[240618] Bättre sent … men ändå! Medan presentationen av 2024 års sommarpratare pågick i radions P1 satt jag och grunnade över den scenkonst jag fångat på upphällningen av denna säsong. Hajar till när namnet Stefan Larsson nämns bland diverse sport- och popstjärnor och noterar datum för hans sommarprat i min fysiska almanacka. Hans uppsättning av Strindbergs Dödsdansen på Maximteatern har i år firat 10-årsjubileum. Det var med andra ord en rejält mognad föreställning som landade på Stora Teatern i Göteborg fyra kvällar i juni som sista anhalt på sin Sverigeturné.
Ett par nedslag på Dramaten ingick också i min lilla scenturné före sommaruppehåll.
Efter Göteborgsoperans avstamp inför sommaren med gästande baletten Svansjön från Kungliga Operan och en Musikalmaraton på 80 minuter av de musikaler som satts upp på Göteborgsoperan sedan invigningen 1994 var det alltså dags för den scen som operan då lämnade, den vackra Stora Teatern, numera gästspelsscen, att bjuda på stor teaterkonst.
Då kom till slut det sedan januari uppskjutna gästspelet av Maximteaterns hyllade uppsättning av Strindbergs Dödsdansen i regi av just Stefan Larsson.
Tio år torde ha haft en mognande effekt på resultatet för trion Mikael Persbrandt, Lena Endre och Thomas Hanzon. För mig framstod Stefan Larssons uppsättning av denna klassiker som den konstnärligt mest kondenserade jag kan minnas. Scenografin är minimerad till ett intet, tre pinnstolar, ett bord och inte ens en säng att lägga Persbrandts Edgar på när han får sina anfall. Stor skillnad från den uppsättning som Lars Norén regidebuterade med 1993 på Dramaten med Jan Malmsjö, Marie Göranzon och Allan Svensson i en scenografi mer trogen författarens direktiv. Det är ju inga lätta roller att tolka trovärdigt, men här balanserar Persbrandt och Endre lättvindigt på en tunn gräns mellan det tragiska och komiska som bara kan stavas förstklassigt skådespeleri. Persbrandt med något mer grånad skäggväxt och luttrat uttryck i replik och kropp. Thomas Hanzon i den nästan svåraste rollen som Kurt fyller sin medlande funktion med ett sätt som gör det svårt att tänka bort den rollen, vilket gjorts i vissa uppsättningar. Båda dessa versioner av Dödsdansen finns att se digitalt för den som vill jämföra.
Men det är Strindbergs ”mest älskade drama” Ett Drömspel som väl är det av hans verk som oftast fått utgöra laboratorium för experimentella teatermakare till de mest skilda uppsättningar och spelas för det mesta någonstans både i och utanför Sverige. De senaste åren har detta vandringsdrama figurerat runt om i Sverige: Stockholm, Uppsala, Malmö, Norrköping, Göteborg och på turné med Riksteatern, de två senare som dansteater, för att nämna de mest uppmärksammade, om jag nu missat någon.
Det var kopplingen till just Strindbergs Ett Drömspel som gjorde att jag ville fånga sista föreställningen på Dramatens Lilla scen av pjäsen Son och Far av Alexander Salzberger. Den visade sig med råge leva upp till reservationen ”fritt” efter Strindberg men skickligt hanterad beträffande själva drömspelstemat med att skildra en ung mans yttre och inre resa, i det här fallet, i ett korsdrag av religions- relations- köns- och kulturkrockar. En situation som gäller allt fler i denna turbulenta migrationsvärld.
Det börjar i det här fallet med att vara uppväxt i Sverige av svensk (kristen) mamma (Marie Richardsson) men plötsligt befinnande sig i Marocko hos sin frånskilde biologiska pappa (Isa Aouifia) som vill göra honom till en äkta marockan med Koranen som rättesnöre. Det skapar förstås konflikt med den judiska styvpappan han vuxit upp med och halvbrodern med flera.
David Fukamachi Regnfors i rollen som författarens alter ego Alexander hamnar efterhand i konflikt både med sig själv och sina närstående, då handlingen i detta drama skär sig mot det han som författare tidigare skrivit. Strindberg får framför allt bistå med det odödliga citatet ”det är synd om människorna” men också ett och annat därutöver som kan syfta på källan att ha blivit nedsänd till Jorden för att ta reda på hur människorna har det med ett högst nedslående resultat. Tyvärr var det sista föreställningen. Jag kunde därför inte se den i repris som jag gjorde med Magnus Lindmans och koreografen Örjan Anderssons dansanta uppsättning 2023 på Folkteatern i Göteborg för att säkrare lyckas spåra förlagan.
På Dramatens stora scen fångade jag dagen därpå sista föreställningen av Tolvskillingsoperan.En musikal som inte fanns med i Göteborgsoperans Musikalmaraton och jag inte kan minnas att jag sett på svensk scen sedan 1996, då på Göteborgs Stadsteater, som i Gunilla Bergs regi fått handlingen flyttad från London Soho till en glittrig och känslokall amerikansk kasinomiljö på bekostnad av den råa vulgariteten i Brechts texter och därmed förtagit
mycket av inlevelsen.
Tvärtom, kunde Sofia Adrian Jupiters version på Dramaten platsa i vilken europeisk rökig bordell- eller nattklubbsmiljö som helst med några decennier på nacken (bortsett från hängningstemat då). Mina reflektioner då liksom nu ger tyngd åt tanken att det här är ett svårt verk att stämma i en för tiden rätt tonart. Kanske jag inför besöket på Dramaten hade lite överdrivna förväntningar på möjligheten att få denna politiska satir av Brecht-Weill från 1928 att också träffa ett nutida tillstånd av gängkriminalitet, korruption, ekonomisk brottslighet, sex- och droghantering, mord och bedrägerier. Men karaktäristiken nådde liksom inte utanför komiken. Den främsta upplevelsen stod därför musiken för av det dryga kapellet, kören och ett och annat annat soloframträdande av huvudrollerna.
Onödigt rörigt blev det dessvärre långa stunder med så många medverkande samtidigt på scenen. I mitt forskande upptäcker jag att en uppsättning av Tolvskillingsoperan gjordes på Masthuggsteatern i Göteborg 2011 vilket av någon anledning gått mig förbi. Den fick nämligen en mycket uppskattande recension i GöteborgsPosten som väcker saknaden inom mig, skriven av den numera avlidne teatervetaren och kritikern Tomas Forser utan att man fick känslan av att den lilla scenen kändes för trång. Ändå är det några av Brechts verk på svenska scener som förblivit minnen för livet.
Att det inte är lätt att vara teaterdirektör och bestämma vad som skall spelas av och med vem och för vilka är inte det lättaste. Det har Johan Hilton uppenbarat med sin ytterst fängslande bok Den siste teaterdirektören, om den närmast osannolika eran Benny Fredriksson med sitt tragiska slut.
Vad göteborgaren Mattias Andersson har på lut för nästa säsong som chef på landets mest prestigefyllda teater, Kungliga Dramaten, och det i ett allt hårdnande kulturpolitiskt klimat kan man bland annat se på en inspelad digital presentation på teaterns hemsida. Även om allt fler föreställningar till sist också kan ses digitalt, så går det inte upp emot den fysiska versionen. Det vittnar jämförelsen mellan samma Ett Drömspel inspelat för många år sedan och det som nyligen gästspelade med tio år på naken på scen i Göteborg. Det är bara att tillönska scenkonsten en riktigt god ny säsong.
