[240719] Den så kallade Ibis-trilogin är ett episkt, historiskt magnum opus som omfattar tre omfångsrika romaner: Ett hav av vallmo, En flod av rök och En våg av eld. Nu finns hela verket utgivet på svenska och ännu en gång är det ett litet förlag, vid sidan av de stora dominanta koncernerna, som tar detta modiga och krävande steg att introducera ett betydande internationellt författarskap i vårt land. Förutom trilogin har Palaver press av Ghosh givit ut den utmärkta romanen Öarna, 2019.
Amitav Ghosh växte upp i Indien och Sri Lanka. Vid sidan av sitt skönlitterära författarskap och ett mer facklitterärt som fokuserar på klimatfrågan och globaliseringen är han akademiker (doktorsgrad i socialantropologi) med gedigen och lång yrkesbana på universitet i Asien och Nordamerika. Ibis-trilogin kopplar ett ambitiöst grepp av närmast Tolstojska mått om den brittiska kolonialhandeln och -politiken i Sydostasien under 1840-talet. Ett alldeles särskilt fokus ligger på Indien och Kina samt inledningen av de så kallade opiumkrigen, vilka bland mycket annat lade grunden för senare tiders tunga narkotikahandel i västvärlden och etableringen av den in i vår tid geopolitiskt avgörande besittningen Hongkong. Romanerna bygger på omfattande research av imponerande mått och läsaren lär sig massor om allt mellan himmel och jord: ett myller av språk och kulturer, sjöfart, opiumtillverkning och -handel, det brittiska koloniala affärslivet och styret, militära organisationer och kampanjer, teknisk utveckling av allehanda slag, historiska detaljskeenden, människors levnadsvillkor och sedvänjor, dignande utbud av mat från jordens alla hörn som får munnen att oupphörligen vattnas, botanik och naturskildringar som tjusar både öga och nos, med mera, med mera.
I den första delen följer vi den fattiga kvinnan Deeti, som på den nordindiska landsbygden försörjer sig på att odla opium för Ostindiska kompaniets lokala fabrik, där hennes opiumberoende make arbetar. Han är veteran ur ett av många regementen med inhemska legosoldater – sepoyer – som britterna enrollerade under sina erövringar i bortre Asien. Genom sin inflytelserika officersbrors försorg har han fått Deeti som hustru genom ett arrangerat giftermål mot hennes vilja. Hon är på alla vis hans och hans familjs slavinna, fången i kulturell misogyni, kastsystemets apartheid och hedersförtryck av värsta slag. Men hon är också begåvad med märkvärdiga visioner som tar sig uttryck i livfulla teckningar på löv, stenar, träbitar och murar, vilka tycks varsla om oanade öden som genom boken tar konkret gestalt i en mångfald karaktärer som vad det lider kommer att segla ut från Calcutta på skonaren Ibis. Samma Ibis har tidigare färdats till Calcutta från Baltimore i USA, där skeppet just inköpts av lika samvetslöse, som djupt kristne och rasistiske opiumhandlaren Burnham från England, och ombord möter vi den unge Zachary Reid. I sitt hemlands variant av kastsystemet är han klassad som svart, men med sitt till 7/8 europeiska påbrå är han tillräckligt ljushyllt för att via sjömansliv och myllret i kolonialtillvarons bortre Asien lyckas undfly sin sociala boja och inleda en strålande karriär som sedan löper genom alla tre böckerna. Tredje tråd i Ett hav av vallmo utgörs av den indiske feodalherren Neel. Han lever gott i Calcutta på att skeppa britternas opium till Kina på Burnhams fartyg, finansierat genom allt tveksammare krediter. Så när Burnham börjar pressa Neel för att komma åt hans omfattande lantegendomar (för opiumodling) riskerar den bortskämde zamindaren att förlora allt. Dessa tre öden omges i berättelsen av en mångfald andra karaktärer som får betydande roller också i trilogins senare delar. Som den muslimske tjänarpojken Jodu och hans vän, den franska flickan Paulette som föräldralös lämnats i familjen Burnhams vård. Som den halvt parsiske, halvt kinesiske fången Ah Fatt. I ännu högre grad serang Ali, ledaren för ett band laskarer (frilansande sjömän från alla möjliga bakgrunder), som tar sig an Zachary, samt baboo Nob Kissin, Burnhams fixare och trilogins märkligaste trickster, vilken i lönndom ser sig som sin kvinnliga Krishna-gurus fysiska käril med uppgift att genom handlingar som löper genom alla tre böckerna hjälpa till att bringa denna världs vediska tideräkning till ända, så att en ny mytisk era kan ta sin början i undergångens spår.
