[240902] Att göra en ”Bucket List” kan betyda allt från en inköpslista till att lista måsten att hinna med före döden. Med två i det avseendet väsensskilda produktioner satte Göteborgs Dans- och teaterfestival 2024 punkt. Dels med dragplåstret från Berlin, Schaubühnes prisade, musikladdade drama Bucket list om en traumatisk uppgörelse med ett förflutet, dels med en dokumentär, Flickan och vildpäronen, om kärlek, skuld och skam, där berättarkonsten, likt antikens logografer, får nytt liv i en mor-dotter-relation, som bottnar i en storpolitisk mänsklig tragedi. Att denna 30-årsfirande festival erbjudit konstnärlig bredd, djup och återupplivade formspråk står klart. Utdelandet av årets Birgit Cullberg-stipendium kunde en överraskad publik få uppleva.
Av de teatersamtal som anordnats under denna 30-årsfirande dans- och teaterfestival, av vilka jag missade ett, uppfattade jag inte att skådespelarrollen särskilt kom på tal. Ingenting är ju egentligen av större betydelse än just den eller de levande människor på scenen som ska gestalta/berätta något. Det fick vi ju särskilt bevis på i de två gästande föreställningarna från Tyskland.
Visst lovordades skådespelaren Christian Friedel för föreställningen Dorian av dess egen skapare Robert Wilson, som vid sina 82 år gjorde sitt första gästspel på denna festival. Han deltog i ett samtal, där han framför allt betonade ljusets betydelse. Han tog dramat Medea som exempel på hur mördandet av två barn på scenen kan visualiseras just med hjälp av ljuset. Han hade också, via bekantskap med en döv pojke, tyckt sig upptäcka hur ljud kanaliseras via rörelse snarare än via huvudet. Det blev en del resonemang också kring begrepp som change, time and space, innan han gav namn åt en teaterform han själv undvek, nämligen ”ping-pong-teater”, alltså teater där repliker studsar fram och åter. Något som ju går att undvika med bara en skådespelare på scenen.
Det hade Christian Friedel kvällen innan bevisat i en boulevardliknande, rolig, glittrig och bitande gestaltning, stundom också med sång och stepdans. Dorian är ju en pjäs med en skådespelare som gestaltar tre olika berättelser, börjar tämligen ljusfattigt som konstnären Francis Bacon i samband med ett inbrott hos honom som fick oanade följder. Vad som sedan följer är lite svårare att hänga med i, nämligen berättelsen om författaren Oscar Wilde och hans roman Dorian Grays porträtt, som handlar om att förledas tro att det går att överföra sitt eget åldrande på ett porträtt och därmed få evig ungdom. Här får Fridell stora möjligheter att imponera med minutiöst inarbetade rörelser, uttryck och minspel, där ljuset mycket riktigt har stor betydelse. Publiken blev ändå varse det arbete som ligger bakom, både vad gäller ljus, bild och musik, genom att ytterligare tio personer trädde fram på scenen till applåderna.
Från denna glamorösa enmansshow till den fingerfärdige spanske skådespelaren och dockmästaren Javier Arandas lilla föreställning Life, som visade sig vara en kreativ och innovativ berättelse om man och kvinna, vars livsresa åskådliggörs med de egna händernas fingrar och innehållet i ett syskrin, därtill med road ögonkontakt med publiken. Överraskade fyndigt, fräckt och manipulativt som gjorde det lätt att glömma bort skådespelarens egna fingrar bakom de snabba bytena av klädnader från baby till vuxen.
Ensam på scenen med en kreativ idé gällde också föreställningen Oh my Sweet Land av och med Corinne Jaber med rötter i Syrien och egna och andras erfarenhet av krig och livet som kvinnlig flykting. Under tiden som hon med ett bord fyllt av ingredienser lagar en klassisk arabisk maträtt, kebbeh, berättar hon diverse tragiska vittnesmål. Berättelser framförda på engelska i ett jämnt ordflöde med aningen entonig röst, som jag tror riskerade att missa fler mottagare än mig. Fick därför nöja mig med mina visuella upplevelser, imponeras av hennes skickliga lökhackande och rygga för de skrämmande köttstycken som allt mer fyllde kylskåpet.
Därför var det tacksamt att föreställningen från Schaubühne, Bucket List, i stor utsträckning var textad, både av tal och sånger. En drabbande historia om att vakna upp i ett förvirrat tillstånd av minnesförlust och påbörja en uppgörelsen med sitt förflutna med hjälp av företaget Zeitgeists metoder att behandla traumatisering. Storslaget skådespeleri med snabba kast mellan tragik och humor med det förflutna åskådliggjort med ett stilla flöde av vita tyger och klädnader som kom dalade ner på scenen från ovan som hjälp till minnet och inte minst tre levande uttolkare av den tillhörande musiken.
