[240510] ”Vi skall inte ge upp vårt sökande och resultatet av all vår strävan blir att vi kommer tillbaka till utgångspunkten, som vi nu för första gången ser och förstår.”
(T. S. Eliot i ett TV-program från 2003 om Vietnamkriget och den amerikanske försvarsministern 1961-68, Robert MacNamara.)
”När Lars Norén skriver i sin dagbok att han vill skriva sant, tala sant, så menar han inte att han vill förmedla korrekta person- och sakuppgifter utan avser sanning i god kristen tradition: uppriktighet. Sannast är det som smärtar mest.”
(Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladets Under Strecket 6/5 -24)
På ett närmast ödesdigert sätt aktualiseras gång på gång de laddade problemställningarna föreställningen 7:3, producerad av Riks Drama med premiär 1999 för att därefter spelas på turne, väckte. Som vi är smärtsamt medvetna om, slutade arbetet med en polisjakt som i sin tur ledde till att poliskollegorna Ole Borén och Robert Karlström sköts till döds. Den som höll i pistolen var krigsveteranen Jackie Arklöf, på flykt tillsammans med Norén-aktören Tony Olsson och meningsfränden Andreas Axelsson, som under arbetets gång varit anställd som chaufför (!) i projektet.
Det har ofta framförts att teaterföreställningen hade en avgörande roll i dödsdramat, men sanningen är, att samtliga engagerade befann sig i slutfasen av sin strafftid med regelbundna permissioner av sedvanligt slag, permissioner de utnyttjade för att begå en serie bankrån i syfte att stärka den nynazistiska kamp de ingick i, en kamp de inte gjorde någon hemlighet av i skådespelet av Lars Norén.
Skeendet väckte uppståndelse, indignation och vrede, för att inte säga raseri. Tillfället gjorde det lätt att ta ställning till alla de felaktigheter man ansåg hade begåtts, men utan att sådana ställningstaganden samtidigt involverade en reflekterad uppfattning om kriminalvårdens djupare syfte, att ta alla tänkbara medel i bruk för att hela brottslingen i syfte att möjliggöra ett i fortsättningen laglydigt liv, vilket också blev ett av Lars Noréns huvudmotiv i arbetet. (7:3 beskriver tredje stycket under §7 i lagen om vård på anstalt och angår särskilt tungt belastade, särskilt rymningsbenägna, vilket för Norén blev lika med: särskilt intressanta, eftersom verkligheten alltid vinner över fantasin.) Varje lägre ambitionsnivå i förbindelse med kriminalvård måste naturligtvis betraktas som omänsklig och rå, straffet får inte vara utsiktslöst utan ge möjlighet att läka individen; att sona brottet för att återföras till lagen är ett andligt behov hos brottslingen (Simone Weil), men allsidigheten i det humana perspektivet försvann i hanteringen. Själv skrev jag två långa artiklar i Teatertidningen som borrade i vad som skildrades på scenen, av vem, varför och med vilket resultat. Vad, inte hur var, som alltid i kritikerarbetet, frågan till produktionen, vilket innebär att inte ge svaret ’bra eller dåligt’ avgörande betydelse utan i stället skildra och analysera ett verks kvaliteter utifrån gemensamma förutsättningar för en professionell bedömning.
Det varken var eller är någon lätt diskussion att föra. De som inte vill eller mäktar fördjupa sig i problematiken förpestar den med skenhelig moralism. Det är jobbiga frågor och det var sannerligen också ’jobbigt’ att se föreställningen. Jag minns fortfarande chockvågen genom kroppen när de vältränade bjässarna klev in på scenen och började tala: om sig själva och om sina övertygelser. Kort sagt om allt annat än det som man kanske hellre hade velat höra beskrivas: vilka brott de begått och varför.
Det var en sensationell upplevelse och den låter sig inte beskrivas på något lättvindigt sätt. Den berörde en rad tabubelagda ämnen, som den närmast pornografiska fascinationen av det som är annorlunda, i det här fallet det (de) kriminella, rasismen i betydelsen avståndstagande från det som är avvikande, något som alltså fick åskådarens egen uppfattning om brottslingarna att tangera aktörernas upprörande antisemitism.