Det är ett medryckande sammelsurium av miljöer och föreställningsvärldar med lika gripande som fascinerande skeenden och människoöden. Tempot är högt, med en berättarstil full av oväntade förvecklingar som påminner lite om det slags klassiska äventyrsberättelser som brukade publiceras bit för bit som följetonger (tänk Charles Dickens, tänk Jules Verne), hopflätat med bildningsromanens form och storslagen, kollektivistisk epik. Särskilt imponerande är hur Ghosh hanterar den omfattande exposition av dokumentära fakta som måste till utan att tappa närheten till sina karaktärer eller sin frustande berättarglädje. Han lyckas inte minst tack vare ett sinnrikt nyttjande av dialoger på ”pidgin”-språket – den globaliserade rotvälska av engelska, portugisiska och allehanda andra europeiska tungomål, olika indiska språk och, i synnerhet, kinesiska, som möjliggjorde den koloniala sjöfarten och affärslivet i bortre Asien. Berättelsen slutar med en lika magnifik som dramatisk final till havs, vilken samtidigt sätter scenen för de kommande två böckernas händelseutveckling och förklarar en del av den visionära inramning som Deetis visioner och teckningar utgör.
*
I En flod av rök introduceras en kader nya karaktärer med fokus på Kantons handelsdistrikt för utlänningar, Fanquitown – opiumhandelns centrum. Paulette från del ett återkommer i en ledande roll som aspirerande botaniker som sätter ön Hongkong i fokus för kolonialisternas intresse. Flera andra karaktärer från första delen försvinner i skuggorna och marginalerna, även om Deeti, nu kvar på Mauritius (dit Ibis seglat i första boken), flämtar till precis i inledningen som en markering av att epiken minsann ännu pågår. Ah Fatt kliver fram genom en fördjupad bakgrundsteckning och Neel börjar ett nytt liv som skrivare åt en indisk opiumhandlare i Fanquitown, den parsiske opiumhandlaren Bahram från Bombay. Denne anländer på ett annat skepp i Burnhams ägo – Anahita – och står inför sin karriärs största vågspel, när Kinas kejsare nu tycks mena allvar med att få stopp på opiumhandeln som han menar föröder hans folk och korrumperar hans rike. I mycket blir Bahrams öde en upprepning av Neels fall från bok ett, men innan dess tecknas genom Bahrams och Neels ögon en målande och detaljrik bild av handeln via Kanton och Fanquitown, och detta kommersiella och kulturella centrums överdåd, myller av livsstilar, kulturer och ekonomiska förhållanden: Från det i Kina utstötta ”båtfolket” som gjort Pärlflodens yttersta stränder till sitt hem, via de stormrika handelsmännen i Fanquitown och Macau, alla de kinesiska mellanhänder och deras hantlangare från när och fjär som springer deras ärenden och smugglar deras opium in i landet, ända till Kejsaren långt borta i sin hemliga stad, hans mäktiga omutbare kommissionär Lin och alla mandarinerna – förvaltarna av hans rike. Den globaliserade mångkulturen i Fanquitown har all den kulturella mosaik och libertinska frivolitet som liknande hamnstadsscenerier alltid erbjudit – särskilt för den homosexuelle unge konstnären Robin Chinnery, som ett kort tag finner sin kärlekslycka där och målar miljöerna i medryckande, uttrycksfulla färger på sina dukar. Liksom han gör för läsaren genom en brevväxling med Paulette, som han känner från ungdomen och på vars uppdrag han genom hela boken söker en mytisk, gäckande gyllene orkidé för hennes nyanlagda plantskola på Hongkongs sluttningar.
