[240417] Energierna formligen exploderade när Göteborgsoperans Danskompani den gångna helgen släppte lös två helt nya verk. Kärleken, den oberäkneliga, var i båda fall den gemensamma nämnaren i en värld som snurrar i ett allt mer uppskruvat tempo. Gränsen mellan akrobatik och dans suddas ut för dessa obeskrivligt gränslösa dansare och tempot speglar storstad i rusningstid liksom möten och kärlekar som inleds och förgås snarare än består.
Nya dansverk av Göteborgsoperans Danskompani är en efterlängtad höjdpunkt på säsongen. Det är inte för inte som detta kompani kommit att framstå som ett av de mest uppmärksammade även internationellt och gästspelen runt världen blir allt fler. Senast var det Australien.
De två koreografer som nu utmanar kompaniets noga utvalda dansare under den gemensamma rubriken Vaults of Heaven är Emma Portner och Yoann Bourgeois, som, i det som vanligt matnyttiga programmet, definieras som ”popkulturfenomen”. Den senare gjorde sin premiär med göteborgskompaniet i mars 2020 med verket ”Hurricane”, vars innebörd av naturkatastrof också kom att referera till den just då pågående pendemin.
Nu är Bourgeois tillbaka med ett nytt, kort och intensivt verk, med titeln ”We loved each other so much”. Att det är ett komplicerat stycke kan man gott ana, då kärleken inte sällan visar sig både komplicerad och i längden stundom ohållbar. Här får föreställningens övergripande titel ”Vaults of heaven” (himmelska hopp) sitt uttolkande både fysiskt och mentalt. Det springs, hoppas, voltas, konfronteras, möts och skiljs, parvis, gruppvis i ett närmast hysteriskt tempo med stundom lustiga individuella inslag. Allt återkommande till en enda rödklädd dansare, Mikaela Kelly, representant för kärleken som hon tycks vara och som alla kämpar om och med och som rent fysiskt lyckas uthärda att både eftertraktas, konkurreras om, misshandlas, förkastas och älskas.
Kvällens koreografiska nykomling, ett i raden av fynd av danskompaniets konstnärliga ledare Katrín Hall, som i en intervju i kulturtidskriften Zenit kallat Emma Portner en ”kommande stjärna”. Portners verk Forever, maybe är både komiskt, allvarligt och rejält stökigt. Golvlampor, fåtöljer, bord och stolar utgör en scenografi som ständigt flyttas runt allteftersom de mänskliga relationerna likaså ommöbleras. Till slut ses möblemanget samlat i en hög som inför en flyttning.
Det är ett illustrativt, både rörande och lustigt verk, i sällskap med det koreografiska och musikaliska berättandet om kärlekens dilemmor och stundom ohållbara löften. Utmärker sig gör, som också senast i dansverket ”Waltz with the beast” , dansaren Arika Yamada, som här intar en sorts roll som livets konferencier, dansandes på ett podium med en mikrofon på staffli som partner. Det vitklädda paret Ivo Mateus och Auguste Palayer skapar också några lustiga och välkoordinerade sekvenser i och med möblerna som en sorts studsmattor.
Föreställningen innehåller en hel del dessvärre svårhörbar text, både på engelska och franska, som så ofta och alltmer i nutida dansverk. Det torde vara på tiden att aktualisera frågan om behovet att få sådan text, som visar sig ha betydelse för innehållet, textad. Musiken är delvis gjord direkt för verket av den amerikanske musikern Dijon men också hämtad från dennes debutalbum ”Absolutely”.
Om nu Arika Yamada med sin komiska mikrofondans dominerade inledningen av detta verk så fick det en känslofylld avslutning genom att en av dansarna, Riley O’ Flynn, som tidigare inte bara medverkat i Bourgeois’ Hurricane utan i flertalet uppsättningar som gjorts sedan han 2017 fick en av de åtråvärda platserna i detta Danskompani, nu imponerar som helgjuten spelman vid sin keyboard med ett avslutande känslofyllt sångnummer. Det blev en kväll med många koreografiska och akrobatiska poänger och kvardröjande tankar.