Impulserna avlöste varandra oavbrutet med skiftande adressat. Är ’vi andra’ så oskyldiga i vår uppfattning om det främmande vi gärna vill tro, utifrån vilken utgångspunkt skall man angripa det riktigt svåra i samhället, när och varför ger man upp så att bara glåporden återstår:
– Vilka dj-a typer!
På detta läggs nu, flera år senare, kravet att urskilja vad som var vad i händelseförloppet. Eftersom fångarna befann sig i slutskedet av sina straff med omfattande permissioner, oberoende av teaterproduktionen, hade deras rånarturné redan börjat och skulle fortsätta att äga rum under föreställningens gång varför spekulationerna omkring huruvida skådespelarabetet stärkte deras egon så att det främjade den slutliga katastrofen måste förbli just – spekulationer. Vilket inte betyder, att man inte kan känna motiverad skepsis i förhållande till den omfattande frihet aktörerna kunde åtnjuta i förbindelse med teaterarbetet – argumenten hakar i och ur varandra oavbrutet i en oändlighet av frågeställningar som det är omöjlig att slutgiltigt reda ut eller ta ställning till. Hela vår värdegrund sattes i gungning, tills ingen visste vare sig ut eller in och det formligen haglade av ömsesidiga anklagelser.
Förloppet blev Lars Norén övermäktigt. Han lever inte längre och vi kan inte fråga honom hur han i dag skulle se på alla de krafter som sattes i rullning för att låta avståndet i tid göra det möjligt att ta om alltihop ’från början’, förstå och betrakta händelserna som ’för första gången’, som Eliot skrev. Han kom framför allt att åstadkomma bearbetning och fördjupning i ett omfattande dagboksskrivande under de kommande åren. Det är emellertid inte troligt att han stått till förfogande för någon offentlig diskussion omkring det inträffade, inte heller på en senare tidpunkt. Han varken kunde eller ville något annat än det kompromisslösa sanningssökande som var grundläggande motor och motiv i hans konstnärliga arbete och där han i de existerande videoproduktionerna demonstrerar hur det icke-beräknande, öppna, det som man omöjligt kan kontrollera, som en självklarhet genomsyrade allt hans arbete.
Även konstnären måste låta sig överraskas – dock inte med fara för andra människors liv och där ligger såret som författaren aldrig kom över och där hans exklusivitet markerade en gräns mellan honom och producenten Isa Stenberg, som hade en långt mer romantisk (törs man säga kvinnlig?) inställning till de intagna, tillät en intimitet i kontakten (hon upplät t ex sitt hem för dem), som Lars Norén definitivt drog sig undan medan processen pågick. Att han däremot inte såg den som avslutad visar det intresse han visade verklighetens Mats Nilsson, i dramadokumentären Smärtpunkten namngiven Ole, som för en tid anställdes av Riksteatern och önskade få en egen monolog att arbeta med, en indviduell skildring av hans personliga utveckling som Norén upprepade gånger gav uttryck för han kände snarlik sin egen.
Det finns nu ett antal möjligheter att ta del av dessa digra erfarenheter genom såväl fiktiva som dokumentära filmer och verk som gjorts över begivenheterna före, under och efter den beryktade föreställningen. Den aktuella TV-serien I dina händer, som tematiserar ungdomskriminaliteten vi numera ser oss omgivna av och där Olle Strand på ett förkrossande sätt gestaltar centralfiguren Douglas/Dogge, kastar ett såväl fördjupande som klargörande strålkastarljus över frågeställningarna omkring de sedan barndomen skadade själar vi får följa och studera och, som tidigare sagts, först nu kunna se och förstå ’som för första gången’. Genom obönhörliga närbilder av såriga livslopp, som visar hur rena tillfälligheter kan få olyckliga omständigheter (den upprörde butiksägaren som med hjälp av ett basebollträ åsamkar Dogge dödliga men) att leda till måttlösa tragedier för alla berörda.
