[240405] Framstegen för så-kallat generativ artificiell intelligens, som den omtalade textgeneratorn Chat-GPT, har åter väckt en gammal debatt om arbetets automatisering. Det finns flera olika spår i den, där en del är etiska och andra mer samhällsfilosofiska. Etikdebatten handlar om de försvarbara i att överlåta alltmer av kontroll över allt större delar av en alltmer digitaliserad teknologi till alltmer självstyrande och självständigt utvecklande AI-konstrukt, vilkas målbilder och beslutsprocesser kring lämpliga medel att nå olika mål vi förmår förutse och kontrollera i allt lägre grad.
Här har min kollega i Göteborg, Olle Häggström vid Chalmers tekniska högskola, varit aktiv i många år som forskare och debattör. Den samhällsfilosofiska diskussionen kring AI innefattar också frågor om rätten till de data om människor och deras beteende som används av AI, eller hur AI bör konstrueras för att undvika diskriminering. Men här finns också strukturellt inriktade utmaningar om hur samhället och dess ekonomi ska organiseras när alltmer av inte bara fysiskt utan även intellektuellt, administrativt, vårdande och skapande arbete automatiseras med AI-teknologins hjälp.
Man kan förstås fråga i hur hög utsträckning AI och robotar kommer förmå att så totalt ta över människans roller på olika områden. I en tidigare krönika har jag berört frågan kopplad till mänskliga nära relationer, kärleksliv och reproduktion (se länkar i slutet av den här texten). Allmänt finns två vanliga grunder för tvivel. Den ena handlar om jämförelser med idealiserade bilder av människors förmågor och roller. Chat-GPT och liknande generativa AI-tillämpningar har här snabbt kullkastat argument om AI:s oförmåga att behärska och självständigt använda och omforma mänskliga uttrycksformer, som språk, bilder, ljud på olika områden. Det faktum att mycket av det som genereras på detta vis inte har några högre substantiella kvaliteter enligt mänskliga måttstockar är i detta fall oväsentligt – samma sak gäller ju det allra mesta av det som människor åstadkommer, ofta i högre grad. Och människor skiljer sig inte från maskinerna i att deras kreativitet exploaterar och extrapolerar redan befintliga uttryck.
Men uppenbart är att algoritmerna ännu är i en rätt så primitiv fas, och kan sofistikeras många gånger om, till exempel med mer avancerade estetiska normsystem för konstnärlig produktion och därmed en vidare och mer djuplodande användning av alltmer expanderade rådata i form av tidigare mänsklig kreativitet. Detsamma gäller intellektuella innehållsnormer, till exempel avseende sanning och välgrundadhet (kunskap), krav på autenticitet och gränser mot fabricering, plagiering, med mera, som än så länge saknas i AI-generatorerna. Och, som jag konstaterade i den nyss nämnda krönikan, samma tycks tillämpbart på de administrativa och omvårdande tjänster och värden vi människor kan göra och skapa. Allt detta arbete kan föreställas automatiserat utan att något av värde går förlorat, ibland kan utfallet till och med bli bättre, och många gånger kan automatiseringen undvika väsentliga nackdelar för de människor som idag sköter de arbetsuppgifter som AI framöver kan ta över, precis som automatiseringen av tungt fysiskt arbete gjort i det förflutna.
Ett starkare argument mot tesen om den totala automatiseringen är att det alltid kommer finnas en domän mänskligt arbete som återstår. Oavsett hur sofistikerade AI och robotarna blir kommer detta säkerställas av den säregna mänskliga psykologiska mekanism som gör att vi aldrig tycks bli nöjda. Oavsett hur mycket som maskinerna gör bättre och billigare och vi därmed kan åtnjuta, kommer vi alltid hitta (på) nya behov och områden för våra strävanden som (i alla fall inledningsvis) blir människans domän att förverkliga. Man kan jämföra med området hälsa och vård: allteftersom medicinsk vetenskap och vård gjort att vi bemästrar allt fler av forna hälsoproblem, utser vi nya fenomen till allvarliga hälsoproblem, fenomen som tidigare förebyggdes eller överskuggades av andra hälsoproblem och därför betraktades som naturliga och normala. Kanske ska vi förvänta oss något liknande när det gäller AI:s övertag av arbetet och de frukter som kommer av detta. Men argumentet talar egentligen inte emot tesen om arbetets totala automatisering genom AI. Dels handlar det om mindre skärvor av produktionsmöjligheter som nyupptäcks och initialt sköts av människor, dels kommer sannolikt även dessa med tiden att automatiseras.