Det är ju framför allt på denna dans- och teaterfestival, som nu återgått till att vara en biennal, som göteborgspubliken kan få uppleva gästspel från världen utanför Sverige, vilket varit en ambition. Och ett besök från Schaubühne hör till traditionerna. Tack för det.
Att höra inslag av simultantolkad grekiska på en svensk teaterscen hör till det mer unika och kan föra tankarna till den västerländska teaterns ursprung. Då och då blir vi påminda om det genom uppsättningar av de klassiska antika dramerna, som ofta har någon historisk bakgrund från sin tid. Sällan möter vi något grekiskt verk som skrivits i vår tid.
Skådespelaren Eleftheria Gerofoka, uppväxt i Grekland, sedan 2011 bosatt i Göteborg, har använt sig av teaterns ursprungliga tradition, innan det ens fanns ett skriftspråk, då mer eller mindre professionella berättare gick runt och förde de historiska händelserna vidare som sin tids journalister eller logografer (ordskrivare) som de kallades. I föreställningen Flickan och vildpäronen möter publiken inte bara henne själv utan också hennes mamma i en berättelse om en familj som härstammar från den stora katastrofen, som det heter i Grekland, då Grekland och Turkiet genomförde ett så kallat folkutbyte och kristna ortodoxa bosatta sedan generationer i Turkiet tvingades flytta till Grekland under tragiska omständigheter och blev bosatta i de fattiga områdena i norra Grekland, där tobaksodling blev främsta inkomstkälla.
Föreställningen är en kärleksfull skildring av en dotter till en mor utan läs- och skrivkunskaper, som hittade på ett eget alfabet och lagrade minnet fullt av sagor hon själv hittade på och haft stor betydelse för kontakten med barnen. De har i sin tur henne att tacka för att de fick skolgång och mod att bryta upp och bege sig till Aten för, i Eleftherias fall, att utbilda sig till skådespelare. Hur insikten om ett sådant yrkesval kom till henne som 7-åiring beskriver hon i en fysiskt omskakande uppvisning. Det är ett modigt och rörande försök att gottgöra för att en gång ha haft skamkänslor för sina föräldrar och samtidigt med enkla medel visa hur teaterkonsten en gång började.
Föreställningen kommer att få nypremiär i vår på Backa Teater, där Eleftheria Gerofoka ingår i den fasta ensemblen. Igenkänningsfaktorn torde vara stor i särskilt invandrartäta områden.
Såväl tidsbrist som dåligt väder gjorde att jag inte har mycket att säga om alla de uppträdanden som förekom utomhus. Att det dessutom tycks visa sig att de föreställningar jag fick avstå ifrån kom att bli de som det i efterhand mest pratas om är något man får finna sig i under en välfylld festival som dessutom får sällskap av parallella evenemang som Göteborgsoperans 30-årsfirande, ett ”kulturkalas” och annat.
På Stora Teatern och Lorensbergsteatern fångade jag i alla fall upp ett par föreställningar av dans- och akrobatensembler med afrikanska rötter, som inte bara visade sig bestå av fenomenala artister utan också hade viktiga budskap. Cirque Baobabs akrobater försökte i föreställningen Ye! övertrumfa varandra i konsten att göra de mest osannolika serier volter i kampen om en flaska vatten på ett scengolv som i stort sett var täckt av sammanpressade tomma plastflaskor för just vatten. Ett konkret sätt att åskådliggöra något som en stor del av mänskligheten lider brist på och vilka konflikter det kan orsaka.
Åtta dansare fick verket C La Vie att vibrera av kroppsdynamik till rytmer från en slagverkare som minst sagt åskådliggjorde just ordet slagverk.
Hans handflator förde ett 75 minuters intensivt och oavbrutet arbete på de olika trummor som ackompanjerade dansarna som uppträdde både enskilt, parvis och i grupp i omväxlande ceremoniella, aggressiva, vänskapliga och kärleksfulla möten med en drottninglik sångerska i i fokus. Väldigt imponerande i sin diversifiering av de känslomässiga och koreografiskt och fysiskt avancerade uttrycken.
Dansen var också grunden i en mycket märklig föreställning på scenen Atalante, kallad Cosmetic Demons – a choreographic Salon. Om det var något som verkligen stack ut så skulle det väl vara denna märkliga skildring av en frisersalong, där tre frivilliga tar plats i var sin frisörstol, omhändertas av tre frisörer medan tre dansare, som inte bara är svartklädda utan också underligt och partiellt svartsminkade, stundom dreglande i syfte att visualisera salongens demoner, vad nu de är för några. Det hela introducerades av verkets ytterst karismatiske koreograf, Sindri Runudde, som berättade att föreställningen byggde på hans barndoms upplevelser som lillebror till en älskad syster som utbildade sig till frisör och använde honom som försökskanin. Och denna kväll kunde föreställningen avslutas med att han trädde fram på scenen för att som den 26e i raden ta emot årets Birgit Cullberg-stipendium. I motiveringen fanns ord som mångsidighet, bibehållen nyfikenhet och konstnärlig integritet.
