[240919] I Clara Obligados essä Ett hem långt hemifrån, berättas om hur det kan vara att som latinamerikanska/argentinska bo i ”moderlandet” Spanien. Hur de ofta drabbas av en rasistisk ordning jag nog mest förknippat med när folk från helt olika kulturer blandas. Jag har inte varit fullt medveten om att det kan slå så illa när man, som jag inbillade mig, har sitt ursprung i en så närliggande språk- och kultursfär.
Så här skriver Obligado
”Främling är ingenting man föds som, det är ett tillstånd som drabbar oss, som klistrar sig fast, som en andra hud, som en sårskorpa, det är alltid den andre som är främling, negationen finns inbyggd i själva ordet. Utlänning, invandrare, utböling, främmande, annorlunda, uteslutning på etymologisk nivå, inget av de orden låter bra. Att bli definierad utifrån det faktum att man inte hör till.”
och lite längre ner
”… jag har bott i Madrid i fyrtio år och det som alltid sticker ut är att jag är utlänning.”
Det pekar på det som ju i och för sig inte särskilt nytt, vi får dessvärre ständiga vittnesmål om liknande upplevelser från dagens Sverige; att vi ständigt letar syndabockar, och att vi verkar ha ett behov av att se vår gemenskap som ett ”vi”, och då i motsats till ett ”dom”. Och det drabbar ju som bekant inte enbart folk från andra länder och kulturer. Jag tänker på Steinbecks Vredens druvor där människor ”flydde” de dåliga förhållandena i Oklahoma till USAs trädgård Kalifornien, men där de blev sedda som annorlunda, de pratade inte som ”vi”, sågs som smutsiga, de var helt enkelt ”inte som oss”.
Brenda Navarro, mexikanska född 1982 och numera bosatt i Spanien, berättar om detta och mer där till genom en familjs öden i sin roman Aska i munnen, som kommit ut på Tranan i en i vanlig ordning säker och välflytande översättning av Hanna Axén.
Familjen består av modern, som för att klara försörjningen flyttar till Madrid, dottern och den som berättar, och hennes lillebror Diego. Romanen börjar och slutar med systerns inre bild av Diego som svävar ner från femte våningen och kraschar mot marken. Framsidans tecknade (?) bild av en man som med huvudet neråt ser ut att breda ut armarna som vingar. Nästan elegant, medan Diego alltså störtade mot sin självvalda död. Den bilden är utgångspunkt för en berättelse om en familj och släkt, om arbetarklass och prekariat, rasism och främlingsskap, och om en dysfunktionell familj där de likt de i familjerna hos Lars Norén hatar, gapar och skriker på varandra, men där man i bakgrunden trots allt kan ana kärlek.
Både mor och dotter arbetar inom hushållssektorn, passar barn och lagar mat, städar. Och det blir tydligt att en stor del av de sydamerikanska migranterna försörjer sig på liknande sätt, arbetar och sänder hem pengar.
Berättarjaget träffar människor som engagerar sig fackligt, som protesterar och demonstrerar mot att bli utnyttjade och osedda, och dessutom få dåligt betalt för det. De kallar varandra för kusiner och binder på det viset samman invandrande arbetskraftspersoner från Latinamerika.
Skildringen av arbetsförhållandena tangerar berättelsen i Alia Trabucco Zeráns roman Rent hus, som kom på svenska i år.
Hon känner inte till sin egen pappa och hade ingen relation till mammans man, Diegos far. När han dog sörjde modern och kunde inte klara av barnen samtidigt utan lämpade över dem till morföräldrarna.
När jagberättaren frågar om sin far säger mormodern att hon tror att hennes dotter blev våldtagen och då gravid. Även mormodern själv blev som trettonåring våldtagen
”Men när jag var tretton år och pappa lät grannarna våldta mig och sa att hellre grannarna än några vi inte känner, så tänkte jag att det inte spelade någon roll …”
Är det en bild av det till synes misogyna och gravt våldsamma landet Mexiko? Det dyker då och då i romanen upp korta berättelser om det bestialiska våldet landet drabbats av, med inblandning av kriminella gäng och knarkkarteller, milisgrupper och polisen.
Mostern och två barn ”försvann” och hittades aldrig, och byborna fann samma dag tio huvudlösa kropparna som vajade från träden, likt ”Strange fruits”. Morföräldrarna tar barnen med sig och flyr byn/staden, och ingen av dem återvände till huset där de bodde.
Det är en ilsken röst som berättar, och gör det med en intensiv stil i en vardaglig, talspråkig ton med stundvisa mängder av svärord. Som i vilken amerikansk film som helst, där de använder ”fuck” tre gånger i varje mening. Repliker utan cittatecken eller pratminus, ofta mitt i en mening, göder den intensiva tonen. Den associativa stilen blir även något banal emellanåt. Men det har kanske med det starkt känslomässiga innehållet att göra. Möjligen också med den ungdomliga berättaren, för jag tycker mig märka att den förändras något över tid.
Men där finns även en stor sorg. Modern som lovar och lovar men sällan håller det sagda, lämnar över den unge sonen i dotterns vård och hon försöker agera mamma trots att hon själv är ett barn. Och Diego blir ”symptombäraren” i familjen, det svart fåret som inte orkar med livets alla motstånd.
Modern bor nio år i Madrid innan barnen kommer efter. Ett tag senare flyttar dottern till Barcelona, mest för att komma i från ”familjen”. Under tiden blir modern tvungen att ta sitt ansvar som fostrare till Diego, som blir alltmer bångstyrig och obstinat, har börjat använda droger. De bråkar mest hela tiden. När han hälsar på systern i Barcelona märker hon hur annorlunda han blivit, det är inte längre ”hennes” Diego.
Det är mycket gap och skrik och överhuvudtaget en rå och cynisk ton mellan dem, både berättarjaget och morföräldrarna kallar modern/dottern för subba och verkar inte ha några starkare känslor eller sympatier för henne. Kanske inte så märkligt efter alla hennes svek.
Ett tag arbetar ”jaget” med/för en mycket gammal kvinna som bara väntar på att få dö. De får en fin relation och blir närmast som väninnor. De gör upp kvinnans dödsdag, då ska jaget i gengäld ha skaffat sig ett nytt jobb. Till skillnad från det mesta annat i romanen blir det här ett mjukt och hjärtevärmande avsnitt.
Systern stoppar händerna i Diegos urna och får lite aska på fingrarna, smakar på den. Sedan blir det så att hon äter av brodern då och då, något som tydligen lugnar henne. Det var som att hon ville ha kvar honom ett tag till, och när påsen med askan hon haft med sig var slut försvann Diego en andra gång
”Men nu när jag tänker efter vill jag nog inte att han ska landa och lämna något avtryck på marken. Jag vill att han ska hänga kvar i luften, utan att åka upp, utan att falla ner, hänga kvar, evig i den stunden, överallt och ingenstans. Som musik, som bara existerar när den spelas eller framförs.”
