[240409] Man brukar säga att ensamhet dödar, att den inte är bra för oss, och att vi är sociala varelser som danas i mötet med andra. Men om man nu mest blir trött av andra människor, blir stressad av och irriterad på dem, är det då lika farligt?
Det är en fråga som kvinnan i Sofia Lilly Jönssons skönlitterära debut, Ett bortkastat liv, ställer sig. Hon har tydligen inte tidigare sett sig själv som ensam, eller åtminstone inte betraktat det som något problem. Men nu har fadern dött och hon är i hans gravt igengrodda lägenhet och går igenom det han lämnat, försöker sortera det som ska sparas eller slängas eller skänkas. Varje litet ting har en historia, och mycket har hon själv kopplingar till. Men framförallt tänker hon på hans ensamma och ganska skeva liv, och kommer så småningom fram till att hon själv lever ungefär lika ensam. Är det ärftligt?
Vad är ett bortkastat liv? Vem kan säga att någon annans liv är bortkastat, kan man ens säga det om sitt eget? Jo, det senare kan man nog förresten.
Frågor som rör ensamhet är för mig väldigt komplexa. De är därför också svåra att svara på och att diskutera, inte minst för att det finns en rad olika ensamheter. Man kan även se på dessa ensamheter ur skiftande synvinklar, vilket försvårar det ytterligare.
Pappan hade som barn varit begåvad på att spela piano, efter kort tid med en lärare kunde hon inte ge honom mer. Nästa steg var Konservatoriet, men han brukade säga att det var bättre att ha musiken som hobby. Något jag gissar inte var helt sant.
Någonting hade hänt med honom under militärtjänsten, han skrev brev hem men sa inget om några problem. En dag åkte hans far ner till regementet i Hässleholm och sa att nu hämtar jag hem min son. Och det gjorde han, pojken kom hem till gården igen
”Han satte sig då på vinden och vävde trasmattor. Ingenting berättade han om vad han varit med om, bara vävde och vävde tills varpen tog slut. Mattorna blev långa, slingrande, det fanns inga rum för den sortens mattor.”
Han flyttade till Stockholm för att studera Humaniora, i riktning bibliotek. Hans far blev chockad över att sonen inte ville ta över gården. Senare träffade han en kvinna och de föder ”hon” i boken, dock tar det inte ens två år innan de skiljer sig. Därefter följer en flera år lång och besvärlig vårdnadstvist. Inte förrän flickan är sex löser den sig. Mamman får huvuddelen av vårdnaden, och ”Det är nu sinnesjukdomen bryter fram.”
Flickan pendlar mellan föräldrarna, fadern alltmer mentalt ”rubbad” med en rad tvångshandlingar och andra märkliga och ibland skrämmande beteenden. Hon ser gårdens ungar ”mobba” den udda gubben, och börjar vid sju års ålder skämmas för honom. Det kan inte ha varit roligt för henne, men man känner samtidigt en stark kärlek mellan dem.
Innan det gått alltför långt har han byggt upp ett avancerat skivbibliotek. Det är när de inte längre vill satsa på det han först blir arbetslös, sedan sjukskriven och småningom förtidspensionerad. Därefter går det mest utför
”Som han såg ut nu, de här åren, med stripigt hår som han klippte själv. Byxorna hölls ihop med säkerhetsnålar i gylfen. Han gick två steg framåt och måste sedan backa och ta om stegen igen, alltid parera tvångstankarna, strök längs väggarna för att gå rakt och i fyrkantiga mönster, rabblande siffror.”
Då och då inlemmas texter om Anna Johannesdotter som levde ett trasigt liv bland annat som prostituerad i artonhundratalets Stockholm. Till en början fick jag inte riktigt kläm på vitsen med dessa texter och den gravt olyckliga Anna, men förstod efterhand att författaren försöker komma djupare in i det här med ensamhet som ju är bokens kanske tyngst vägande tema. Men också med självdestruktivitet av olika slag. Hon drar paralleller mellan faderns och hennes egen ensamhet med Annas. Men också med nunnor, Karmelitsystrar, och deras medvetna val av isolering. Men där de senare inte alls ser sig som ensamma, de har ju sin gud och bibel och träffar sina medsystrar några stunder varje dag.
Undertiteln till boken är ”En roman om kärlek”, men jag måste erkänna att jag har klara svårigheter att se det som en roman. Delvis beroende på att författaren är tydlig med det självbiografiska i berättelsen, men kanske ännu mer i stil, form och ton. Stundvis tänker jag på Wera von Essens dagböcker, inte minst i de religiösa tankegångarna. Emellanåt förändras dock prosan och tonen nästan omärkligt, mjuknar och går åt det poetiska hållet.
Blir det automatiskt en roman för att man skriver hon i tredje person istället för jag? Jag börjar bli ganska utled på allt snack om autofiktion- och självbiografiska romaner, berättelser där huvudpersonens och författarens namn är samma men ändå inte ska vara samma person. Jag tror inte den här boken hade blivit varken bättre eller sämre om den fått vara något annat än roman. Samtidigt förstår jag att det ger en större frihet, att man kan laborera med ”sanningarna”, med det som har hänt ”på riktigt” på ett annat vis än om man kallar det självbiografi, memoar eller liknande. Behöver vi kalla en bok något annat än bok, eller räcker det med text? Jag tror det var Hilda Hilst som sa att hon skrev texter, oavsett om det i andras ögon såg ut som romaner, noveller eller dikter.
Kvinnan i berättelsen (alltså författaren själv?) blir efterhand trött på människorna och närmast misantropisk i sina tankar om dem. Hon blir allvarligt irriterad, kanske rent av sårad, av att ingen besökte henne efter faderns bortgång, inga kondoleanser mer än någon tanig rad och diverse ikoner på sociala medier. Däremot var de nyfikna på detaljer kring pappans person.
Hon är även irriterad på att ensamhet alltid ses som ett problem, som något negativt. Hon tackar allt som oftast nej till förfrågningar om middagar och dylikt, hon trivs ju bäst själv, när hon får läsa och skriva.
Sofia Lilly Jönsson är född 1976, hon är kulturskribent och musikkritiker, har en Master i musikvetenskap och fungerar även som sångpedagog. Musiken har hon alltså gemensamt med pappan i boken
”Han brukade säga vad som var viktigast för honom. Det var som en lek, men det var också allvar. Först kommer hon, brukade han säga, sedan kommer Bach.”
Som läsare av Anna Johannesdotters dagboksanteckningar blev kvinnan känslomässigt indragen och ville tala om för henne att skärpa sig, att inte göra si, eller bete sig så
”Som om tillvaron var logisk och möjlig att styra. Som om man visste bättre själv bara för att man visste efteråt.
Det urgamla misstaget att tro sig veta hur andra ska leva sina liv.”