Det är också denna måleriska kvalitet hos prosan som bär upp trilogins andra del. Likt en stadsmålning av Hieronimus Bosch tecknas genom Bahrams öde och Robins brev en oerhört levande vy av hela detta sceneri. Men handlingsmässigt är det rätt stillastående, tyvärr. Ingen är på väg någonstans, allt står och stampar medan käbblet om opiumhandeln fortlöper onödigt utdraget för att fungera riktigt bra litterärt, hur historiskt korrekt det än må vara. De detaljerade redogörelserna för alla finterna mellan opiumhandlarna och kommissionär Lin blir mer av arkivalisk krönika än engagerande spänning. Bristen på tempo förvärras av att Ghosh i denna bok låter den mesta expositionen ske genom uppsatsliknande redogörelser och Robins sakligt beskrivande brev, i stället för handlingsdrivande dialog som i del ett (vilken också förde läsaren närmre karaktärerna på ett vis som jag saknar i del två). Här framtonar också i bakgrunden en lite från ovan dömande ton från den osynlige berättaren om vem som är ond och vem som är god (och vad de förtjänar) som saknades i del ett, och som för mig drog ner upplevelsen genom att skriva mig på näsan i stället för att ge mig saker att tänka på.
*
Det lägre tempot vidmakthålls tyvärr i början av En våg av eld. Zachary Reid och skeppet Ibis återkommer i centrum av handlingen, vid sidan av Neel och Ah Fatt, nu känd som Freddie Lee, Bahrams oäkta son. Här är det nu i stället Neel som skriver brev från sin position som översättare och sakkunnig allt närmre Kantons förvaltning och politiska styre, vari redogörs för fortsättningen av skärmytslingarna mellan den kinesiska kejsarmakten, de brittiska opiumhandlarna och, vad det lider, Ostindiska kompaniets och det brittiska väldets militärmakt. Huvudhandlingen är dock inledningsvis Zacharys allt närmre kontakt med familjen Burnham i Calcutta, Bahrams hustru Shireens kamp för att ta sig till Kanton och rädda vad som räddas kan av hennes makes katastrofala affärer, samt Deetis bror, soldaten Kesri och hans kompani av sepoyer som blir en del av den styrka som skickas till Kina för att genomdriva opiumhandlarnas önskemål med imperialt våld. Båda dessa senare öden är drivet berättade, engagerande och intressanta, och moraliteten om Zacharys slutliga succé som hjärtlös opiumhandlare är väl heller inte fy skam.
Men innan dess låter Ghosh av någon outgrundlig anledning Zachary ha en utdragen och i långa stycken larvigt tecknad kärleksaffär vars enda syfte tycks vara att driva med den Victorianska sexualmoralen och den brittiska societetens hyckleri. Det är väl gott och väl, men att låta detta uppta så många sidor är en ”overkill” som verkligen tynger bokens första tredjedel – särskilt som de mänskliga förvecklingar som sedan följer mycket väl kunde ha gestaltats trovärdigt utan detta sömnpiller. Önskan att förlöjliga kolonialmaktens bourgeoisie har nog här stigit Ghosh lite åt huvudet, på samma vis som strävan att framhålla dess ondska gjorde i del två av trilogin. Tack och lov tar allt ordentlig fart när väl alla ger sig av mot Kanton med Burnham och en växande eskader brittiska örlogsskepp, vilkas slagstyrka vådligt underskattas av Kinas arroganta ledarskikt. När stridigheterna inleds på allvar blir det med ens en fartfylld historia med många förvecklingar som åter väcker liv i känslan från trilogins första del av klassisk äventyrsberättelse och Tolstojsk epik. Många karaktärer från första och andra delen återkommer och röner de mest skiftande öden med stridslarmet, dess brutala verklighet i fält och den resulterande förödelsen som fond, innan kanonerna tystnar och berättelsen panorerar ut för att återknyta till Deeti och hennes visionära teckningar, där hon blivit kvar som kuli hos en fransk plantageägare på Mauritius och vad det lider får en egen stor familj som vårdar hennes historia. Så trots vattentrampet i del två och inledningen av denna tredje del, lyckas ändå Ghosh knyta samman den episka säck han öppnade med Deetis inledande situation som ung fånge i kastsystemets, hederskulturens och Ostindiska kompaniets dödliga klor på sin lilla opiumvallmoplätt där i norra Indien.
