[240609] Hösten 2022 var Hanna Bertilsdotter Rosqvist och Anna Nygren, två av lärarna i kursen Autistiskt skrivande, vid Göteborgs universitet. Innan den ens startat blev kursens existens, och forskningsprojektet den var en del av, en debatt på kultursidorna. Under våren 2024 blev kursen och projektet och det autistiska skrivandet uppmärksammat igen, och ifrågasatt. Den här texten handlar om autism men inte direkt om kursen. Den är ändå ett inlägg i diskussionen.
“this is my account, written under my name, and I’m not going to describe myself in someone
else’s terms; that is the very opposite of what I want to do.” (Limburg, 2022, s. 5)
Citatet kommer från Letters To My Weird Sisters: On Autism and Feminism, av den autistiska författaren Joanne Limburg. Utifrån ett autistiskt och feministiskt perspektiv uppmanar Limburg autister att definiera sig själva, inte utifrån diagnoskriterier (’describe myself in someone else´s terms’) utan utifrån ett inifrånperspektiv, utifrån våra egna kroppar. Detta är inte något nytt. Om vi ser exempelvis till kvinnorörelsen, så har det från första början handlat om att definiera sig själv utifrån ett inifrånperspektiv, utifrån ens egen kropp. Den feministiska teoretikern Sara Ahmed har föreslagit en ”mycket strikt citeringspolicy”. Utifrån den citerar kort och gott Ahmed inte ”vita män”. Mara Lee har vidare föreslagit en ”noggrann citatpraxis”, eftersom att citera ”någon innebär att ge dem viktighet” (Lee, 2014, s. 33). Den eller det vi citerar signalerar våra valda gemenskaper. Med en annan citeringspolitik skapas en annan plats för författarskap. Detta möjliggör nya kulturella föreställningsvärldar från vilka vi kan skifta bort från definitioner av neurodivergens som enbart bygger på utifrånperspektiv. Språket är starkt kopplat till kroppar. Kvinnors skrivande, neurodivergentas skrivande, eller på andra sätt Andra kroppars skrivande, påverkar alltid kroppen, uppfattningen om våra egna kroppar och blicken på andra kroppar.
Hösten 2022 var vi, Hanna Bertilsdotter Rosqvist och Anna Nygren, två av lärarna i kursen Autistiskt skrivande, vid Göteborgs universitet. Innan den ens startat blev kursens existens, och forskningsprojektet den var en del av, en debatt på kultursidorna. Under våren 2024 blev kursen och projektet och det autistiska skrivandet uppmärksammat igen, och ifrågasatt. Kritikerna sa: Det finns inget autistiskt skrivande. De krävde en definition av vad det autistiska skrivandet är. Utan förståelse för att forskningsprojektet innebär ett undersökande av vad autistiska skrivanden (plural) skulle kunna vara. Vi anar i kritiken något mer än detta rigida definitionskrav, vi anar en icke-acceptans för ett tänkande (och med det ett skrivande, ett språk) bortanför den neurotypiska normen. En diagnoskritisk position, som visserligen har en poäng genom att påpeka att själva diagnosen, namngivandet, är en medicinsk och tidsbunden konstruktion, en möjlig förklaring bland många möjliga. Att få en möjlig förklaring till sitt sätt att fungera och sin livssituation är således bara en möjlig förklaring. Dock kan denna förklaring vara livsviktig för den diagnosticerade, både för förståelsen av den egna situationen, och för möjligheten att hantera denna. Vi vill säga: Vi har inte råd att inte kalla oss autistiska. Vi vill säga: Att kritiken innebär ett ifrågasättande av 1, vår existens och 2, vår rätt till språk och text.
Det här är en del av något större. Något som är, eller verkar vara, svårt att förstå, men lätt att uttala sig om. I Sverige har det pågått några år, internationellt längre. 2021 satte Clara Törnvalls bok Autisterna – om kvinnor på spektrat, liksom Uppdrag gransknings dokumentärserie Bokstavsbarnen och P1 Dokumentärs Återkallad diagnos, ljus på den neurodivergenta1 befolkningen och dess situation. Det är dock ett ljus som ofta snedvrids, skapar djupa skuggor och gör personer till ofrivilliga debattobjekt. Som autistiska autismforskare och litteraturvetare är vi både rädda och hoppfulla inför det här ljuset. Mainstreamförståelsen för autism ligger långt ifrån den akademiska diskussionen, och den svenska kontexten ligger långt efter den anglosaxiska.
