[240509] Göteborg är lyckligt lottat med en handfull högkvalificerade teaterscener som ständigt berikar utbudet med upplevelser sprungna ur ett långvarigt konstnärligt intresse och specialisering. Sålunda kunde Göteborgs Dramatiska Teater (GDT) presentera en uppläsning ur en utgivning av Franz Kafkas samlade skrifter från förlaget Bakhåll, som till fullo motsvarade en rad av författaren:
– Det finns ett mål, men ingen väg. Det vi kallar väg, är tvekan.
I lugnt tempo, med god tid för såväl lyssnande som reflektion kunde man som publik avnjuta författarens formulerings- och tankekonst (nogsamt framförd av Lasse Carlsson, Robin Pohlstrand Björkman och Lena Åkerstedt), en kväll som utformade sig till en förtjänstfull kommentar till teaterns tidigare föreställning Kafka och dockan.
En riktig gåva, skulle man kunna säga och på samma sätt skulle jag vilja framhäva ensemblen Hybrids minikonsert Andra Klanger som presenterar nutida konstmusik på Teater Cinnober med Daniel Alin (slagverk), Liv Fridén (altflöjt) och Emil Nilsson (klarinett), Inspirerade av sökande texter av Katarina Frostenson och Pablo Neruda i regi och komposition av ensemblemedlemmen Love Carbin liksom viskades tonerna fram i en form som spänner mellan extremer av stor tystnad och vidlyftiga utspel denna vårkväll i april. Helt och hållet njutbart och ytterst känsligt. Ett själfullt samtal mellan litteratur, filosofi och musik skulle jag vilja sammanfatta upplevelsen.
Till sist om ljudäventyret på Skogen, när Levande Musik presenterade en lek med bild och ljud i användandet av såväl köksredskap som delar av musikinstrument i en föreställning man kunde kalla en uppsluppen och okynnig dans, strukturerad i en rytmisk fyrtakt, inom vilken de agerande så lätt som ingenting administerade sina verktyg för att åstadkomma ett äventyr av osäkerhet, lust men även en känsla av fara.
Helt oförutsägbart kunde man förvänta sig snart sagt vad som helst, varför inte också människoröster. De dök inte upp förrän till allra sist, men det hade funnits utrymme för dem långt tidigare, tillsammans med ostyriga tygtrasor som flög runt i rummet och glittrande dammvippor som nyfiket nosade sig fram på golvet.
Ensemblen beskriver sitt arbete som en ’scenografisk konstruktion för en undersökning av förhållandet mellan människa och objekt, medvetna handlingar och mekaniska konsekvenser’, allt följt av närgångna mikrofoner lite varstans som förskjuter ljud i helheten så att nära blir avstånd, tung blir lätt.
Osäkerheten var det förföriska i det dansanta framförandet, de återkommande ”sluten”, när man var på vippen att applådera i otid med en påflugen reaktion som inte hade haft någon plats i denna förtrollade uppvisning av frihet i förfining.
På så sätt kan man på Göteborgs småscener uppleva mycket av det som ligger till grund för verkligt god scenkonst. Man vänder hem berikad, fylld av tacksamhet och beundran.