*
Några ord om översättarna, Pernilla Ståhl i den första delen, Ylva Gislén i de båda andra delarna. Deras uppgift kan sannerligen inte varit lätt, och i synnerhet hanteringen av pidgin-språkets finurliga krumbukter för att låta människor utan gemensamma tungomål kommunicera är imponerande. Ett hav av vallmo har en omfattande ordlista, vilket sannerligen behövs, men den blir allt kortare i de båda andra delarna, då också förekomsten av pidgin blir gradvis mer sparsam och likaså de inslag av nya lokala uttryck som i början behövts i riklig mängd för att försätta människan i den litterära förtrollning som transporterar läsaren till en annan värld.
Även om det finns en tydlig anda av moralitet i skildringarna, särskilt med udden riktad mot britterna, är den normativa tendensen i verket som helhet mångfasetterad och komplicerad. Alla människor som passerar revy är på ett eller annat sätt samtidigt offer för (eller frukter av) omständigheter utanför deras egen kontroll, samtidigt som de också gör sina egna val inom dessa ramar. Drottning Victoria och kejsaren av Kina drar i sina trådar på långa avstånd, men någon tydlig systemkritik blir det aldrig fråga om: vare sig den indiska feodalismen före britterna eller Kinas hopplöst föråldrade förtryckarimperium framhålls som några förebilder. Lika lite framstår de traditionella asiatiska kulturer och religioner som passerar revy som smakligare än vad britter och (tidigare) portugiser haft att erbjuda i form av teokrati, utsugning, klass-system och rasism. Visst uttalas ett tydligt fördömande av de brittiska opiumhandlarnas hycklande frihetsretorik, och av den sorts människa som genom otyglad hänsynslöshet och girighet blir framgångsrik i affärer. Men samtidigt blir dessa genom baboo Nob Kissins profetiska mun upphöjda till de gudarnas verktyg som bistår i förintandet av denna värld så att något annat kan komma i dess ställe. Vad detta är och om det alls blir bättre i någon mening förblir samtidigt oklart.
Samtidigt besannar berättelsen den i del två av opiumhandlarna ofta upprepade devisen att när människor vill ha någonting tillräckligt mycket (t ex opium, eller det kapital opium kan inbringa) så kommer ingen makt i världen kunna stoppa dem – något vi i vår tid nu konstaterar alltmer efter ett drygt sekel av fruktlösa ”krig mot narkotikan” och dessförinnan århundraden av försök att fjättra sexualitetens variationer, eller för den delen havererade politiska försök att slippa undan denna marknadens praktiska logik. Inte heller hittar jag efterkrigstidens standardiserade antiimperialistiska premiss om ”folks” eller staters gudagivna suveränitet, vilken fått fortsatt liv i mycket av postkolonialt tänkande. För detta är Ghoshs romanbygge alltför intrikat och mångskiktat – bara att reda ut vilka dessa folk och stater skulle vara blir en omöjlighet. Ibis-trilogin innehåller förstås kritik mot kolonialismen, men något postkolonialt alternativ försöker den inte presentera. I stället blir det globaliseringens pluralism och den historiska omvälvningens myllrande, detaljrika mångfald som trots allt möjliggör för den enskilda människa som är fången i omvärldens stela nät att med lite tur slingra sig ur några maskor och ta sig själv i en lite annorlunda riktning som förblir efterklangen av detta storslagna romanbygge.