Denna text är ett inlägg i diskussionen. Men istället för att fortsätta citera den. Så kommer vi att berätta om något annat. Vi kommer att erbjuda förslag på ett annat kulturellt raster genom vilken vi kan skifta bort från definitioner av neurodivergens som enbart bygger på utifrånperspektiv. Vi utgår här från vårt autistiska läsande och skrivande. Det är ett läsande och skrivande som är starkt kopplat till kroppar. Vårt autistiska läsande och skrivande, påverkar alltid våra kroppar, förändrar våra uppfattningar om våra egna kroppar och blicken på andra kroppar.
Så här kommer en autistisk läsning av den neurotypiska responsen på en autistisk roman av den australiensiska autistiska författaren Madeleine Ryan. Allt detta har betydelse: författarens egen kropp, hur författaren väljer att skriva, och publiken. Ryan är en autistisk författare som väljer att skriva en autistisk roman och möts av en neurotypisk publik av recensenter.
I vår läsning är vi en autistisk publik av autismforskare. Vi läser både Ryans roman och recensioner av Ryans roman. Våra läsningar skapar associationer. Vi väljer att låta våra associationer föra oss till våra läsningar av annan litteratur som antingen har ett explicit ”autistiskt” innehåll eller kan läsas ”autistiskt”. Det är en analys som försöker exemplifiera en neurodivergent läsartradition och skrivposition, och samtidigt förklara varför den behövs, och behöver synliggöras. Detta förklarande sker i relation till en annan publik: debatter på svenska kultursidor om autistiskt skrivande. Vi väljer att inte citera dem explicit. Men vi skriver med våra läsningar av dem i våra kroppar.
Detta är en känslomässig essä om läsningen av den egna tillvaron och tolkningens våld. Det är en dialog med hopp om förändring. Vi skrivläser tillsammans, både som enskilda jag och ett gemensamt vi (den som förvirras av textens Jag kan tänka på det som ett H/Anna). Det är en text som först skrevs 2022, som vi sedan återkommit till, för att det fortsätter och fortsätter. För att det skapar tvivel och skav och ilska, men också, bekräftelse och eufori.
Jag läser recensionscitaten på baksidan av mitt exemplar av A Room Called Earth (2021):
Not only totally refreshing and original but wonderfully humane.
… and the hunger for universal connection. Fiercely authentic.
Och jag undrar: Hade detta kunnat skrivas om en neurotypisk bok? Vilka texter måste påpekas vara mänskliga/humana? Att de är autentiska?
Den neurodivergenta litteraturvetaren Anna Stenning konstaterar att autister återkommande
förnekas egenskaper som vanligen ses som del av att vara ”fullt mänsklig”, som:
empathy, morality, a sense of self, imagination, narrative identity, integrity; introspection, self-hood, personhood; rhetoricity, gender, meaning-making, sociality, or flourishing (Stenning, 2021:108)
Och jag tänker att dessa läsningar av den neurodivergenta författaren Madeleine Ryan bevisar exakt detta. Men gör det genom ett slags positiv förundran, som texten uppenbarligen ingett recensenterna.
Jag tänker att det är för att grundinställningen till autistiska författare och fiktionsgestalter är att de inte är fullt mänskliga och därför måste det påpekas att texten är ”humane”. Jag tänker att det finns en udd av avväpning i detta. Den radikala potential som finns i att vägra vara så kallat ”fullt mänsklig” försvinner om den kategoriseras av neurotypiska (NT2)läsare som ”wonderfully humane”. Dessutom skapas en motsättning. Vem skulle tro att det ens behöver påpekas att en bok (och indirekt dess författare) är mänsklig? Att en fiktiv gestalt som bokens autistiska kvinnliga protagonist som väldigt uppenbart inte är en alien, behöver bekräftelse på att hon är mänsklig?
Stenning (2021:115 konstaterar att tidiga autistiska självbiografer anklagades för bristande autentiskhet i sina skildringar utifrån en neurotypisk föreställning om autisters oförmåga till introspektion eller oförmåga att kommunicera med en föreställd publik. Och om de uppfattades ha denna förmåga av den neurotypiska läsaren, antogs de ha för stora brister i sin mentaliseringsförmåga för att kunna välja den typen av händelser som deras publik skulle vilja höra om.
Ytterligare ett exempel på hur autenticitet frånskrivits autistiska berättelser – vilket bekräftas genom att den måste återinskrivas av en (NT-)recensent. Att recensera genom att framhäva att en text är mänsklig och autentisk är att ge ett minimum av credd till författaren. Varför behöver dessa egenskaper över huvud taget påpekas? Jag läser det som en recension inte bara av boken utan av den autistiska tillvaron – som om den behöver ett neurotypiskt omdöme (en diagnos som formuleras utifrån ett utifrånperspektiv) som mänsklig och autentisk för att få vara detta, för att alls få vara.
