[240816] Alien: Covenant begick misstaget att plagiera föregående filmer i serien. Alien: Romulus gör något liknande i denna udda blandning, där man kombinerar det bästa från de bästa filmerna med det sämsta från de sämsta uppföljarna.
Rain bor med androiden Andy på en mörk, regnig planet, och jobbar för företaget Weyland-Yutani. Den deprimerande planeten blir, om möjligt, ännu mindre inbjudande tack vare Weyland-Yutanis sjabbiga getto till koloni. Fattiga arbetare jobbar ihjäl sig i gruvorna i hopp om att en dag göra sig förtjänta av ett utresetillstånd som de i praktiken aldrig lär belönas med. Rain bestämer sig för att följa med några bekanta till en övergiven rymdstation strax utanför planeten, för att lägga beslag på kvarglömda prylar som skulle tillåta dem att göra den långa resan till en plats långt bort från Weyland-Yutani. Ombord på rymdstationen väntar emellertid en obehaglig överraskning i form av en varelse som tagen ur deras värsta mardröm.
Alien: Romulus inleder starkt genom att inspireras framförallt av den första Alien-filmens estetik. Miljöerna är skitiga, och maskinerna har en härlig, retrofuturistisk look: rymdskeppen har inretts med blinkande knappar, lådliknande datorer med enkel grafik, och pysande ventiler. Den kärlek och vördnad som genomsyrar miljöerna förvandlar detta från ett potentiellt plagiat till en respektfull hyllning. Nog finns det vissa teknologiska uppdateringar i förhållande till tidigare filmer, men även där känns teknologin så outvecklad att retrofuturismen bevaras: Rain må (till skillnad från karaktärer i tidigare filmer) ha ett armband med en liten bärbar dator som tillåter videosamtal, men den är stor och klumpig jämfört med moderna smartwatches, och bilden är grynig och hackig.
Det som hade behövt en uppdatering är dock handlingen. Inledningsvis verkar man undvika den klassiska formeln ”Weyland-Yutani vill fånga och utnyttja utomjordingen för egen vinnings skull och är beredda att offra samtliga arbetares liv för att säkra sin egen profit” – en scen lyckas till och med förvåna genom att spela på dessa förväntningar och sedan gå rakt emot dem – men det dröjer inte länge innan filmskaparna faller tillbaka i gamla vanor.
Dessutom lyckas man inte engagera lika mycket när aliens väl gör entré. Det blir inte lika spännande som Alien, men inte heller lika actionbetonat som andra filmen i serien, Aliens, utan något mellanting som varken är hackat eller malet. Den klart största bristen dyker dock upp mot slutet, då man av helt obegripliga skäl väljer att ta några av de sämsta idéerna från de sämsta filmerna i hela serien, Alien: Resurrection och Prometheus. Fram till den punkten är Alien: Romulus en helt okej uppföljare, om än långt ifrån de två första filmerna, men slutet är en katastrofalt dålig blinkning till filmer som aldrig borde sett dagens ljus, än mindre kopierats.
