[240726] Tezer Özlü (1943–1986) författade tre romaner, dramer och skrev essäistik innan hon dog i bröstcancer fyrtiotvå år gammal. Den nu till svenska översatta romanen (av Burcu Sahin, för Weyler förlag), Barndomens kalla nätter, räknas till ett av de viktigaste moderna verken i Turkiet. Den kom ut 1980 och bröt både med sin form och sitt innehåll av från den konventionella romanen i landet. Rättframt om en ung kvinnas sexualitet och frihetssökande, och om Turkiets turbulenta efterkrigstid med bland annat en rad militärkupper som stökade till det för landets invånare.
Den drygt hundrasidiga romanen (med ett informativt förord av Balsam Karam) är i mycket en skildring av Istanbul/Turkiet, om det modernas intåg. Jag är inte rätt person att säga något om Turkiets historia, med Osmanska riket, folkmordet på armenier, den ständiga jakten på kurder, om den moderna nationens fader och dess första president Mustafa Kemal Atatürk som sekulariserade och demokratiserade landet, det som nu Erdogan verkar göra allt för att vrida tillbaka. Så den historien får någon annan skriva, men jag förstår att man måste läsa Özlüs roman åtminstone delvis politiskt. Det hände mycket under tiden efter Andra världskriget. Romanens jag-person letar och jagar efter friheten på en rad plan som säkert provocerade andra på den tiden, och som möjligen kan provocera även i dag i Erdogans allt grövre islamisering av landet.
Den starkt självbiografiska romanen är gravt fragmentarisk, växlar abrupt mellan scener och tider, men utan att det känns stökigt att läsa. Stil och ton är rak och till synes enkel, men meningarna närmast vibrerar och berättar mer än det man ytligt läser. Jag kom stundvis att tänka på och jämföra tonen hos Agota Kristof, men Özlü uttrycker sig inte lika fränt och brutalt som denna. Tezer skriver också föredömligt korta och pregnanta beskrivningar av personers karaktärer och utseenden.
I den täta kopplingen mellan författaren och romankaraktären är det ofta svårt att vem som talar, de verkar smidigt glida in och ur varandra.
Föräldrarna arbetade inom skolans världar, men familjen hade det relativt knapert. Fadern strikt och extremt nationalistisk, modern vekare. Jag-berättaren gick gymnasiet under nunnornas regim, i sträng religiös anda. Det var mycket snack om döden och gud, och om att det största är att förena sig med honom. De var strikt åtskilda från pojkarna och det mest spännande var när någon av dem trots allt hamnade på flickornas gård. Det var sexuella fantasier och onani, och överhuvudtaget mycket om den sexuella utvecklingen för den namnlösa flickan/kvinnan. Även i vuxen ålder dras hon mot män och sexuella relationer, kanske mer än vad som alltid var sunt för henne. Hon gifte sig två gånger, men utan att hon riktigt verkade förstå varför.
I tonåren får hon och kompisarna inblickar i världen där ute genom film och litteratur, de ryska författarna med Dostojevskij i spetsen känner hon igen sig i. Senare åker hon till Berlin, och trivs storligen
”Dagarna här är liksom längre, skönare och mer tillfredsställande.”
”Det är som att min hjärna flugit ut i rymden. Jag kan inte sova. Det finns ett oupphörligt flöde i mitt huvud. Söv mig. Göm inte undan tabletterna. Hämta läkaren. Söv mig. Jag håller på att bli sjuk. Jag kastar mig ut på gatan.
´De kommer att döda mig!´
Tills slut är det jag som styr världen.”
Självmordsförsöken är flera, efter ett blev hon inlagd första gången. Tezers bilder av psykvården är inte direkt positiv
”Jag gick in i det här rummet tjugofyra år gammal och under de kommande fem åren kommer det att ta ifrån mig all min lycka och känslighet, men också förmågan att utan rädsla utforska den gränslösa friheten hos mina tankar.”
Vi lyssnar till en vilsen och i någon mån trasig människa, men vet inte mycket om hennes bakgrund. Något att hänga upp förståelsen för hennes grava problem på. En styrande och hårt nationalistisk far, inte mycket mer. Men samtidigt
”Vi är tre syskon som anstränger oss för att så snart som möjligt kunna lämna vårt hem. För oss var livet alltid vackrare där ute, mitt i livets sorl, eller i andra hem, med andra människor.”
Så allting var rimligen inte harmoniskt och bra i familjen, något verkar ha varit skevt.
Alltmer handlar det om hennes psykiska problem, de tar nästan över berättelsen. Men efter och mellan inläggningar och sjukdomsperioder upplever hon livet euforiskt, tar vara på alla ögonblick oavsett storleken på dem. Och det avslutas i tacksamhet. Livets och alltings mening måste vara att/när två människor förenas, menar hon.