Autenticiteten beskrivs också som ”fiercely” – våldsam. Hur kan en autenticitet vara våldsam? Utövar den autistiska autenticiteten ett slags våld på den neurotypiska betraktaren? Känner sig den neurotypiska läsaren misshandlad av att läsa den neurodivergenta texten?
Nu vill jag inte tillskriva dessa recensenter någon inbillad neurotypiskhet – de kan mycket väl vara neurodivergenta – men jag ser läsningen som om den kommer från en neurotypisk utgångspunkt. En författare kan oberoende av kropp välja att skriva och läsa neurotypiskt. En neurotypisk utgångspunkt kan ses som det McDermott (2022) har teoretiserat som den neurotypiska blicken, som i likhet med den heteronormativa blicken ska ses som en maktblick med vilken en dominerande grupp betraktar (förstår och förklarar) en minoritetsgrupp.
Jag skriver om The Grasmere Cottage mystery, Dead in the garden av den autistiska brittiska författaren Dahlia Donovan (2018). Till skillnad från Ryan som skrivit en autistisk roman, läser vi Donovans roman som en neurotypisk roman.
När jag läser Donovan känner jag mig som en främling. Det är som om jag med bokens autistiska karaktär Bishan, fortsätter leka med ordet “Ahhh-stute”. Och sen bryts min/Bishan´s lek av att bokens neurotypiska manliga protagonist Valor (men också en föreställd ”riktig läsare” – som läser boken på ett neurotypiskt sätt – tillsammans med författaren) säger: “Yes, I grasp the concept.” (Donovan, s. 3) Tystandet. Den implicita uppmaningen: Om du vill fortsätta läsa, var tyst.
Dahlia Donovans deckare beskriver ett neuromixat förhållande. Vi läser om hur Valor, den neurotypiska pojkvännen, godhjärtat tystar Bishan, den autistiska pojkvännen, genom att säga att han fattar. Jag tänker att de neurotypiska läsningarna av Ryans roman gör just detta, de påstår att de fattar. De fattar att Ryan/Ryans protagonist är en ”autentisk människa”. Det är ett minimum av bekräftelse (och behovet av bekräftelse är något som NT-läsningen tillskriver den neurodivergenta texten (”the hunger for universal connection”)) som effektivt tystar ytterligare diskussion.
Komiskt nog skriver en recensent om Ryans bok:
The narrator’s voice is astute, clear and strong
Jag måste slå upp ”astute”, det betyder skarpsinnig. Jag tänker: Autismen som en skarp sinnlighet. En sinnlighet som avtrubbas i mötet med den neurotypiska läsaren/relationspartnern, när aaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhh tystas.
Jag känner hur min mun formas till detta aaaaaaaaaaahhhhhhhhhh, som ett uppretat rop. Orkar inte vara människa i min läsning. Orkar inte tillskrivas mänsklighet. Orkar inte ifrågasättas i min mänsklighet. Tänker på Tempel Grandins Animals in Translation (2005). Mitt omslag har underrubriken ”The Woman who Thinks like a Cow”, och jag tänker att jag läser detta som en förolämpning fastän jag vill läsa det som en komplimang. Orkar inte vara människa, orkar inte tvingas vara människa. Kan jag inte bara få vara?
Jag tänker på den skarpa sinnligheten. Jag tänker på en tidigare flickvän som kom när jag kysste henne på halsen. Hon pratade om mötet mellan min autistiska känsla för taktil beröring och hennes erogena punkter på alla möjliga ställen. Vi pratade om att vi var varandras sensoriska tivolin. Jag tänker på en man som jag hängde med ett tag som talade om min beröring som en gåva jag har. Samtidigt som han hade svårt för all emotionell smitta mellan oss. Han orkade inte med min irritation för den trängde in i honom som ett emotionellt övergrepp. Jag tänker på mina händer som så gärna vill vara med när jag pratar högt. Jag tänker på den sensoriska och temporala kompatibiliteten. Jag tänker på en man som jag hängde med för några år sen och som jag hängde med igen. Hans sensoriska preferens for det visuella och det auditiva. Hur han beskrev mig förra gången vi hängde som någon som skulle kunna äta upp honom. Hur jag började ana hur vi likt Val skulle kunna bli sensoriska förövare mot varandra. För att jag i min sensoriska preferens för det taktila, lukt och smak hela tiden kommer att vilja ha mer än vad han vill ha och ge. Och hur han hela tiden kommer att vilja ha mer av det visuella och det auditiva än jag. Hur jag våndades inombords när han pratade om hur han alltid brukar ha på musik när han är hemma. Samtidigt som jag ju tyckte så mycket om hans blick, hans röst, hur jag blev alldeles lugn av hans närvaro. Jag tänkte på hur jag skulle självreglera mitt monotropiska3, fokusbyta för att inte om och om sugas upp i det monotropiska fokuset på honom som gör att jag äter upp honom. Jag ville inte bli den monotropiska förövaren. Jag tänker på hyper- och hypo-sensoriality, sensoriality som ”the power of sensation” (Collins English Dictionary). Och jag tänker att det är ju inte märkligt att det lätt blir overload, att det behövs mer tid, när man känner så mycket.
