[240808] Jag har gärna beskrivit Göteborg Filmfestival som ’året roligaste vecka’ och ett liknande epitet kunde med rätta häftas vid nyligen avslutade Tokalynga Flying Festival, som har Teater Albatross som ’ansvarig utgivare’ och värd. Här samlas en mängd scenkonstnärer och poeter av olikartad karaktär, svenska som utländska, de senare ofta en följd av Albatross’ många turnéer och kontakter. Det ger ett starkt tempo och temperament till mötena, nya inspirerande kontakter liksom återseendenas glädje. Teaterns rum och byggnader laddas med minnen och nya perspektiv.
Det är i mycket ledarens, Robert Jakobssons. förtjänst, sättet han låter sin ’polyfona’ personlighet komma till uttryck genom blixtsnabba beslut och intuitiva impulser, som alltid resulterar i produktiva möten och rader av överraskningar för alla berörda. Det är även ett resultat av hans livskamrats, Åsa Lieberaths, sammanhållande och kreativa kapacitet i egenskap av textilkonstnär och scenograf.
Det är också något som präglar Tokalyngas goda förhållande till bygden, förtroenden som genom åren byggts mellan ett teatralt centrum och en alldeles vanlig svensk landsbygd, där var och en kunnat få del i teaterns kringresande erfarenhetsmaterial, vilket bl a kunnat resultera i, att en liten judisk pojkes historia finner sitt spelrum i Gunnarps 1700-talskyrka, vars bemålade väggar med den lokala prästens välsignelse får omge en historia vida skild från den omedelbara omgivningen, där grymhet är något man vanligtvis betraktar på avstånd, kanske rentav med blygsel.
I boken En kollektiv intellektuell (på svenska 1967) lägger italienaren Antonio Gramsci ut texten om den intellektuelle av ’stadstyp’ och ’lanttyp’ och skillnaden dem emellan. En sådan beskrivning upphävs omedelbart i förbindelse med Tokalynga. Förhållandet mellan centrum och periferi är brutet, det har blivit oklart vad som är vad, vad som verkligen har betydelse. Teaterns goda rykte och dragningskraft är sedan länge nationellt befäst, men det råder heller ingen tvekan om vilken respekt den åtnjuter i sin hembygd, där den betyder något för alla de barn och vuxna bland vilka de hämtar sin publik och vardag. De fifteen minutes of fame som Andy Warhol en gång talade om som en nödvändighet att uppnå för var och en, har ideligen kommit att manifestera sig genom Teater Albatross sätt att leva och verka, låta en engagerad energi fortplanta sig och befrukta omgivningen – både den som ligger helt nära och den som för tillfället befinner sig på större avstånd.
I en nyligen utgiven bok, den tungt vägande (säkert fem kilo!) Teater Albatross, redigerad av tidigare medarbetaren Nadia Scapoli kan man fritt botanisera i alla de möten, vänskaper, resmål och influenser som genom åren bidragit till den rikedom som i dag ryms inom den annars så oansenliga, eternitplattetäckta byggnadens väggar. Här kan man följa föreställningarnas framväxt, förankringen i den europeiska judiska historien liksom i tragedin i Gaza av i dag, ständigt varandra avlösande turnéer i Norden, Polen, Italien eller Afrika – det finns inte den del av världen som inte ryms inom Teater Albatross’ väggar och därför blir varje besök som ännu en upp(ut)maning: se även detta, förstå också ett så olikartat perspektiv!
Känt och okänt tumlar om vartannat, världsberömdheter som The Fug’s Ed Sanders från New York och den betydligt mindre kände, nyss avlidne Salomon Schulman, som jag har i tydligt minne från mina år i Lund, liksom översättaren Sven Vahlne, som genom en tillfällighet kom att tillbringa sina sista år på Tokalynga då jag vid en sammankomst i Göteborg nämnde hans svårigheter för Robert, som inte var sen att erbjuda honom husly på Tokalynga, där han kom att spela en roll som samtalspartner och mentor för unga deltagare och besökare. Men även som kock och i alla avseenden en trivselfaktor, både för sig själv och andra.
Det kan låta enkelt, men bygger i verkligheten på en sällsynt förmåga att låta allt leva samtidigt, bejakas på egna och lika villkor och ges möjlighet att framträda utan onödiga spektakel. I just detta virrvarr skapas en sällsynt närvaro av kreativitet i alla dess former, varför de enskilda mötena mellan människorna får en särskild tyngd och kanske ser sin fortsättning i en snar eller avlägsen framtid – det säger sig självt hur värdefullt något sådant är, hur ovanligt i vår personlighetsupplösande tid, så rädd för allt det som är udda. Så rädd för elden, som är ett ständigt nävarande elementet på Tokalynga, i atmosfären som helhet men också i imponerande upptåg utomhus där den hittar hem såväl på skohättan, i barnvagnen, på brinnande hjul som i båtar på sjön.
I den meningen blir ett besök på Tokalynga en påminnelse om och en garanti för, hur värdefullt det är att möta det som är annorlunda, kanske till och med främmande, men framför allt oförutsägbart.
Nyss hörde jag en nära vän som just genomgått en svår operation. Hon beskrev personalen på avdelningen 
som fullständigt internationell, vilket förvånade henne, eftersom det inte var något hon var förberedd på, att bli vårdad av någon född i Vietnam – men varför inte? Ett levande bevis på, att världen faktiskt har blivit mindre, vilket långsamt håller på att växa till något som liknar ett behov.
Årets teatervecka hos Teater Albatross kom att ge en vacker bild av allt detta under föreställningen Skogsorgeln, som behandlar människans förhållande till djur och natur och där en pärlrad av de mycket unga och uppmärksamma huvudenas sätt att följa skeendet på scenen sade något om teaterns förmåga till kommunikation och engagemang. Jag kunde betrakta dem bakifrån och fascineras av teaterns sätt att fånga den unga publikens uppmärksamhet omkring svårutforskade teman, vilket är långt ifrån lätt. Den entusiasm med vilken dessa barn i tioårsåldern lät sig göras till en del av berättelsen hade mycket att säga om den starka viljan att involvera och aktivera sinnena. Det gjorde dem till en rörande upplevelse, inte minst i deras egenskap av löften för framtiden.