Den enda typen av arbete jag ser förbli orört av visionen om automatisering är det arbete som människor ägnar sig åt för sin egen skull, inte för att framställa dess frukter (eller för att få lön för denna framställning). Det arbete där värdet av målet är om inte ingenting så åtminstone underordnat värdet av vägen dit. Detta arbete kanske tekniskt sett kan automatiseras, men här saknas goda skäl och incitament för att automatisering, eftersom det inte finns något att vinna på denna – tvärtom! Som exempel kan jag ta det som jag själv håller på med just nu: kreativt och reflekterande skrivande (och tänkande). Även om jag kan tillmäta vissa frukter av mina skrivar- och tänkarmödor ett visst värde, så är dessa inte det som motiverar mig att ägna mig åt dem. Det är förstås roligt när människor läser mina noveller, mina kröniketexter och recensioner, eller när forskarkolleger tar intryck av mina vetenskapliga alster. Men detta är bisaker i ljuset av värdet det har för mig att helt enkelt hålla på med det lustfyllda mankemang som alstrar dessa produkter och, i någon mån, andras konsumtion av dem. Det faktum att jag i stället för att skriva en krönika skulle kunna få en framtida, uppgraderad och förbättrad chatbot-AI att skriva den åt mig är helt enkelt av noll intresse för mig. Det jag värdesätter är inte den färdiga texten och dess kvaliteter (även om dessa vägleder mitt arbete), utan min väg fram till dess slutliga utformning. Detta arbete kan därför inte automatiseras utan väsentlig värdeförlust.
Men det finns en mer vittomfattande utmaning för den totala automatiseringens förmåga att bibehålla värdet av arbetet den ersätter. Den utmaningen består i att det allra mesta arbete vi utför har värde för oss inte främst genom kreativ tillfredsställelse och liknande, utan genom att vi försörjer oss på att arbeta. Och det är genom att vi kan försörja oss som vi kan konsumera, alltså åtnjuta frukterna av olika arbeten, inklusive de där själva arbetet är frukten. Detta är i själva verket ekonomins allra innersta primusmotor: förvisso finns utan produktion ingenting att konsumera, och denna produktion kan säkert i stor utsträckning automatiseras utan värdeförlust (med de mindre begränsningar som nämnts tidigare), kanske till och med viss värdevinst. Men vad hjälper det om samma automatisering medför inkomstförluster som gör att ingen eller bara mycket få kan konsumera det som produceras? När AI används för att minska kostnaderna för produktionen med bibehållet (potentiellt) värde (och kanske i någon mån ökat potentiellt värde) hotar det att ske till priset av att detta potentiella värde aldrig realiseras. Kostnadsbesparingen är förstås rationell utifrån varje enskild producents perspektiv, men dess huvudsakliga sammantagna effekt blir att där inte finns någon marknad där produkterna kan konsumeras och deras värde förverkligas. Det saknas efterfrågan, eftersom de som tidigare hade en inkomst genom att arbeta inte längre har det. AI-ekonomin hotar att krympa sig själv till en försvinnande lite fläck och därmed såga av samma samhällsekonomiska gren som den själv sitter på.
