[240530] Vem har inte någon gång önskat att det gick att återvända till en tid som var (eller vi i alla fall inbillar oss var) lyckligare än den vi lever i nu? Minnen som tröst eller verklighetsflykt står i fokus i den här romanen om ett hem för dementa som återskapar det decennium då patienterna var som lyckligast och där de känner sig som mest hemma. Idén visar sig vara lockande även för icke dementa. Georgi Gospodinov har byggt en bitvis lysande berättelse kring den.
På ett försättsblad står följande, som till stor del sätter tonen för berättelsen
”Alla verkliga personer i den här romanen är påhittade,
bara de påhittade är verkliga.”
Ju äldre vi blir desto större är riskerna att vi drabbas av sjukdomar, exempelvis cancer eller hjärt-kärlbesvär, men även det vi kallar demenstillstånd typ Alzheimer kommer krypande upp i åldrarna. Och om det senare breder ut sig kommer vi få ett samhälle befolkat av människor som glömmer alltmer av sina liv.
Gaustin får idén till en klinik som återskapar ett visst decennium eller årtal för alzheimerpatienter. Det är känt att personer som gått in i minnesdimman ”vaknar till” i miljöer de känner sig hemma i, som de kommer ihåg från tidigare år. När de ser möbler och färger från sin barndom, hör bekant musik, känner smaker och dofter av den mat de åt lever de upp och fungerar plötslig lite bättre.
Senare växer projektet till att de bygger hela städer från olika decennier, men där även friska personer får vara. Det går så långt att ”EU” utlyser val i var medlemsland, där invånarna får rösta om vilket årtionde de vill tillbaka till och leva i.
Romanen är således också en grav och grov politisk satir. Gospodinov är ”östeuropé”, och i bokens andra del hamnar vi i hans hemland Bulgarien och dess historia från kommunisttiden. Men satiren visar även på att många politiska partier, ofta kallade populistiska sådana, pratar alltmer om att ”det var bättre förr” och vill dra samhället tillbaka till det som de inbillar sig var bättre tider. I Sverige var det enligt ett visst parti till exempel bättre utan en massa människor som varit tvungna att fly från krig och svält, despoter eller religiösa fundamentalister och annat jävelskap, när vårt land var rakt igenom svenskt, lugnt och fridfullt. Likt ett litet Bullerbyn eller Sörgården där man i folkdräkter spelade melodier på fiol och vi dansade kring den blågula flaggan som svajade från var stång. Det vill säga ett samhälle som aldrig existerat annat än i fantasier.
Första delen av romanen är en ren läsfest. Georgi Gospodinov berättar med en lätthet, en tyngd och med poetisk känsla om diverse personer och deras mer eller mindre dementa världar. Där minnet och minnena är minst sagt selektiva. Det är humoristiskt och djupt allvarligt på samma gång. Författaren kryddar med läckra poetiska enradingar som man skulle vilja rama in och hänga upp på väggen. Dessutom med anekdotliknande berättelser och uppslag som i sig är fantastiska och som emellanåt närmast får det att svindla.
Till exempel om Blinda Vajsja ”… som med vänster öga bara ser det förflutna, och med det högra enbart det som kommer hända i framtiden.” Eller rumänske Mircea som inte minns något av allt han upplevt i livet, som bara kommer ihåg det han inte varit med om. Brödköer och Securitate, själsdödande slit på fabriken och politiska manifestationer på gator och torg är helt borta. Däremot mindes han allt han läst om i böckerna, som han sett i filmer eller på teve. Han kände till platser i New York eller Paris, visste hur den ena eller andra utländska maträtten smakade, eller hur musiken lät som inte gick att få tag på i Bukarest. Han levde i sin dröm/fantasi kan man säga, och förträngde den verklighet som varit hans.
Det är mycket fokus på demensen, på glömska kontra minne, och där finns ett psykologiskt såväl som filosofiskt djup som är väldigt stimulerande och tankeväckande
”När människor med vilka man har ett gemensamt förflutet lämnar en, tar de hälften av det med sig. Egentligen hela, eftersom det inte finns något halvt förflutet. Det är som att riva ut en boksida på hälften och bara läsa meningarna fram till mitten, medan den andre läser slutet. Och ingen begriper någonting. Den som håller i den andra änden är inte där. Den som var nära alla de där dagarna, morgnarna, eftermiddagarna, kvällarna och nätterna, månaderna och åren av den förflutna tiden … Det finns ingen som kan bekräfta den, ingen som man kan spela upp den med. När min fru lämnade mig förlorade jag hälften av mitt förflutna, ja egentligen hela.
Historien kan bara spelas fyrhändigt, allra minst fyrhändigt.”
Efter ”första delen”, det är ingen av författaren markerad del utan så det känns när man läser, kommer vi till nästa som bryter av den stora läsfesten något. Vi hamnar då med jagberättaren i Bulgarien, och det hela blir till något av en ”öststatsroman” och som sådan inte lika livfull (kanske helt logiskt). Han går både fysiskt och mentalt igenom landets historia av en tillvaro bakom Järnridån, med allt vad det innebar. Här blommar den politiska satiren upp ordentligt, och Gospodinov är inte nådig. Efter cirka åttio sidor återvänder berättaren till Schweiz och Zürich där han lever och de kliniker Gaustin och han själv startat finns. Till viss del kommer den mer direkta tonen och charmen tillbaka från de tidigare kapitlen, men det blir även poetiskt och fragmentariskt och kanske på grund av det lite mer svårläst.
Gaustin, som är den som startade alzheimerklinikerna, är förmodligen berättarens alter ego, eller hans fantasi. Det är lite otydligt, och det blir alltmer uppenbart att också för jaget börjar minnet svikta och bli osäkert.
Det är fantasifullt, vemodigt och pessimistiskt, men också rysande och humoristiskt underhållande. Gospodinov skapar ett verk som känns som en halvt galen dystopi, men som både bygger på vetenskapliga rön (tänker då på demensforskningen), på historien, och på en verklighet vi dessvärre redan ser framför oss. Med diverse politiska partier runt om i Europa som verkar längta tillbaka till en tid som aldrig funnits.
Men när EUs medlemsländer har röstat om ”sitt” decennium märks det relativt snart att de som inte vann, som inte fick igenom sina röster, börjar protestera mot valresultatet. Likt Trump och en del av hans anhängare godtar de inte längre de demokratiska processerna. De vill leva som de själva önskar, de vill inte längre kompromissa. Kaos.
”Så länge du minns håller du det förflutna på avstånd. Det är som att tända en eld mitt i en skog om natten. Runtomkring lurar demoner och vargar, det förflutnas rovdjur sluter cirkeln allt tätare, men ännu vågar de inte kliva in i den. Allegorin är enkel. Så länge minneselden brinner är det du som är herren. Så fort den börjar falna stiger ylandet och rovdjuren kommer närmare. Flocken från det förflutna.
Ju mindre minne, desto mer förflutet.”
