[240522] Det brutala kriget mellan Israel och Hamas och dess alltmer fruktansvärda konsekvenser för civila i Gaza har lett till växande internationell press på Israels regering att besinna sig och protester mot att de stridande parterna fortsatt vägrar enas om eldupphör. Bland protestanterna finns förstås Palestinarörelsen, som nu dragit i gång en aktion på svenska lärosäten, däribland Göteborgs universitet. Man har upprättat ett tältläger intill universitetets administrativa huvudbyggnad i Vasaparken, ställt en rad krav och lite charmigt ”götlaborgskt” döpt det hela till Gazaplatsen. Men frågetecknen hopar sig om vad aktionen egentligen går ut på och kan leda till.
Palestinarörelsen är en politisk enhetsfront av klassiskt snitt som samlar en brokig skara agendor vilka varierar stort så fort man skärper blicken bortom slagorden. Månaderna efter Hamas terrorattack i Israel den 7 oktober 2023 hade den svenska grenen av rörelsen stora problem att hantera extremistiska infiltratörer, våldsförhärligande budskap och förföljelse av svenska judar. Protestanterna på Gazaplatsen säger sig vara inspirerade av aktioner på olika universitet I USA, vilka i flera fall har urartat i repressiva åtgärder från rektorer, polisvåld mot protestanterna, våldsamheter från protestanterna och attacker och förföljelser av judiska studenter och lärare med rasistiska övertoner. I Sverige har inte universiteten den speciella ställningen (med historiska rötter i medborgarrätts- och Vietnamrörelse) som scen för offentliga politiska protester och våldsamma sammandrabbningar som i USA. I vårt land är offentligheten mer omfattande, lättillgänglig och fri för politiska manifestationer. Varför begränsa sig till universitet när man kan synas på stadens största torg och mest folkrika gator, köpcenter et cetera? Detta var den första fråga jag ställde mig när nyheten om Gazaplatsen kablades ut.
Kanske är det så enkelt och rosenrött som min universitetskollega Helena Lindholm framhöll i en debattartikel i Göteborgsposten, att aktionen ska ses som en godhjärtad, hoppingivande del av en global studentrörelse som bara vill ha fred och som kan inspirera konstruktiv politisk utveckling? Men hon problematiserar inte de många suspekta inslagen i aktionens amerikanske förebilder, eller det väl belagda faktum att studentprotester lika gärna kan urarta i kontraproduktivt kaos och våld som göder extrema politiska krafter. Inte heller kommenterar hon aktionens krav på universitetet eller hur den organiseras.
För mig växte frågorna redan dag två, när det framkom att en företrädare för Gazaplatsen som uttalat sig i media är en dokumenterad Putin-propagandist, konspirationsteoretiker och nazi-skribent. Döljer Gazaplatsen ännu ett försök att infiltrera svensk Palestinarörelse, till exempel i syfte att försöka provocera fram oroligheter och upplopp bland studenter för att bidra till den pågående ryska försöken att destabilisera svenska samhället och motsvarande intresse inom svensk högerextremism? frågade jag mig. Från Lunds motsvarighet till Gazaplatsen rapporterar Sydsvenskan om hur journalister och talespersoner för aktionen omringats av maskerade aktivister av oklar tillhörighet som förklarat talespersonerna avsatta när de talat med media. Att i sina led tolerera maskerade aktivister är förstås göra sig vidöppen för infiltration och provokationer av alla de slag. Så det är inte bara i Göteborg det finns anledning till oro.
Samtidigt får man konstatera att Gazaplatsen i så fall så här långt är ett misslyckande: Aktionen är än så länge fredlig, universitetets rektor har tydligt sagt att man inte ifrågasätter protestanternas rätt att protestera och framföra krav, och någon polisbrutalitet har så här långt inte synts till. Till yttermera visso har protestanterna valt att upprätta Gazaplatsen på ett ställe där knappt några studenter alls rör sig eller annan akademisk verksamhet försiggår, så man kan undra om ens Helena Lindholms idé om vad den går ut på finns med i planen. Undervisning och forskning äger rum på de olika campus som är utspridda över hela staden. Förra veckan kallade protestanterna till student- och lärarmanifestation på eftermiddagen och ett par hundra av universitetets kring 35 000 studenter och lärare rapporteras då ha dykt upp. En särskilt prekär detalj är att tältlägret upprättats inte på universitetets mark, utan på Göteborgs stads. Gazaplatsens ultimatum att bli kvar så länge deras krav inte tillgodoses är alltså riktat till en part som helt saknar inflytande över den part som kraven ställs till.