Above everything else, Valor longed for the calm and loving presence of Bishan. They´d never been overly tactile as a couple; even as young men, they´d appreciated their own personal space. Valor had grown up deprived of touch in his restrained upper-crust family; Bishan could only handle so much before his hypersensitivity kicked in. They´d learn to show love in their own unique ways – and to ensure the moments of intimacy counted. Every touch mattered, meant something. (Donovan, s.60)
Jag tänker på ”the longing for calm and loving presence of” vem/vad man nu vill vara i närheten av, något som kan refereras till parallell-varandet4. Mannen jag hängde med berättade om hur han numera bor i en 4-rummare. Och hur han skulle vilja att jag var någonstans i lägenheten, medan han höll på och jobbade. Och sen då och då skulle han ta en paus och så skulle han mest titta på mig.
Jag orkar inte vara typiker, orkar inte tvingas vara typiker. Men det är svårt att bara vara. Jag tänker på tid. Hur den neurotypiska läsaren/lyssnaren på allvar kan uttrycka sig så dehumaniserande, när vi ju ”alla” har lärt oss av Förintelsen. Men sen tänker jag på att jag är intresserad av mitt och andra neurodivergentas bara vara. Att de neurotypiska rösterna bränns. Hur jag bläddrar igenom deras ord som om jag hoppar på glödande kol för att komma vidare, någon annanstans. Som en duty att dela min tid mellan att arbeta som ”the cleaning crew” (städa upp efter neurotypikernas blickar som förfrämligande betraktar mig och min sort) för att kunna komma vidare till det som glittrar, och ägna mig åt att bidra till att skapa ett fruktbart och meningsfyllt autismforskningsområde, en autismforskning där autisterna känner igen sig i beskrivningarna av autistiskt varande, en autismforskning som gör positiv skillnad för autister. Min förundran när min tidigare flickvän med sin kroppslighet öppnade upp ett helt annat ”varande”. Fick mig att inse hur mycket ”varande” det finns att undersöka och upptäcka. Att undvika det avtrubbande mötet. Emotionell reglering. Sensorisk reglering. Att söka sig till kärleken till världen. Sorgen och irritationen över att behöva clean/clear up. Så jag tar ett djupt andetag och skriver av texten på baksidan av mitt exemplar av A Room Called Earth (2020).
”An unforgettable story of a fiercely original young woman, whose radical self- acceptance illuminates a new way of being in the world
As a full moon rises over Melbourne, Australia, a young woman gets ready for a party. She is autistic, yet within her mind, she is whoever she wants to be. And what appears to be an ordinary night out is – through the prism of her singular perspective – extraordinary. As the evening unfolds, each encounter reveals the vast discrepancies between what she is thinking and feeling, and what she is able to say. And there´s so much she´d like to say. So when she meets a man and a genuine connection occurs, it´s nothing short of a miracle. However, it isn´t until she invites him home that we come to appreciate the humanity beneath the labels we cling to, and we can grasp the pleasure of what it means to be alive.
The debut novel from the inimitable Madeleine Ryan, A Room Called Earth is a humorous and heartwarming adventure inside the mind of an autistic woman. This hyper-saturated celebration of love and acceptance, from a writer who herself is autistic, is a testament to moving through life without fear, and to opening ourselves up to a new way of relating to another.
“A resolute deep dive into an inner self, a transcendent character study, and a timely reminder that there´s an entire universe inside of everyone we meet. You will be moved”
“A Room Called Earth offers a strikingly unique look at intimacy, identity, and time itself. From now on I want every novel to be this fiercely autistic, this assured, this untethered from the status quo. Madeleine Ryan is a wholly original writer; this debut announces a tremendous talent.
Jag tänker på Movement: A Short Story about Autism in the Future av den neurotypiska författaren Nancy Fulda (2012) som är en neurotypisk berättelse som kretsar kring den icke-verbala autistiska dansaren Hannah och hennes familj och en alternativ kärlekshistoria (älska världen) men också sorgen över svårigheterna att översätta över gränserna, mellan olika neurotyper, och därmed ett komplicerande av den neuromixade kärleken. Jag tänker på Autism som agent, snarare än Autisten som agent (jmf Miele Rodas, 2018). Jag tänker på (och nu tänker jag på Fucking Åmål):
Jag vill inte ha i uppdrag att revolutionera världen. Jag är inte det nya lumpenproletariatet. Inte Den Nya Kvinnan som ska lösa NT-kvinnans problem. Jag vill dela med mig av sinnesvärldens skönhet. Inte få dig att se. Men dela den om du ser.
