[240904] Om dokumentärfilmaren och livskonstnären Nils Vest.
19/6 1943 – 22/8 2024
”It doesn’t happen very often, oh no, that the good Lord let our lives be touched by such a man…”
Detta uttalande av Harry Belafonte i förbindelse med doktor Martin Luther Kings bortgång 1968 kommer ofta tillbaka i medvetandet, även när det rör sig om personer av blygsammare betydelse, i världsliga mått mätt. Om jag t ex kommer att tänka på det i förbindelse med nyligen bortgågne Nils Vest, en av de tongivande krafterna bakom fristaden Christianias (Köpenhamn) bildande och bestående är det naturligtvis som att jämföra begivenheter på global stormaktsnivå med ett område av ett frimärkes storlek – men även frimärket är av betydelse för att brevet skall nå sin adressat! På det sättet har jag lagt märke till, att formuleringen gång på gång kommer tillbaka i förhållande till människor man av olika skäl lärt sig uppskatta särskilt djupt.
Filmaren Nils Vest spelade, tillsammans med skådespelande hustrun Britta Lillesøe (inte minst känd från sin medverkan i legendariska teaterkollektivet Solvognen) en avgörande roll för Christianias framväxt, fortsatta och bestående karaktär, vilket den förre också dokumenterat i filmen Christiania, du har mit hjerte (1991). Det berodde för Nils’ del inte minst på en extraordinär förmåga att hålla huvudet kallt i stridernas hettor, inse, att samtidigt med försvaret av en sansad realism i utvecklingen låta motstridiga uppfattningar leva och på ett rättvist sätt mäta sig med och mot varandra, när de till fullo tilläts leva ut i sina respektive ocensurerade temperament. Det är och förblir det särskilda med Christiania, att något oerhört gång på gång kunde äga rum där utan att för den skull få katastrofala följder. Tanken utmanades för att föda nya tankar, det sker inte så ofta men när det sker utvecklas det gärna till något överväldigande, på gott som på ont.
Christiania, ’staden’, som kvarteret i folkmun kom att namnges, var något annat, levde helt eller delvis efter sina egna lagar. Men det var samtidigt ett som det kallades ’socialt experiment’, som erkändes och uppskattades av omgivningen och kom att forma framtidsideal av de mest skilda slag, inte minst i kraft av att vara en fristad för det konstnärliga, kreativa sinnet och den udda personligheten, den som hade svårt att finna sin plats i ’normaliteten’ utanför.
I dag är det ingen som ifrågasätter Christianias existens, det är ett attraktivt kuriosum i den danska liberalitetens helhet, det som svensken gärna bejakar som en kontrast till sin egen ’vän av ordning’, så länge det inte kommer för tätt på, bör man kanske tillägga. I denna miljö uppfostrade Nils och Britta sina i dag väletablerade två söner, som båda bebor deras hus kallat Laden tillsammans med barn och partners.
Det är i verkligheten en svår konst, att vara visionär och samtidigt stå med båda fötterna på jorden, men Nils Vest behärskade den. Han väjde inte för att ta ställning i häftiga diskussioner om Christianias nutid och framtid, men han var alltid respekterad och kom på så sätt att spela en stor roll för experimentets fortsättning och nutida etablering. Det är vad man minns och uppskattar och för all framtid kommer kunna ta del av i den dokumentära filmskatt som kan studeras på hans hemsida, där inte minst Köpenhamns arkitekthistoria förmedlas i initierade skildringar ledsagade av hans lugna berättarstämma, som det inte faller någon in att ifrågasätta. Jag vill särskilt peka på Arkitekten der blev væk eller Hvem var Eigtved? från 2005 med undertiteln Om Nicolai Eigtved, Danmarks forsvundne berømte rokokokunstner, som var ett slags fortsättning på filmen om dennes störste konkurrent Lauritz de Turah, mannen bakom spiran på Vor Frelsers Kirke, skildrad av samme Vest i Himmelstigen från 1997.
Hans intresse begränsade sig emellertid inte till manifesterad kultur och arkitektur. I sin trädgård planterade han mängder av rosor av alla de slag och kunskaperna det födde dokumenterades i den vackra boken Rosens sjæl från 2018 med dikter av Marianne Larsen.
Det händer inte så ofta, som sagt, att man under ett människoliv får erfara helgjutna personligheter av sådan art, desto större tomrummet vid deras försvinnande, desto större orsak att fästa uppmärksamheten på deras existens och verk och den långtgående konsekvensen av de båda. Jag hade lyckan att uppleva hur dörrarna till Nils och Brittas överväldigande och kärleksfulla hem slogs upp på vid gavel och på det sättet också gjordes till mitt.