Så även om avsikten begränsar sig till att försöka mobilisera studentengagemang för Palestinarörelsen förefaller aktionen långt ifrån ändamålsenlig. Eller är den bara helt enkelt dåligt genomtänkt? Den tanken slog mig när jag satte mig in i de krav som protestanterna på Gazaplatsen framfört till universitetet: att rektor ska fördöma Israels krig i Gaza, att universitetet ska redovisa alla sina samarbeten med israeliska universitet/forskare/lärare, och avbryta dessa. Man har också krävt att studenter från Gaza ska tas in på olika universitetsutbildningar. Rektors kommentar klargjorde – helt korrekt – att inga av dessa krav ligger inom universitetsledningens uppgifter eller mandat att tillmötesgå utöver vad som redan finns, och att antagning till utbildningar sker genom föreskriven ordning. För alla som vet hur universitet styrs och hur forskning och högre utbildning fungerar är detta svar självklart.
Organisatörerna bakom Gazaplatsen har uppenbarligen inte satt sig in i något av detta. Det tvingades jag konstatera när jag på några sekunder hittade Göteborgs universitets centrala internationella samarbeten öppet redovisade på dess webbplats. På ett par minuter kunde jag se att inget av dessa inbegriper samverkan med israeliska universitet. Inte ens de mest omfattande inom IAU och Scholars at Risk har israeliska partners. Det närmaste som går att komma är att Göteborgs universitet är partner (ihop med staden och regionen) i UNESCO Litteraturstaden Göteborg, och att Israel, som medlemsstat i FN, förstås även är med i UNESCO. Även detta finns redovisat på universitetets webbplats. På samma webbplats hittade jag också kvickt en sökfunktion för internationella studentutbytesprogram på olika fakulteter och institutioner – här kan alltså protestanterna själva leta efter eventuella samarbeten med israeliska lärosäten. När det gäller andra utbildnings- och forskningssamarbeten som innefattar israeliska forskare/lärare/universitet finns självklart ingen centraliserad förteckning. Alla sådana samarbeten initieras på institutions-, fakultets- och programnivå, som regel via enskilda lärares/forskares engagemang i olika projekt och akademiska utbyten. Däremot är alla projekt- och samarbetsavtal, rese- och arvodesräkningar, med mera, offentlig handling, och kan begäras ut på sedvanligt sätt via universitetets registrator.
Gazaplatsens krav framträder mot bakgrund av detta i ett löjets skimmer. Det man vill ha listor på är antingen redan redovisat eller protestanternas sak att ta reda på, inte universitetets: allt material är tillgängligt, varsågod och börja jobba! Men nästa krav – att avbryta samarbeten med israeliska forskare och lärosäten – förvandlar löjet till ren slapstick. Centralt finns alltså inga samarbeten att avbryta – om nu inte Gazaplatsen-aktionen går ut på att pressa Göteborgs universitet att avbryta engagemanget i UNESCO Litteraturstaden Göteborg. När det gäller övriga samarbeten (i den mån det finns några) är (förstås!) saken så att universitetsledningen helt saknar mandat att på politiska grunder lägga sig i innehållet i forskning och undervisning och hur dessa saker organiseras på fakultets-, institutions- eller enskild forskar/lärar-nivå. I alla fall så länge inte regeringen beordrar svenska myndigheter att av säkerhetsskäl avbryta vissa mellanstatliga samarbeten, som i fallet när Ryssland anföll Ukraina 2022.
