[240910] På hennes sextonårsdag dödade modern demonstrativt favoritkycklingen mitt framför ögonen på Paule, sedan dess har hon inte kunnat äta kött. När modern dör har hon bott i staden i tjugo år, men kommer tillbaka för att ordna med gården och kycklinguppfödningen.
Paule har en mycket intim (kanske också osund?) relation med kycklingarna, hon kan deras namn och personligheter, pratar till dem som till vänner. Hon är uppfödd med kycklingar och som barn lekte hon med dem. När hon flyttar tillbaka till sitt barndomshem har hon vissa av dem inne i huset, någon favorit till och med i sängen
Paule blir inte välkomnad av grannskapet eller av dem i byn. Många hälsar inte ens, och när hon börjar sälja på torget blir hon motarbetad och utskuffad till ett hörn. Kanske tycker de att hon svek genom att lämna för storstaden, kanske ses hon för märklig som inte äter av det kött hon nu säljer.
Hon bryr sig dock inte nämnvärt och står där vid sitt bord. En dag kommer en charmig man som älskar att hon skrivit korta ”biografier”, eller snarare dödsrunor på de vacuumförpackade kycklingarna. Han tycker det är en utmärkt idé och börjar så smått fundera på ett samarbete, själv har han ett antal mataffärer. Paule har alltså börjat skriva om sina kycklingvänner, vill ge dem ett personligt avsked. Dels genom att döda dem för egen hand, dels denna ”hälsning” i text.
”Det är inspirerande för skrivandet av biografierna att sova tillsammans. Det är som att Paule tar sig in i kycklingarnas drömmar. Det är en av hennes teorier, drömmar cirkulerar i en och samma säng, utan några språkbarriärer som annars är så hämmande. De nätter då tio kycklingar sover i rummet är Paules drömmar, det svär hon på, grönare, berikade av gräs och gryn i överflöd.”
Lucie Rico, född 1988 i Perpignan och numera bosatt i Paris, gör förutom att författa böcker även film och är lärare i kreativt skrivande. Hon slog igenom stort i hemlandet med Kycklingoratoriet, med ett flertal priser som följd liksom översättningar till andra språk. Här på svenska, utmärkt översatt av Anna Mezey för Rámus.
Romanen är en satir över konsumismen/ekonomismen, över att allt verkar handla om pengar och att tjäna så mycket som möjligt, den allt överskuggande vinstmaximeringen. Inte många andra än de monetära värdena tycks intressanta och viktiga. Rico skriver fräscht och humoristiskt, med träffande bilder av det moderna samhället och om olika relationer människor emellan. Det handlar även om teman som konflikten landsbygd-stad, om reklam och varumärkesskapande.
Trots att det mesta är bra har jag svårt att i längden tända fullt ut, det är möjligen så att jag kan ha svårt för satirer av dylika slag. I värsta fall blir det lite som i en del av Ruben Östlunds filmer, där man redan av beskrivningen eller efter några få minuter vet och förstår allt om vad det handlar. Resten av tiden/filmen/boken upprepas eller varieras dessa bilder. Är det inte lite som att slå in öppna dörrar, som det brukar heta? Det känns dessvärre inte alltid så spännande. Men visst är det, som hos Östlund, underhållande.
Paule umgås mycket med sina djur och kan få en del galna infall, bland annat försöker hon få dem att röra på sig, att dansa
”Klockan tre på morgonen får hon en idé. Hon stiger upp ur sängen, plockar på sig alla flaskor med alkohol hon kan hitta samt moderns gamla radio. Hon tänder alla ljus på gårdsplanen. Hon tar ut lampor från huset och kopplar in dem i uttag avsedda för maskiner. Ljuset flödar, gården ser ut som en nattklubb. Hon vrider upp radion på högsta volym. En gammal jazzsång spelas. Hon tömmer ut whiskyflaskorna i fodertrågen.”
När Paule en dag kommer hem efter ett ärende upptäcker hon att ett flertal kycklingar blivit dödade. Hon anklagar sig själv för att inte klara av övertagandet av djuren efter modern, och misstänker att det är någon i trakten som dödat. Och när mannen hon en gång träffade på torget hör av sig nappar hon så småningom på att flytta verksamheten till staden.
Hon lever ett parallellt liv med sin pojkvän Louis, han bor i stan men är mest ute på sina uppdrag på olika byggprojekt, han är arkitekt. Det är åtta månader sedan de sågs. I och med flytten får han uppdraget att rita ett helt komplex, ett stort hus där kycklingarna skall bo, dödas och förpackas, kontor för personalen, och så vidare.
Kycklingarna finns på åttonde våningen, allt är konstgjort och oäkta; de vill skapa ”stadskycklingar”
”Bakom dockhusen ligger äggformade hus, stora ovala hönsstall i vit betong planerade för att inhysa upp till hundra kycklingar. De är perfekta reliker av upp och nervända äggskal med hål i botten för att låta kycklingarna gå in och ut. Konstgjorda träd med flera sittpinnar är planterade lite här och där. I taket hänger en skärm som bildar en blå himmel där några perfekt formade moln svävar. Det kommer aldrig bli vinter. Louis har utformat lokalen som en evig vår.”
Jag tänker på Helena Granströms första, icke-skönlitterära, böcker. Där hon talar för att vi alltmer fjärmar oss från naturen och det ”naturliga” , blir på så vis allt mindre mänskliga. Inte heller vi är ju i grunden ”gjorda” för att leva i stadsmiljö
”Allt rullar på i ett oavbrutet flöde. Den urbana människan älskar kycklingbiografier. I stan är det ovanligt att veta något personligt om det man äter. Paules kycklingar är den perfekta produkten: underhållande, god, unik. Och framförallt är de autentiska.”
Hon älskar sina kycklingar, men har inga problem att döda dem, till en början tydligen inte heller med den ganska groteska industri hon samverkar i. Men hon får en del praktiska problem med storskaligheten, när de säljer alltmer, hon hinner inte med att skriva sina texter. Det blir trettio eller fler varje dag, och de anställer ett antal ”författare” som får hjälpa till. Och allt som var viktigt för Paule i sin relation och historia med kycklingarna är nu omöjlig, hon kan inte längre prata med eller röra vid dem, höra dem och följa deras olika personligheter. När vinstlystnaden helt tar över börjar Paule må illa på allvar. Med det följer ett agerande och ett slut jag är lite frågande inför, men kanske att det trots allt är helt logiskt.
