[240922] Vad är en normal människa? Skådespelaren Emelie Strömberg gör en fantastisk prestation i rollen som den överagerande Elvira som tar Ove Wolf, träffsäker i rollen som filosofen Michel Foucault, på en tidsresa genom galenskapens historia. Det blir ett storslaget, minst sagt galet sceniskt äventyr och en glödande satir inte minst mot pedagogisk retorik och kunskapssyn. Slutsats: Normalitet är en konstruktion.
Det är inte svårt att få den unga publiken med sig i det allt mer uppskruvade käbbel mellan 12-åriga Elvira och i tur och ordning pappan, lärare, klasskamrater, kurator, psykolog så som den inledande scenen i Backa Teaters nya produktion eskalerar, när Elvira bara vill värna sin ryggsäck med ett ömtåligt innehåll, som ingår i ett forskningsprojekt i skolan, som just då är det allra viktigaste för henne. Elviras envishet känns fullkomligt befogad, men alla former av motstånd hon möter gör att hon tappar besinningen och allt blir kaos, så att hon i slutänden tror sig vara galen. Och hon beslutar sig för att gå till botten med frågan.
Vi får först i koncentrat en skildring av skolans olika maktutövare och eventuella åtgärder som kommer ifråga för att ”hjälpa” Elvira att anpassa sig. För det krävs utredning, resursperson. Någon utredning tycks däremot inte komma i fråga för den överdrivet blyge pojkelev, fint karaktäriserad av Adel Darwish, som när han ska illustrera utsatthet gör det på ett så rörande sätt, med hela ansiktet i kramp och en skakande, stammande stumhet som är en direkt motsats till Elviras raseri, dock väl så långt från ”normaliteten” men utan att betraktas som direkt störande.
Sju av skådespelarna i Backa Teaters trogna ensemble träder med stor inlevelse in och besätter olika roller som krävs för att befolka skolans värld och därefter i scen efter scen i olika fantasifulla kostymer illustrera också tidigare epokers syn på galenskap, eller för den del mental ohälsa som det heter idag. Till Elviras ledsagare har pjäsens författare satt in en historisk person, filosofen och maktforskaren Michel Foucault med idéer om hur synen på galenskap och normalitet har förändrats över tid. Han blir också här trovärdigt och övertygande gestaltad av Ove Wolf, när Elvira i sin desperation ber honom ta henne till en tid utan institutioner och regelverk. Det är nu, i den fantasifulla och stundom pråliga kostymering som följer som färgen uppträder på scenen. Betydelsen av färg och fantasi betonade skolans kurator redan i utredningsskedet, medan en efter en ur kollegiet framträdde i idel gråtonade kostymer. Det är finurligt hur den muntliga och den bildmässiga dialogen kommunicerar. Ledsagar gör också Kristina Issas alltid lika spännande tonkonst, som framförs instrumentalt och delvis med sång från en balkong ovan scenen.
Inga institutioner!, kommenterar Wolfs Foucault, och förklarar att då får vi backa till Medeltiden. I scenen som då först framträder gestaltas ”Narrarnas dag” en typ av fest där den allra galnaste ska utses och som utmynnar i att den allra galnaste väl ändå var Copernicus, han som envisades med att jorden snurrade runt solen och inte tvärtom, vilket då helt stred mot den katolska kyrkans uppfattning. Han hamnade i alla fall inte i ett fängelse av det slag som kunde förekomma under medeltiden och som här visualiseras med att från en madrasserad fondvägg fälla ut podier med fångar fästa i olika skramlande fängsel och tortyrredskap, vilket får mig att tänka på det medeltida Clink prison, numera museum, i de gamla kvarteren i London Southwark, i närheten av kopian av den Globe Theatre som Shakespeare lät bygga när han fördrevs med sin teater från det centrala London. Namnet Clink har det fått för ljudet från de redskap som användes för att tortera de fängslade för förseelser av de mest skilda slag, som till exempel påstådd galenskap, och som här illustreras på ett högst lekfullt sätt.
Resan går vidare genom århundradena och uppdykandet av just institutioner, varav den främste väldigt länge väl ändå var kyrkan, inte minst när det kommer till häxprocesserna. Skådespelarna Kjell Wilhelmsen, Adel Darwish, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren och Ulf Rönnerstrand har fullt upp med att inte bara byta kostymer bakom kulisserna inför varje tidskifte, utan också skifta karaktär från till exempel trashank till adelsperson eller konstnär. Väl framme på 1900-talet och psykiatrin är de alla patienter på ett så kallat vilohem med stränga regler för den som inte följer den ålagda lugnande medicineringen och straffas, eller ska det heta behandlas, med elchocker och bältning. Tidens eskalerande tablettkonsumtion illustreras med ett regn av röda piller över scenen.
Utmattad och besviken vädjar Elvira slutligen sin ciceron att ta henne till en tid där alla tycker om henne som hon är. Och med en avslutande scen illustreras denna möjlighet. Slutet gott, allting gott kan man därpå pusta ut. Så nog kan man säga att här vrids och vänds på begreppen om normalitet och galenskap. Även om allt illustreras med komikens hjälp i grova och färgstarka penseldrag och den etablerade forskningen må ha invändningar så blir det både roligt och sorgligt, lämnar mycket att begrunda och spinna vidare på. Ta därför med era vuxna och gå och upplev detta sceniska äventyr.