Jag har upptäckt att min främsta erogena zon (at the moment, upplever att dessa zoner ganska mycket flyttar runt på kroppen) är mina överarmar. När jag vill touch myself, är det överarmarna jag stryker, lätt och kittlande.
Det verkar som om din upplaga av boken är mycket mer upptagen vid att Ryan är autistisk – min kallar henne neurdivergent. Vad gör detta med läsningen? Jag tycker mycket om själva boken. Jag känner igen mitt eget sätt att skriva, jag känner igen humorn.
Men när jag läser att romanen är ”humorous and heartwarming” är det som att den humor jag upplever solkas av det hjärtevärmande. Är det roliga endast till för att värma en neurotypisk läsares trista hjärta?
Jag tänker på den neurotypiska blicken/publiken i kontrast till den neurodivergenta blicken/publiken. I sin analys av den danska TV-serien Bron och såväl det neurotypiska som autistiska mottagandet av den, skriver McDermott (2022), om skillnaderna i emottagandet och tolkningen av den autistiska kvinnliga protagonisten Saga Norén och hennes relation med en ickeautistisk manlig kollega. Hon menar att eftersom autistiska uttryck för kärlek och omsorg inte alltid motsvarar neurokonventionella ramar, så blir de återkommande misserkända av neurotypiska åskådare. Däremot blir de synliga/sedda av de autistiska åskådarna. I likhet med queerandet av heteronormativa blickar och praktiker, behövs ett neuroqueerande (Yergeau, 2018) av neuronormativa blickar och praktiker, både för att få syn på (dekonstruera) det neuronormativa och för att få syn på (erkänna) neurominoriteters upplevelser och praktiker.
Jag tänker på den autistiska författaren som en ”NeuroDivergent Warrior5” (NDW) som likt McDermont och hennes autististiska med-kommentatorer lyfter fram andra möjliga förklaringar och ställer dem mot en neurotypisk förklaring. Gör den till en möjlig förklaring bland andra möjliga. På samma vis gör vi här läsningar som syftar till att lyfta fram andra möjliga förklaringar och lyfta fram ensidigheten i en neurotypisk läsning av boken, där autism och autistisk humor ses som patologisk, främmande och obegriplig.
En. En. En. Fastnar när jag läser:
However, it isn´t until she invites him home that we come to appreciate the humanity beneath the labels we cling to, and we can grasp the pleasure of what it means to be alive.
Det är så fel. Det är så heterosexuellt att säga att det är killen som ska få henne att bli värdig läsarens uppmärksamhet – men jag misstänker att detta inte hade kunnat formuleras på det här sättet om båda parter varit neurotypiska, då hade heteronormativiteten stuckit i ögonen. Nu är den ett sätt att universalisera och mänskliggöra den autistiska kvinnan. Hon gillar iaf killar.
Jag tycker om att massera mina vänner. Det är en praktisk form av beröring som vi alla uppskattar.
and we can grasp the pleasure of what it means to be alive.
Vill jag vara den som får ”oss” att fatta vilken pleasure det är att leva? Tänker på respons jag fått på mina texter:
NT: Jag får en helt ny syn på världen, fattade inte att man kunde se den så. ND: Denna text passar min hjärna.
Jag hade velat bara få en säljtext till Ryans roman som sa:
Denna text är till för dig att känna igen dig i.6
En gång var jag på en liten musikfestival med min dåvarande relationsperson och hens kompis. Det blev lite sensory overload så jag var tvungen att lämna mitt sällskap. Jag gick ut från festivalområdet och hittade en lämplig trappa där jag satte mig och plockade fram min virkning. Tyvärr råkade det vara en trappa dit män gick för att kissa. Några noterade mig inte och utförde endast sina behov. En man såg mig och sa: Tjenare, sitter du här. Ja, svarade jag artigt. Vad gör du då, frågade han. Virkar, upplyste jag honom. Tjenare, vad virkar du? Det är en docka som föreställer Horace Engdahl, sa jag, sanningsenligt. Tjenare, med näsborrar ju, sa han och öppnade en ny öl.
Hanna: *högt skratt* vilken rolig bild
En gång var jag på reunion med min gymnasieklass. Som en social grej skulle vi i smågrupper komma fram till vad vi mindes av varandra. Det Anton kom ihåg av mig var: Att jag hade typ hundra par skor men alltid var den enda som gick i strumplästen i skolan.
