[240326] I kampen om den politiska makten drabbas inte minst kvinnorna och barnen. Det är vad vi dagligen upplever i de smärtsamma rapporterna från kriget i Gaza mellan Israel och Hamas och det är vad som exponeras i Fia Adler Sandblads raffinerade föreställning Agamemnon på ADAS Teater uppe på Konstepidemin, där hustru, dotter och till sist även mannen faller offer för ett spel av känslor ingen förmår tygla. Scenen är ett ytterst laddat litet utrymme, där skådespelerskan genomspelar Orestiens urgamla exponering av hämndens onda cirkel, där något som i det politiska medvetandet stelnat i det som kunde kallas en klassisk kliché, att våld föder våld, besannas men även gestaltas.
I en ensam kvinnas figurativa spel genomlever Klytaimestra sitt obevekliga öde, men Adler Sandblad frambesvärjer även mannen, Agamemnon, i ett dubbelt maskspel som på ett förtrollande sätt får det urgamla och det skärande aktuella att spela samman till en insikt som inte blir mindre smärtsam av att det äger rum i ett medvetande av i dag som säger, att vi för länge sedan borde vuxit ur krigets grymheter liksom det mänskliga sinnets allra mest primitiva impulser.
Men det är som om Gud glömde bort ett par detaljer när han skapade människan, berövade henne en extra förmåga där förnuftet kunde komma att råda över det reaktiva, vilket orsakat ett lidande utan like genom århundraden för att inte säga årtusenden. Därför kan det antika dramat Orestien utan vidare upplevas som urmodernt, politiskt och militant, vilket naturligtvis är djupt fascinerande och fått scenkonstnärer att oavbrutet återvända, omtolka och förnya det antika dramat. Man glömmer varken berlinska Schaubühnes praktversion från början 1980-talet i Peter Steins regi eller Lars Noréns uppsättning på Folkteatern i Göteborg 2010, med vilken han inledde sitt konstnärliga ledarskap av teatern, jag har haft turen att få erfara båda.
Adler Sandblad hämtar bakgrund i en träning i fysiska teaterformer, inte minst från välrenommerade franska institutionen Roy Hart Theatre, som på ett förtrollande sätt tas i bruk i en tajt föreställning som tvingar publiken att omedelbart reflektera nuet i historisk genomlysning. Det känns som ett sällsynt privilegium att få erfara detta i det lugn en teaterföreställning förmår skapa, som inte minst bygger på en ödmjuk inställning till mänsklig förmåga till kommunikation och förståelse, den förmåga som gått förlorad varje gång krigsvåldet vunnit över varje målsättning att föra förståelse fram till praktisk lösning. En tragisk konflikt vi för inte så länge sedan upplevde på filmduken i Per Flys Hammarskjöld med Mikael Persbrandt i titelrollen.
Fia Adler Sandblad är ett exempel på hur konstnären, i det här fallet skådespelaren, arbetar med såväl den sensuella som intellektuella resursen inom sig, hon har fördjupat sina erfarenheter genom parallella scenkonstnärliga och akademiska meriter och i Agamemnon ser man de två på ett mycket förtjänstfullt sätt komma till samtidigt uttryck. Det lyckas henne att i en och samma kropp åskådliggöra dramats samtliga aktörer, till och med Zeus älskarinna Io (som han för att undgå Heras svartsjuka lät förvandla till en kviga), här i form av en underklänning påminnande om en kalvhud! Med reservation för ha begått en försyndelse i form av övertolkning var det vad jag såg – och i efterhand vill se som ytterligare ett uttryck för den finkänsliga finurligheten i Adler Sandblads gestaltningskonst, där hon utan problem rör sig mellan bilden av såväl den kloka gamla gumman som den nyfödda jungfrun.