Två akademiker med sympati för motsvarande protester i Uppsala, Mattias Gardell och Irene Molina, har försökt reda ut hur protestanternas krav ska förstås och om de hotar akademisk frihet. Tyvärr visar inlägget att inte ens erfarna akademiker alla gånger begriper hur universitet fungerar, så kanske har Gazaplatsens protestanter helt enkelt bara fått undermålig rådgivning? Gardell och Molina hävdar att protesterna inte inskränker akademisk frihet eftersom de inte går ut på att stoppa några individuella forskar- eller lärarsamarbeten, bara institutionella sådana, och nämner här uttryckligen fakulteter och institutioner. Men fakulteter och institutioner är dels väsentliga delar av den akademiska kollegiala organisationen, och skyddas i lika hög grad av den akademiska friheten som enskilda forskares och lärares verksamhet. Dels är det genom institutioner och fakulteter som alla typer av internationella samverkansprojekt på individuell nivå genomförs: genom upplåtelse av lokaler, anställdas betalda arbetstid, attestering och utbetalning av ekonomiska utlägg för resor och boende, antagning av studenter, anställning av gästforskare och -lärare, förvaltning av projektanslag för enskilda forskare, med mera. Gardells och Molinas försök till distinktion är rent nonsens. Men vad värre är, i dagens klimat av allt mäktigare nationell högerextremism är synsättet rent livsfarligt för den akademiska friheten.
Det står naturligtvis forskare, lärare, institutioner eller fakulteter fritt att på eget initiativ avbryta, fortsätta, inleda nya eller avstå från att inleda internationella samarbeten och projekt av alla de slag inom utbildning och forskning. Detta är kärnan i akademisk frihet. Det står också Gazaplatsens protestanter fritt att framföra önskemål om att de ska avbryta och ställa in alla sådana samarbeten där Israel eller israeler är partners på något vis. Detta är kärnan i yttrandefriheten. Men för oss forskare och lärare (som alltså är de som styr fakulteter och institutioner via våra kollegiala organ) är det en grundläggande sak att fatta våra beslut på akademiska grunder och – ännu viktigare! – att aldrig låta dem dikteras av politiska ultimatum utifrån. Det sistnämnda vore nämligen att låta vår akademiska frihet inskränkas och ge fritt spelrum åt alla de extrema krafter som just nu vill inskränka den, från regeringen och neråt.
Protestanternas hot att man kommer stanna kvar med tältlägret om inte universitetet gör som man önskar kan därför lätt uppfattas som en illegitim påtryckning. Aktionen riskerar att av den stora majoriteten forskare och lärare ses på med ogillande – alldeles oavsett hur de ser på kriget i Gaza och Palestinafrågan. Gazaplatsens organisatörer tycks helt enkelt omedvetna om hur man skapar sympati för sin sak bland universitetsakademiker – nämligen genom att framföra specifika förslag och argumentera för sin sak, inte genom att hota (även om det strängt taget är Göteborgs stad och inte universitetet man hotar). Inkompetensen understryks av att bland det första organisatörerna gjorde var att skicka SPAM-mejl till ett mycket stort antal lärare/forskare, något som väckt omfattande agg. Var och en som är ens elementärt insatt i akademisk social kultur kunde talat om att förfarandet är ett kassaskåpssäkert sätt att alienera precis de människor vilkas sympati protestanterna hävdar sig söka vinna.
Så vad är det Gazaplatsens protestanter vill? Man vill förstås få stopp på eländet i Gaza – det vill vi alla. Men utöver det? Säg att man (som jag tror) inte får några resultat, att reaktionen på tältlägret blir en axelryckning: tälta på ni, vi gör som vi vill. Vad kommer protestanterna vilja då? Mitt intryck så här långt är tyvärr att aktionens organisatörer inte har en susning och att de verkar sakna alla begrepp om var gränsen går mellan legitim protest och hot som inskränker den akademiska friheten. Med tanke på den extremistiska inspiration och infiltration som bevisligen funnits i aktionen redan från början, den uppenbara brist på planering som präglar både organisationen, kraven som framförs och den enorma heterogenitet som finns inom Palestinarörelsen anar jag, som forskare och lärare vid Göteborgs universitet, därför hotfulla skuggor bakom det löjets skimmer som annars så här långt omger Gazaplatsen.
