[240412] Hemmet som metafor för gemenskap och trygghet eller dess totala motsats, instängdhet och terror.
Det är frågor som en tid i sällskap med en smärtsam bältros ockuperat mitt huvud efter att jag lyckades fånga två intressanta gästspel på Atalante respektive Folkteatern i Göteborg, ”Spiti” och ”Marthas hus”. I det förra skapar fem dansare en skön hemkänsla i ett bo av florstunna broderade textilier. I det andra förvandlas ett hem i kärlekens förrädiskt blodröda färg till sin motsats.
”Spiti” är det grekiska ordet för hem och hus, en föreställning som närmast före Göteborg hade uppförts på Dansens Hus (Elverket) i Stockholm. Bakom verket står Ludvig Daae, en karismatisk koreograf och dansare, för mig tidigare okänd, trots att han visar sig ha en rik och uppmärksammad produktion bakom sig. Han förklarar att temat för den här föreställningen kommer sig av att han känner sig kluven mellan tre länder, Sverige, där han bor, Norge, varifrån han kommer och Grekland, varifrån hans partner kommer, när det gäller var han känner sig som mest hemma. En känsla han inte lär vara särskilt ensam om.
Mitt tankegods fylls en morgon på av ett samtal i radions P1 med en man som ursprungligen kommit från Nya Zeeland men som av olika skäl hunnit bo i rejält många länder runt jorden, inte minst i Europa, för att senast ha hamnat i Sverige. På vägen har han lärt sig varje lands språk, ordentligt, inte minst svenskan talar han med minimal brytning och beskriver frågan om hemmahörighet på ett sätt som säger att hemma för honom helt enkelt är där han just då bor och har iklätt sig språket. Inga tveksamheter därutöver.
Även om Ludvig Daae är ett nytt namn för mig så är han långt ifrån ny inom dansvärlden. Då det inte fanns tid för ett samtal med honom efter föreställningen i Göteborg blir jag hjälpt av senaste numret av kulturtidskriften Dans, som mycket lägligt dimper ner i brevlådan mitt under skrivandet av denna artikel. Det visade sig innehålla en lång artikel om just Ludvig Daae och en hänvisning till ännu en artikel om honom i ett nummer år 2020, som ännu fanns bevarad i mitt arkiv, tydligen oläst. Sålunda fick jag kännedom om hans långa bana från den lilla norska byn Hallingdal till att via folk- och jazzdans hamna i klassisk balett på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm och nu som frilansande dansare framstå som något av en utforskare inom den moderna danstraditionen, en hel del i samarbete med Norrdans.
Daaes intresse för hemslöjd och den folkliga kulturen avspeglas tydligt i föreställningen ”Spiti”, som han gör tillsammans med fyra dansare. Sedan alla fem i en första akt identifierat sig i lite märkliga och svårtolkade individuella koreografier drar de i en andra akt in på scenen högar av olika textilier, dels vävda mattor men också florstunna tyger med handbroderier skapade av ett 80-tal brodöser från Sverige och Norge.
På ett av dessa broderier står skrivet ”My mind is my home”, som för mig då får ungefär samma innebörd som att vara hemma i språket. De tunna tygen hängs först upp i ett tak av uppspända linor, likt ett vägnät, för att efterhand formas till hyddor för parvist boenden och till sist bli till ett kollektivt boende för dem alla. Dessförinnan har publiken, som är placerad på tre sidor av den fyrkantiga scenytan, kunnat följa hur en av dansarna, Marcus Baldemar, illustrerar flyttandets vedermödor genom att med svetten lackandes slita och dra ett par av dansarna sittandes på en matta över scenen som vore det ett av tvång skapat flyttlass. Inte bara den fysiska hemmahörigheten utforskas utan också den könsmässiga genom att dansarna ikläder sig olika könsspecifika attribut som örhängen, lösskägg, peruker på ett sätt som får publiken att lossa på smilbanden.
Den direkta motsatsen till detta välvilliga samarbete slår inte oväntat emot mig i föreställningen ”Marthas hus” som gästade Folkteaterns lilla scen i början av april. Också den har huset/hemmet som tema, men här används språket inte som ett redskap för hemmahörighet utan som ett våldsverktyg för att på ett förföriskt sätt bryta ned en människa.
Skådespelarna eller perfpormancekonstnärerna Josephine Kylén Collins och Anna Ladegaard är även de nya för mig och imponerar stort genom sina konsekventa gestaltningar av förövare och offer.
Ska väl sägas att ”Marthas hus” bygger på en serie samplingar från Rainer Werner Fassbinders ”Martha” och Cornell Woolrich ”For the rest of her Life” och annat som har med hus, kärlek och hauntologi att göra och vars motto här är att hemmet är den för evigt farligaste platsen. Dramaturgin ter sig som del i ett forskningsprojekt om våld i nära relationer och våldets hemsökande effekter, enligt filosofen Derridas idéer. Hemsökta hus sägs genom historien ha använts som en plats där gränsen mellan verklighet och illusion suddas ut och som hemsöks av konservativa spöken med dålig smak och osunda familjevärderingar.
Utifrån denna kontext ska pjäsens version av ett högborgerligt hem ses, överdrivet draperat i förföriskt röd siden liksom de två som bor där, Martha och Helmut, också de iklädda i röd siden. Med lismande silkesmjuk, stundom förvrängd stämma, bryter Helmut successivt ner Martha med försåtliga anklagelser, från att hon ska ha förorsakat sina föräldrars död till att med olika till synes oskuldsfulla vädjanden prata in henne som fånge i huset med sitt spöklika förflutna.
Det är en oerhört skicklig dramaturgisk uppbyggnad, med instängdheten också illustrerad genom digitala bilder, ömsom svartvita ömsom i färg, av staket och utsikter som förstärker känslan av fångenskap. Det hela eskalerar i att Martha får en katt i en stor presentkartong som sällskap, men som snart visar sig ha blivit svårt sargad till att Martha blir alltmer förvirrad, hennes röst allt barnsligare och huset får axla ännu ett dödsfall. Till det mer makabra hör när Helmut erbjuder Martha en smakbit av sitt hjärta.
Ludvig Daae gästar Vitlycke den 22 maj med sin performance ”Meningen med livet”.
Den röda färgen är tema också för nästa gästspel på Atalante 12-13 april, presenterat som ett tvärkonstnärligt verk i gränslandet mellan dans och livemusik med titeln ”Red – Side by side” av dansare och musiker från Yellow Jacket Collective. En scen värd att hålla koll på.