Utmaningen är principiellt sett inte ny: alla ekonomiska system brottas med uppgiften att få till en hanterlig och hållbar balans mellan kostnaden för produktionen och utbudet visavi efterfrågan och konsumtion. Genom historien har teknisk utveckling många gånger inneburit att tidigare balanser störts och inte sällan att ekonomins organisation utvecklats i dess spår, ibland med genomgripande politiska följder när nya grupper fått ekonomisk makt. Men även i det lilla har teknisk utveckling den här egenheten och just automatiseringen som stegvis skett genom hela den industriella och post-industriella närhistorien illustrerar detta väl. Varje automatiseringsvåg har skapat en utmaning för samhällen att parera den efterfrågekris som annars skulle följa på inkomstbortfallet för de arbetare som berörts av rationaliseringen. Som regel lyckas detta genom en expansion av avlönat icke-automatiserat arbete: från tunga fysiska arbeten till en expanderande tjänste- och administrativ sektor, till exempel. Det finns många variationer på detta tema. Men detta slags hantering blir mer utmanande inför visionen om en total automatisering med hjälp av AI och utvecklad robotik som berör inte bara fysiska och mindre domäner av tjänstesektorn, utan i stort sett alla sorters intellektuella, administrativa, vårdande och skapande arbeten. Och märk väl att denna övergång inte måste vara total för att utmaningen mot det ekonomiska systemet ska uppstå, det finns utrymme för de mindre öar icke-automatiserat arbete som nämnts ovan. I alla fall så länge de människor som vill ägna sig åt dem har något att leva av (vilket alltså är oklart). Men detta fåtal kan hur som helst aldrig fås att räcka till för att kompensera bortfallet av konsumenter i den totala automatiseringsvisionen. Konsekvensen av att produktionskostnaden krymper blir därmed att ekonomin förtvinar, och hela den ekonomiska, samhälleliga och mänskliga poängen med automatiseringen upplöses i tomma intet.
Inför denna utmaning har jag sett tre huvudsakliga visioner formuleras i den lite mer futuristiska samhällsdiskussionen kopplad till AI-utvecklingen. En uttalat människofientlig (ibland kopplad till så-kallad trans- eller posthumanism), en likaledes dystopisk marknadsdefaitistisk (min påhittade term) och en post-marxistisk. Den människofientliga visionen är att acceptera utvecklingen inte bara som ofrånkomlig utan som önskvärd. I dess näst yttersta variant har vi en kvarvarande mänsklig individ som konsumerar allt denne önskar sig och behöver via en automatiserad produktionsapparat som denne själv bekostar (i filosofin känd som ett ”nyttomonster”). Scenariot kan, om denne individ så önskar, även innefatta andra människor som lever av allmosor från sin AI-monopolitiska feodalherre. Men förstås bara på basis av dennes godtyckliga önskemål.
I sin yttersta variant finns i denna vision inga människor alls, utan vi har ett ekonomiskt system av maskiner som konsumerar varandras produkter där utbud och efterfrågan balanseras utan att något värde alls produceras i termer av mänskligt välmående, sociala relationer, kultur eller annat vi idag tänker oss gör samhällen önskvärda och berättigar ekonomiska system. Rent trivialt kommer systemet förstås tillgodose de rent beteendestyrande ”preferenser” som maskinerna ger uttryck för i hur de beter sig. Men för detta behövs inte mer än just att de beter sig på ett visst samordnat sätt – de behöver exempelvis inte ha utvecklat medvetande. Systemet kan i stället jämföras med den minimala versionen av ett ekosystem som består av en pöl där det lever två encelliga organismer som livnär sig på varandras avföring.
Den andra visionen accepterar det ofrånkomliga i AI-marknadens tendens att lämna allt mindre av levebröd över åt allt färre människor, men släpper idén om detta som en essentiellt önskvärd utveckling. Konsekvensen blir olika mer eller mindre fascistoida scenarier om befolkningsdecimering och fortplantningskontroll, ibland parat med radikala klass-samhällen där en allt mindre elit lever gott på maskinernas frukter medan den stora massan hålls undan att förgås i anarkistisk slum eller ödemark. Budskapet här är det bistra, att om mänskligheten alls ska ha en framtid i spåren av AI så är det så här den måste se ut, det är bara att bita i det sura äpplet. Till skillnad mot rader av futuristiska dystopier i drama, film och litteratur finns här ingen revolutionär öppning att åstadkomma något bättre för fler – ty då måste tekniken överges med konsekvensen att produktionen fördyras.
