[240911] Hösten är de många premiärernas tid. Efter knapp andhämtning från scenkonstfestival och kulturkalas lockade Regionteater Väst med nya skolproduktioner i Uddevalla och Borås, varav här kan rapporteras från två urpremiärer på den bohuslänska scenen, ”Hur du blir en Good Guy” och ”De utvalda” – på två så kontrasterande teman som våld, vänskap och det andliga i konsten.
Energierna fullkomligt exploderar när en trio skådespelare på scenen i Uddevalla ska bemöta en pågående våldsdebatt med en lektion från föreningen Good Guy om värdegrunder och hur man går från bad till good guy. Jag har svårt att tro att denna nyskrivna produktion, Hur du blir en good guy , har något gemensamt med en av mig osedd amerikansk film från 2009, förutom då titeln Good Guy, som till svenska skulle ha översatts till ”bra kille”, som om våld är en specifikt manlig åkomma. Den här föreställningen för högstadieklasser avslutas i alla fall med försäkringen om att ”snällhet är bästa försvar”.
Det hela är gjort som en lektion och lär också spelas uppsökande i klassrum. Dit hör förstås användandet av ett stort blädderblock, där någon representant från just föreningen Good Guy informerar och skriver upp termer och siffror. Bland annat redovisas nedslående statistik från undersökningar som gjorts bland skolelever om just användandet av och inställningen till våld.
Vi får också höra bekännelsen och omvändelsen av killen som gick med i MC-klubb. Ja, det går undan med demonstrationer i korta scener av olika sorters övergrepp, fysiskt, mentalt, verbalt, typ mobbning – ja, var går gränsen? Tips ges förstås på metoder att undvika våld. En självrannsakan om ett inre svårtyglat vilddjur åskådliggörs med en väl så naturtrogen fluffig krambjörn, som Peter Lorentzon kryper in i med huvud och allt.
Ja, har teatern någon makt att påverka? Det tror Sofi Orem Skoglund av vad som framgår i en programförklaring av henne som finns att läsa på nätet. Det är hon som tillsammans med skådespelarna arbetat fram föreställningen om valet mellan att vara en Bad eller Good Guy. Ulrika Kärrös stickade kofta med föreningen Good Guy’s logga i det omfattande mönstret tillhör attraktionerna. Att inspirera till stickning som en våldsavvisande verksamhet kanske till och med kan tjäna som biljett till en svensk kulturkanon.
*
En mellanstadieklass med förvånande många flickor iklädda symbolladdade hijab är premiärpublik till en annan nyskriven produktion De utvalda. Här handlar det om konstnärskap och villkorslös vänskap mellan två unga flickor, som runt det förra millenieskiftet börjar på en andligt spirituell konstskola, där målet är att göra sig tillgängliga för det gudomliga för att kunna skapa konst.
Det är nu inga påhittade konststuderande vilka som helst som är förebilder. Utan en av den abstrakta konstens stora svenska namn, Hilma af Klint, och hennes mindre namnkunniga väninna och sedermera medhjälpare Anna Cassel.
Här är tempot uppskruvat till den grad att det kan gå ut över förståelsen, inte minst genom den disciplin som med komisk laddning bedrivs av skolans rektor, spelad av Rebecca Hayman. Det krävde ju en konstvärld ett antal decennier efter Hilma af Klints död innan hennes abstrakta bildvärld fick uppmärksamhet för att till sist ha hamnat bland de stora mästarna och fått internationell uppmärksamhet.
Här ska nu en skolklass i några snabba scener med dåliga skisser på stora ritblock lyckas sätta sig in i den spiritistiska nyandlighet som skapade konflikt mellan två unga konstnärselever på en konstskola för över hundra år sedan men också förstå en komplicerad vänskap som till sist visade sig bestå livet ut. Nåväl. Ett gott skådespeleri är aldrig fy skam. Fabiola Cruz och Liv Hargne Granath är rörande roande, både verbalt och fysiskt uttrycksfulla, där de slåss med sig själva och varandra om att nå målet. Kan de inspirera sin publik till eget skapande vore väl också det ett väl uppnått mål.
