[240606] Mamma mia, vilket ös! Göteborgsoperan har i stort sett producerat en musikal per år sedan invigningen för 30 år sedan. I ett hisnande tempo serveras nu under tre kvällar ett 60-tal sångsnuttar ur alla dessa musikaler, som kilat in sig mellan operor och nyskapade tokhyllade dansverk på Göteborgsoperans stora scen sedan 1994. Den nyligen gästande Svansjön och en kommande Verdi-afton fullbordar denna välmatade säsongsfinal vid Göta Älv.
Att Göteborgsoperan tidigt satsade på musikaler utöver opera och dans blev snart ett diskussionsämne och kanske inte alltid varit den genre som fått störst hyllningar från ”expertisen”. Men eftersom Göteborg sedan 2005 har en högskola för scen och musik, tillika en balettakademi, där många av landets musikalartister numera utbildas, kan det tyckas självklart för ett operahus att ta vara på den resursen.
Ändå var det inte Göteborg som blev först med att sätta upp den svenskaste av alla musikaler. Den bejublade urpremiären på Kristina från Duvemåla skedde i oktober 1995 i Malmö. Att året därpå lyckas mäta sig med den uppsättningen, varav jag sett båda, var inte det lättaste för Göteborgsoperan. Men den gjorde definitivt avstamp för en fortsatt satsning på musikalgenren. Den hade inletts redan året innan med en musikal som tycks ha gått mig helt förbi, den Shakespeareinspirerade Something rotten av amerikanerna Karey och Wayne Kirkpatrick, en musikal som inte verkar ha haft någon större framgång i Sverige, konstigt nog. Den får i alla fall här tjäna som avstamp för föreställningens tre ciceroner, musikalsolisterna Tobias Ahlsell, David Lundqvist och Anders Wändahl att på ett komiskt sätt introducera publiken för vad som karaktäriserar just en musikal sedan de inlett med en humoristisk kärleksförklaring till staden Göteborg och dess 30-årsfirande operahus i synnerhet.
Nio sångare har därefter fullt sjå med att proffsigt och lättsamt koreograferat växla roller, röstläge och kostymmarkörer från Benny Anderssons musik över raden av musikaler, varav engelskmannen Andrew Lloyd Webber tar priset med hela fem, fram till amerikanen Stephen Schwartz’ Wicked. I blickfånget på stora scenen har för ovanlighetens skull merparten av operans fenomenala orkester tagit plats. Inte illa.
Artisternas baskostymering är enhetligt elegant gråtonad för både manliga och kvinnliga sångare. En väst, ett förkläde, en hatt eller annan attiralj från två klädställningar som diskret placerats på vardera sidan av scenen får duga att markera den musikal varifrån sången i fråga är hämtad. En manöver som sker närmast omärkligt. En uppförstorad föreställningsaffisch som fond bakom orkestern hjälper till att fräscha upp publikminnet, vare sig man upplevt Göteborgsoperans eller någon annans uppsättning av musikalen i fråga. Ett par av de musikaler som visat sig särskilt populära har dessutom kommit igen runt tio år senare som just Kristina från Duvemåla och Leonard Bernsteins West Side Story.
”Hippiemusikalen” Hair med musik av Galt MacDermot tycktes ha genererat de främsta fynden ur operans kostymförråd när det blev dags för några favoriter ur den musikalen. Och som frestelse inför höstens säsong bjöds också en slinga ur höstens satsning på Charlie och Chokladfabriken, baserad på Roald Dahls roman med musik av Marc Shaiman. En produktion som talar för att vilja vända sig till en allt yngre publik.
Det var en heltigenom oerhört proffsigt sammanställd och utförd föreställning i ett beundransvärt tempo men med ett stundom väl högt ljudläge (från sångare).
Nej, musikalen Mamma Mia har inte satts upp på Göteborgsoperan, däremot på Scandinavium. Å andra sidan finns ännu en chans i denna vecka att se Donizettis lättsamma opera Viva La Mamma med text av Claes Eriksson på just Göteborgsoperan.
Den operapublik som trånat efter klassisk balett hade chansen just innan denna musikalmaraton tog fart i och med gästspelet från Kungliga Baletten i Stockholm med tre kvällar med ”baletternas balett” Svansjön i klassisk koreografi av Rudolf Nurejev, som hade premiär på Stockholmsoperan 2021. Ingen kan säga annat än att det var en kunglig föreställning som gästade Göteborgsoperan, vacker, elegant, påkostad och rik på välkoordinerad dans i böljande tyllkjolar, med armar som svanhalsar och smattrande tåspetsskor till Tjajkovskijs odödliga musik. Dock dröjde det inte långt in på första akten förrän jag kände mig lika uttråkad som scenens egentlige huvudperson, prinsen, dansad av Kentaro Mitsumori. Ett tillstånd som dock lättade under andra akten.
Göteborgsoperans eget danskompani är för tillfället på turné i Nederländerna, Tyskland och Danmark med sina nyskapade verk. En del av dessa återkommer under nästa säsong.
Men 30-årsfirandet är inte slut med det. Också för operapubliken väntar en festkväll den 9 juni då Guseppe Verdis musik får sätta punkt med programmet La Forza di Verdi med utdrag ur en rad operor framförda av elva solister, däribland nyligen prisade Matilda Sterby samt Tobias Westman och Kristoffer Töyrä, Göteborgsoperans kör och orkester. Allt på cirka 70 minuter, som också ska rymma en konsertant version av tredje akten ur operan Otello som uppladdning inför höstens uppsättning av densamma. Varför denna Verdi-satsning för bara en enda föreställning är en fråga som får förbli hängande i luften.
De sparbeting som nu tycks gälla för hela scenkonsten är väl annars vad som vållar oro inte bara inom verksamheterna utan också hos publiken, att förlita sig på den idérikedom som härskar i detta operahus.