Jag har vant mig vid att vara en gullig kuf. Jag har vant mig vid att vara en person som fascinerar folk. Det ger en viss bekräftelse att få höra det. Inuti Earth står det:
A friend once told me that I already live in a fantasy, so I have no need to ‘do’ drugs. The experience that I already have of the world is so psychedelic and sensual. (s. 46)
Och jag tänker att på ett sätt uppskattar jag mer när NT:s tycker att man är som konstant lite hög och psykedelisk, snarare än när de försöker förminska ens känsla till att vara ”också mänsklig”. Både för att det där ”också” antyder att man egentligen inte är mänsklig, utan bara bjuds in till den mänskliga klubben på nåder. Och för att mänsklighet i grunden är en tråkig grej och ett nödvändigt ont.
Jag vill inte bjudas in till en tråkig klubb och förväntas känna tacksamhet.
Någon sa till mig att jag ser ut som om jag är hög när jag dansar. Efter det så förklaringsberättar jag ofta för folk som jag är ute med att det kan se ut som om jag är lite hög när jag dansar. Så att de ska förstå att jag förstår. Om jag inte hamnat i bdsm-kretsar som 18åring hade jag kanske undrat tidigare, men nu fanns det på något vis ett helt normalt självhypnotiskt tillstånd som jag kunde förklara min monotropiska sensoriska tvärdykning, i BDSM-termer; bottom space. Och jag fick uppskattande reaktioner. Ibland med en udd av förundran. Ibland med skräckblandad förtjusning. För att jag ”dyker ner” så snabbt och så djupt. Inom queer eller bdsm-communityt var det kort och gott del av det mänskliga. Så jag behövde inte patologisera det. När jag ett bra tag senare hamnade i grejer med heterosexuella män var jag redan queer och kunde betrakta heteronormativiteten som sexuella script som inte riktigt hade något med mig att göra. Men med tiden insåg jag att det inte räcker med queer. Att jag behöver ND också. ND blicken, ND partners, ND vänner, ND normaliteten.
Tänker på den kvinnliga protagonisten Diva och hennes antiprotagonist Kari i Diva: en uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (en bonusberättelse ur framtiden) av Monika Fagerholm (1998). Läser dem som symboler för den glupska ND:n/kärleken till världen och den självutplånande ND:n/den som tynar bort av all passing/Anpassningen. Tänker på det systematiska städandet efter neurotypikernas blickar som förfrämligande betraktar mig och min sort för att kunna komma vidare till det som glittrar, och ägna mig åt att bidra till att skapa ett fruktbart och meningsfyllt autismforskningsområde, en autismforskning där autisterna känner igen sig i beskrivningarna av autistiskt varande, en autismforskning som gör positiv skillnad för autister.
”The cleaning crew”. Jag skriver av fler läsarreaktioner.
Å. Jag ser också hög ut när jag dansar. Det dröjde tills jag var över 25 innan jag testade alkohol, och jag har aldrig varit mer en pyttelite berusad, men folk tror ofta att jag är full när jag dansar för jag är så inne i det.
Och sen bläddrar jag till längst bak i boken, till Acknowledgements.
”I would like to thank the following people and animals for the roles that they´ve
played in my life, and in the writing, editing, and publishing of this book:”
Blev lite glad av de här. Tänker på en avhandling i sociologi kring husdjur-människarelationer av David Redmalm (2013) som jag var opponent på för flera år sen där jag hela tiden under läsningens gång kände av någon slags sorg, och en sorgsen frånvaro. Sen såg jag inskriptionen, att det var tillägnat ”Hektor”. Och det var så vackert. Och sorgligt. Redmalm berättade om en kattvän som varit med i början av avhandlingsarbetet men sen dog.
Å. Jag skriver alltid med Zlatis.7 Just nu ligger hon, som oftast, bakom min dator och jag ser hennes svans på ena sidan skärmen och hennes öron på andra. Hon tycker om när jag är hemma och hemmajobbar på helgerna. Hon tycker om när jag kommer hem efter jobbdagarna på kontoret. Då stryker hon sig mot mina ben innan jag knappt hunnit innanför dörren, och hon liksom välter sig som i en kullerbytta över mina fötter, och fast jag blir jättesvettig inuti vinterjackan måste jag klappa och klappa.
Jag tänker på hur jag skrivit om hästböcker. Där är sorgen alltid närvarande. Sorgen som ett ansvar. Jag tänker på hur jag läste hästböcker: a voracious reader. Hur de faktiska hästkropparna alltid var med mig i läsningen, hållningen i läsarkroppen samma som hållningen i ryttarkroppen.
Jag bär dig.
Jag drar dig.
Jag lever endast för dig
Du vet att jag icke kan tala om min nöd, min smärta. Men Gud skall löna dig,
Om du är skonsam och barmhärtig mot mig. Han giver akt på mina suckar.
