[240722] Året var 1930 då Noël Coward skrev äktenskapsfarsen Private Lives, med vilken Teater Tofta säger sig ämna avsluta en 15-årig tradition med bara några föreställningar kvar. Och sällan har väl en sliten försäkran som ”Jag älskar dig” fåtts att låta så tom och ihålig som här. Här både älskas och hatas med samma energi och bra skådespeleri med en hel del publikskratt som gensvar.
Det är en ambitiös repertoar som skaparna av Teater Tofta kan luta sig mot, alltid med dess grundare Susanna Helldén på scenen och partnern Göran Parkrud som en allt i allo, antingen som medspelare och/eller regissör eller som författare till sex av de femton uppsättningarna. Den här gången har de skådespelarna Malin Morgan och Hans Brorson som medspelare.
Skillnaden mellan komedi och fars lär kunna heta, att i det senare fallet handlar det om ”normala” människor som hamnar i ovanliga situationer. Det kan man sannerligen säga i det här fallet. Mer oväntat kunde det väl knappast bli, som att på bröllopsresa på franska rivieran med ny man hamna i hotellrummet intill sitt ex, som också är på bröllopsresa med ny partner.
Det startar knaggligt med tillgjord entusiasm inför den utsikt som man får föreställa sig utanför det hotell där första akten utspelar sig och där ”utsikten” i själva verket är den svartdraperade interiören till nästa akt! Ett ansträngt kärlekskutter uppstår, först utanför den ena hotelldörren och när det paret gått in för att byta till middag träder ett andra par ut från grannrummet.
En tredje scen blir till ett chockartat möte mellan ena parets man (Elyot spelad av Göran Parkrud) och det andra parets kvinna (Amanda spelad av Susanna Helldén). De två har tidigare varit gifta, visar det sig, men skilda sedan tre år. Så, dröm om deras förvåning. Panik uppstår men återuppstår gör den passion de trodde varit död. Vad göra? Båda försöker förgäves få sina partners, de betydligt blekare rollkaraktärerna Cecilia (Malin Morgan) och Victor (Hans Brorson) att genast lämna hotellet utan att förklara varför. Elyot och Amanda bestämmer sig i stället för att fly, men vart? Till Paris så klart, där Amanda ju har en lägenhet.
Det här är, som anas, en version av mellankrigstidens borgerliga komedier, ett förspel till absurdismen och inom en vidare tidsperiod i rummet mellan de betydligt mer seriösa äktenskapsskildrarna Strindberg/Ibsen och Bergman/Norén, vars dramer i urval med framgång spelats på Teater Tofta.
Tofta sätter nu alltså punkt med att för första gången gå utanför Sveriges gränser i sitt pjäsval och väljer då ett stycke av Englands mest produktiva, framgångsrika tillika adlade dramatiker. Pjäsen ”Private Lives”, som här fått heta ”Våra privata liv”, tycks vara den i Sverige oftast spelade av Sir Noël Coward. Kanske för att den tämligen banala historien genom åren utsatts för en rad könsrollsrelaterade tolkningar. Det återförenade paret, Elyot och Amanda, visar upp ett så ömsesidigt aggressivt beteende att det kan tyckas strida mot rådande könsrollsmönster och därmed hamnar i en återvändsgränd genom att visa på en relation man/kvinna som vill men inte kan leva tillsammans. Det verbala krig och det slagsmål med bland annat en grammofonskiva i huvudet på Elyot som uppstår mellan de två, sedan de haft en kärleksstund i våningen i Paris, tycks vilja bekräfta den tesen, homosexuell i en heterosexuell värld som Coward själv var. Då hjälper det inte med att en av dem ropar det överenskomna ”1789”, året för franska revolutionen, för att avvärja en hotande sammandrabbning. (I originalet valde Coward kodordet ”Sollocks”, förkortning för Solomon Isaacs”) Det leder till en rad komiska situationer och repliker.
Med god tajming uppträder storögt mitt i sammandrabbningen de två övergivna, Victor och Cecilia, båda mycket traditionellt klädda i strikt kostym med väst respektive sedlig klänning. Båda går med på skilsmässa men först efter ett års betänketid. Sedan blir det deras tur att börja gnabbas medan Elyot och Amanda smyger ut tillsammans.
Susanna Helldén bekräftar än en gång sin såväl dramatiska som komiska styrka medan Göran Parkrud agerar charmigt avspänd playboytyp. Men ska detta innebära slutet för sommarteater i Magasinet på Tofta? Trist i så fall.
Enligt programbladet får Kungälvs kommun med sina krympande anslag bära stor del i skulden till att verksamheten i hittillsvarande omfattning inte kommer att fortsätta. Om det nu är hela sanningen så är det i så fall inte första gången Kungälv får kritik för bristande kulturstöd. Det är ändå sorgligt att tänka sig att utrymmet mellan stolparna en trappa upp i det charmiga Magasinet på Tofta Herrgård skulle ha gjort sitt som teaterscen. Den som väntar får se.
