelse i Cornelis själ.”
En något märklig uppfattning, tycker jag.
”Har visor något värde? Nu när man är död?” står på ett av försättsbladen. Hämtat från ”Preliminärt utkast till eventuella funderingar kring mitt framtida testamente”
Tydligen hade Cornelis Vreeswijk haft tankar på att skriva sina memoarer men det blev aldrig av. Han gick bort i november 1987 bara tre månader efter sin 50-årsdag. Nu har Göran Greider skrivit hans memoarer på sitt lite underliga sätt. Han börjar med att beskriva hur det kunde ha varit när Cornelis sitter på den knarrande pallen i Metronomes studio 1964 och ska spela upp sina visor för producenten Anders Burman eftersom Fred Åkerström ville spela in dem. Fred är med i studion men när Burman hör Cornelis sjunga bestämmer han sig! Du ska göra dem själv på platta!
Detta bidrog till att Fred och Cornelis relation blev lite spänd och till och från alltid var det. Cornelis Vreeswijk som var holländsk invandrare hade aldrig tänkt sig någon skivkarriär. Han hade framträtt på Vispråmen Storken och inför sina studentkompisar
Men Georges Brassens och Leadbelly var bluesfavoriter han hade. Och även jazz gillade han. Han gick på Socialinstitutet och skulle bli socialarbetare men när plattan kom ut omkullkastades dessa planer. När LP:n ”Ballader och oförskämdheter” släpptes uppmärksammades han och succén var given. Cornelis hade haft som ambition att bli seriös författare och skrev dikter och noveller men från och med nu blev det visor.
”Visor: De fick komma till mig. Jag kom inte till dem” är ett citat i boken och man vet inte om Greider hittat på det eller om det är taget ur någon tidigare bok.
Kapitelrubriker som Göran Greider totat ihop är bl a Pallen, Garaget, Torpet, Slipsen, Papperspåsen, Lyftkroken – och de betecknar anektdotiska händelser i berättelsen. Men för att gå till faktiska skeenden så fick Cornelis far ett lite speciellt jobb att köra en bil ända från Holland upp till Sverige. Fadern hade taxirörelse i Ijmuiden några kilometer norr om Amsterdam. När pappan kom tillbaka var han eld och lågor över den svenska naturen och över ett välskött land som hade sluppit kriget. Detta var nog 1949. I början av 1950 tog han familjen med sig, frugan och sonen och de två döttrarna och de fick bo på ett katolskt hem på Ekerö väster om Stockholm. Modern fann sig aldrig riktigt tillrätta utan längtade tillbaka till Holland. Men barnen och framför allt Cornelis eller ”Kees” som han kallades i familjen trivdes även om det tog ett halvår innan hans brytning försvann. Men för att ha varit tolv år på det trettonde och komma till Sverige utan att kunna ett ord svenska är det besynnerligt vilken ordens mästare han slutligen blev som poet och visdiktare.
När de testade Cornelis skolkunskaper kunde han börja direkt i sjunde klass i Träkvista, Ekerö. För att hoppa framåt träffade han sin första fru Ingalill när båda jobbade på Beckomberga sjukhus i Bromma. Sonen Jack föddes 1964 och Greider skriver i efterordet att han hade velat intervjua honom men tyvärr gick Jack bort i cancer i april 2023. Så tydligen hade han velat intervjua en närstående ändå.
I en passage står att Cornelis Vreeswijk började plugga på Socialinstitutet, inte för att bli socialarbetare, utan för att komma in på journalisthögskolan. Det har jag för mig att jag läst nånstans tidigare så det är nog sant. Däremot är telefonsamtalet mellan Olof Palme och Cornelis som ska ha hållits när han hungerstrejkade i Stockholm i början av 80-talet, för att kronofogden gjorde införsel på hans gager, påhittat. Greider erkänner det i efterordet.
”…att låta två så starka personligheter mötas i ett samtal tyckte jag belyste bägge två.”
Ja, det kanske det är.
Det finns mycket intressant i det Göran Greider skrivit men jag är som sagt tveksam ändå till den här formen av dokumentärroman. Den tippar för mycket över till fantasiberättelse och kanske är det för att Greider i grund och botten är poet. Men jag har alltid uppskattat det han tidigare har skrivit i litterär form.
Vid ett tillfälle lägger han till en vers i sången ”Veronica” – varför? ”Framför allt för att det var så jävla roligt att skriva…med hans tonfall och hans rytm” står det i efterordet.
På andra ställen har han skrivit några Cornelistexter som inte existerar men skulle kunnat existera, står det i efterordet.
Rent stilistiskt är det lysande formulerat men när man inte vet vad som är sant eller inte känns det inte fullt tillfredsställande för mig.