Den post-marxistiska visionen är att det tvärtom finns en revolutionär potential i AI-teknikens utveckling mot total automatisering av arbetet. En potential som förbises i den marknadsdefaitistiska visionen, därför att den inte ser de möjligheter som finns att med politikens hjälp reglera marknaden för att undkomma det ekonomiska (och moraliska och mänskliga) misslyckande som annars väntar. Denna politiska reglering handlar inte om att stoppa eller förbjuda tekniken, eller att konfiskera och sätta den under samhällets totala kontroll. I stället handlar det om att politiken ska parera den negativa effekten för människor och samhälle av stora inkomst- och konsumtionsbortfall. Här har olika varianter av idén om medborgarlön allt oftare kommit att nämnas. Däri ligger också det marxistiska: lösningen lanserar en version av den marxistiska utopin i Den tyska ideologin, där ”[s]amhället reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena idag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.” Detta citat pekar också mot en idé om att, förutom inkomst, kan det finnas behov för samhället att sätta av resurser för att möjliggöra meningsfull sysselsättning för människor som inte längre arbetar för sitt uppehälle. Men idén är också post-marxistisk i så måtto att i stort sett alla andra delar av den ortodoxa kommunistiska politiska visionen saknas, såväl vad gäller samhällsmål som realkommunismens brutala medel att nå dem. Kapitalismen finns kvar, liksom marknad och klasser, och ekonomin förutsätter inte den verklighetsfrämmande visionen om ”en socialistisk människa” som av sig själv bidrar till alla samhällets delar i en sådan grad att vare sig stat eller marknad behövs för att mänskligheten ska kunna blomstra.
Staten och marknaden är i själva verket avgörande för att genomföra och vidmakthålla en post-marxistisk lösning på AI-samhällets grundproblem. Ty hur ska medborgarlönen (och samhälleligt skapade sysselsättningsmöjligheter) finansieras utan att ruinera samhällsekonomin? Liksom på så många andra områden handlar det om att tvinga teknikens användare och ägare att vara med och betala för dess negativa bieffekter på andra – så-kallade externaliteter. Men hur mycket? Rationellt samhällsekonomiskt sett kan inte hela den ekonomiska rationaliseringen som AI innebär inkasseras via skatt för att gå till medborgarlöner, ty då undergrävs alla fördelar med AI-utvecklingen och behovet av medborgarlön försvinner (eftersom arbetet förblir oautomatiserat då incitamentet att minska produktionskostnader försvinner). Men samtidigt gäller alltså att om ingen skatt tas ut på den ekonomiska rationaliseringen så kollapsar samhällsekonomin (eftersom så gott som alla konsumenter försvinner då de saknar arbetsinkomst). Svaret blir därför lagom, förslagsvis med tumregeln att beskatta för den post-marxistiska lösningen till den grad som hyggligt balanserar den billigare och expanderade produktion som AI möjliggör mot behovet av konsumenter som kan tillgodogöra sig värdet av denna produktion och människors behov av meningsfull sysselsättning.
Som nämnts ovan kan förväntas motstånd från ägarna av AI-tekniken, eftersom det för var och en av dessa är rationellt att slå an den väg som leder till den marknadskollaps som är förödande för samtliga ägare. Men just detta slags marknadsmisslyckanden, sociala dilemman och kollektiva handlingsproblem är typexempel på fenomen som berättigar att staten reglerar marknaden även utifrån en liberal kapitalistisk synvinkel. Marknaden måste alltid regleras för att fungera rationellt till samhällets och människors bästa. När det gäller den totala automatiseringen tycks det motivera en reglering som möjliggör medborgarlön och samhälls-sponsrad sysselsättning. Då, men först då, kan orden i Kjell Höglunds sång att ”Maskinerna är våra vänner, utan dom inget paradis” besannas av AI-teknikens utveckling.
