[240908]
Det här är en bok om filmen Gökboet på svenska, om man så vill. Nåja, riktigt så hemsk är den inte. Men Robert Myhreld skriver om de sex veckor han tillbringade på en psykiatrisk avdelning för sin bipolaritet.
Vi får ta del av ett djupt men ändå lätt flytande snack om hans bipolaritet, suicidala tankar och tiden på psyket som räddade hans liv. Han skrev på Instagram under sin tid som vårdad vilket sedan blev denna korta dokumentärbok på knappt 100 sidor. Han har också erfarenheter av andra sidan, att jobba med att vårda, syftet med boken är att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa som drabbar ungefär var tredje person någon gång i livet.
Robert Myhreld har arbetat inom psykiatrin, som elevassistent på högstadiet och gymnasiet och som kulturskribent. Som han skriver inledningsvis: ”Efter fyra läkarutlåtanden, en klok och tråddragande psykolog samt sju timmar på psykakuten leds jag av en vänlig vårdare till avdelningen för personer med bipolär sjukdom. Inte första gången jag är här. Även nu utan tvång … Duschen är slanglös, draperi finns det inget och överlag krävs en del fantasi för att ta livet av sig här. Något jag ändå inte ämnar göra …”
Ett brutet ben är ett brutet ben, skriver han, men en rämnande själ är metafysik som måste kategoriseras. Han upptäcker att en äldre herre är kvar i personalstyrkan som var där när Robert var där första gången för sju år sedan.
Ironiska formuleringar kryddar allvaret i texten. På sidan 18 står: ”Bipolär vapendragare är en trogen vapendragare … Ofta välkomnar graven en tidigare än genomsnittsbefolkningen. Tjugo procent för att vara mer exakt. En av tre med bipolär sjukdom försöker minst en gång under sitt liv på jorden att för egen hand hamna under den.”
Han listar t ex alla mediciner han haft genom åren. 22 olika psykofarmakamärken är det. Escitalopram, Sertralin, Venlafaxin är de första tre och de tre sista Stilnoc, Zopiklon och ny (skriver han): Brintellix.
”Allt kommer helt säkert att bli bra” står det på nästa sida. Följt av: ”Jag vill bara gråta.”
Lite längre fram finns meningen: ”Jag är vid mina sinnens fulla missbruk.”
X benämner han en patient på samma avdelning, en kvinna som kommer med ett hjärta hon ritat till honom. Hon går ständigt runt med sin avlånga och slitna isbjörnsnalle. En patient vill sälja Italien. Vårdaren Bosse Biceps flexar sina ögonstenar. Nicka med bara! Säg inte vad du egentligen tänker på (ketamin, elbehandling, Utvägen).
”X uppgivet gråtande: Jag tar tjugo olika mediciner. Jag vill bara vara mig själv.”
Elchocker eller Ketamin, det är frågan. Eller rTMS (magnetstimulering) som de har på ett annat sjukhus. ECT (elchocker) kan skada minnet men det blir det till sist ändå för Robert. Och det slutar väl, vad jag kan förstå.
Frågan om varför han hamnade på psyk förklarar han så här: ”Jo, eftersom jag inte var säker på att jag kunde hindra mig själv att köra en kökskniv genom underarmen strax under handflatan. Två läkare och en psykolog på bipolärmottagningen skrev några väl avvägda ord till Psykiatriakuten och det var en smal grej att släppas in, även om det tog sin ringa tid.”
Denna dagbok är en mörk men även – fast det kan låta konstigt – en kärleksfull inblick i hur det är att må så psykiskt illa att man behöver akut hjälp. Och hjälp finns att få. Men jag avundas inte de som måst tillbringa sin tid på en psykavdelning.
Robert Myhreld skriver i en passage:
”När man kommer hit känns det som om de redan härvarande patienterna har vuxit upp mellan dessa väggar och känner till alla hemligheter; att de vet hur man ska föra sig, vem som sitter vid vilket bord, hur man samtalar med varandra och personalen. Antar att det är så för alla.”