Till sist då mina krafter äro slut
Gör mig den tjänsten att taga mitt liv På det minst plågsamma sätt.8
Jag tänker på den ojämlikhet som skrivs fram i hästens bön. Jag tänker på sorgen efter:
Jackie (häst), Ellen (katt), Molly (katt)
Jag tänker på sorgen jag läser i hästböckerna. Slukar sorgen. Gråter om natten.
Jag läste i en handbok för författare att för att uppröra läsare ska man låta ett djur bli skadat. Jag minns att jag skrev det till dig angående Bishan och Valor: Bishan skadas, som den enormt oskyldiga, han skadas liksom ett djur skadas, för att uppröra läsaren. Jag tänker på den grymhet som krävs för att skada ett fiktivt djur. Jag tänker på den grymhet som krävs för att reducera en varelse till ett medel för människors känslor.
Advance praise for A Room Called Earth
[insidestexter. inkl de som även fanns med på baksidan]
“In prose filled with humor and warm light, Madeleine Ryan unearths the bright, luminous soul of each animate and inanimate being she encounters. Instead, remarkably, it is the self shaped by and against social norms that is met as other. The result is an intelligence that feels not only totally refreshing and original but wonderfully humane”
“I have never read anything like A Room Called Earth before, and I´m sure I never will again. In this precious gemstone of a novel, Ryan communicates a lush, raw, addictive truth with her prosaic yet theatrical prose, her protagonist witnessing the world in a way that had me pausing for long deep breaths after most chapters. The world of this book is the world of a woman who knows herself because she has needed to, and a woman who many might recognize, despite her oneness. Reading Ryan is to be taught and to be refreshed, and I will return to her pages in the future, to remind me of the beauty there is in my own room called earth.”
“A daring, prismatic novel about seeing and being seen, and the hunger for universal connection Madeleine Ryan´s clarity of vision imbues the ordinary – a party, strangers, inner-city streets – with cosmic significance. I came out of A Room Called Earth with fresh eyes and a full heart.”
“Madeleine Ryan´s A Room Called Earth heralds the debut of a writer to whom it is worth attending. Flashes of insight, eruptions of startling descriptions, and an original style all add to the excitement of discovering Ryan´s fresh observations of the world around her protagonist. Worth reading slowly to savor this highly engaging perspective and this unique new voice.”
“An honest narration of human experience and how our whirling minds perceive the world. Sensual. Raw, real, and down to earth.”
“Vibrant and revealing. Ryan succeeds in capturing neurodiversity on the page”
“The narrator´s voice is astute, clear, and strong as the vodka she likes, as luminous as sparkling stars. Madeleine Ryan has created a marvelous woman and a joyous story”
Jag tänker på min känsla när jag skrivläser de här “advance praise” som finns i mitt exemplar av Earth (2021). ”The cleaning crew”. Får bilden av att jag sätter på mig saneringsoverallen/skyddsdräkten som täcker hela mig med syrgas på ryggen och saneringsspruta i handen (”Desinfektion via kallfoggning”9), tar ett djupt andetag/”had me pausing for long deep breaths after most chapters” och ångar igenom. Glad för det som glittrar, det fruktbara meningsfulla, och tänker om det mesta/resten, att det är bara ett jobb som ska göras.
Har bara läst första kapitlet än. Läste det för ett bra tag sen, sen la jag boken åt sidan av någon anledning. Men känns roligare och lättare att ta fatt i den nu när du skriver om den
”Jag tycker mycket om själva boken. Jag känner igen mitt eget sätt att skriva, jag
känner igen humorn.”
Jag stryker under: ONENESS. Den responsen har jag också fått. Som om jag var ensam. Som om Ryan är ensam. Som om det inte finns ett community av autister som kan läsa och känna: I feel again me. Att utpekas som the sole autist (Sinclair, 2010) fastän man kanske inte är ensam, är att reducera och oskadliggöra. Det är att utelämna mig åt idén att INGEN KOMMER NÅGONSIN FATTA UTOM JAG. Det är att förhindra att allianser mellan autister byggs upp. Som om man ska vilja vara den här ensamma autisten. Som om detta autistiska ska ses som unikt. Jag tänker: Varje persons autism är unik, javisst! Men det finns också likheter, det finns förståelse som bygger på igenkänning istället för medlidande eller fetischering och fascination.
Varför behöver förlaget trycka denna paratext på omslaget? Varför tror de att denna ingång behövs för att läsaren ska uppskatta romanen?
Wikipedia beskriver paratext:
In literary interpretation, paratext is material that surrounds a published main text (e.g., the story, non-fiction description, poems, etc.) supplied by the authors, editors, printers, and publishers. These added elements form a frame for the main text, and can change the reception of a text or its interpretation by the public.
Hur ändrar dessa quotes upplevelsen av Ryans roman? När jag läser romanen känner jag igen mig. När jag läser the praise, så känner jag skam. Skam över min igenkänning, skam över recensenterna, skam över min upplevelse av världen. Ryans humor förvandlas till ”humor” när den beskrivs som heartwarming, det känns som om min upplevelse av världen, som annars bekräftas av boken, sätts inom citattecken. Som om jag bara ”upplever” världen.
Skamläsningen. Jag tycker så mycket om ordsättandet. Att sätta ord för en upplevelse som skam. Jag vill skydda romanen/min läsarkänsla ”känna igen mig” – känslan av det sårbara autistiska kollektiva/viet som när som helst riskerar att reduceras/lösas upp till the sole autist/the unique experience (unique ways, unique look, unique new voice) för den neurotypiska blicken/publiken som missuppfattar, eller en möjlig förklaring utifrån en neurotypisk blick.
Framsidan på min upplaga har en kattbild. Jag kollar på den för att få tröst och upprättelse.
Framsidan av min upplaga visar en siluettkvinna (bilden är i ljusgrönt, ljusblått, lite blekråsa, gult och orange-brunt med vit text) som står och halvhänger i en dörr, ena foten på tå på dörrtröskeln, andra foten nere i golvet över gränsen ut i rummet. Det ser ut som om det är den där unga kvinnan. Långt hår, kjol/klänning som går strax över baken utan att vara sexig, mer pretty neighbour-girl. Kanske har hon klackade skor. Associerar till bilden av ”imbues the ordinary – a party, strangers, inner-city streets – with cosmic significance.” Jag tänker på passing/adapted self. Att hon på bilden passerar som ”tjej”. Hon är lite mer inne i rummet än kvar i där ifrån hon kommer. Hon står i gränsen mellan världar/har hon ”an inner self, a transcendent character study, and a timely reminder that there´s an entire universe inside of everyone we meet.”
Tänker att din framsida är den anpassning man gör för att bli ”tjej”, medan min visar det mer oanpassade, dvs ens sanna katt-jag. Igår skrev en kompis till mig att hen klappade sin katt Julia och tänkte på mig, att jag var den kattigaste människa hen kände. Jag tar det som den finaste komplimang man kan få. Jag vet att det skulle kunna finnas nån sex-anspelning (typ katt-pussy- fitta), men att förklara det så är som att solka humorn med något hjärtevärmande.
Vilken tur att jag har min bok och inte din.
–––––––––––––––––––––––––––––
REFERENSER
Butler, J. 2004. Precarious life : the powers of mourning and violence. London : Verso Donovan, D. 2018. The Grasmere Cottage mystery, Dead in the garden. Hot Tree Publishing.
Fagerholm, M. 1998. Diva : en uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (en bonusberättelse ur framtiden). Stockholm : Bonnier.
Fulda, N. 2012. Movement: A Short Story about Autism in the Future. Createspace Independent Publishing Platform.
Haraway, D. 2016. Staying with the trouble : making kin in the Chthulucene. Durham : Duke University Press
Lee, M. 2014. När Andra skriver. Skrivande som motstånd, ansvar och tid. Göteborgs universitet. Glänta.
Limburg, J. 2022. Letters To My Weird Sisters. On autism, feminism and motherhood. Atlantic Books.
McDermott, C. 2022. Theorising the neurotypical gaze: autistic love and relationships in The Bridge (Bron/Broen 2011-2018). Medical humanities, 48, 51-62.
Miele Rodas, J. 2018. Autistic Disturbances. Theorizing autism poetics from the dsm to robinson crusoe. The University of Michigan Press
Murray, D., Lesser, M. and Lawson, W. 2005. Attention, monotropism and the diagnostic criteria for autism. Autism, 9(2), 139-156.
Redmalm, D. 2013. An animal without an animal within : The powers of pet keeping. Örebro: Örebro universitet.
Ryan, M. 2020. A Room Called Earth. Penguin books. Ryan, M. 2021. A Room Called Earth. Scribe Publications.
Sinclair, J. 2010. Cultural commentary: Being autistic together. Disability Studies Quarterly, 30(1).
Stenning, A. 2020. Understanding empathy through a study of autistic life writing. On the importance of neurodivergent morality. I Bertilsdotter Rosqvist, H., Chown, N. & Stenning, A. (red). Neurodiversity Studies. A New Critical Paradigm. London: Routledge.
Walker, N. 2014. NEURODIVERSITY: SOME BASIC TERMS & DEFINITIONS.
https://neuroqueer.com/neurodiversity-terms-and-definitions/ Nedladdad 220113
