[240317] ”Förr var det ljust omkring oss. Nu är det mörkt. Vart tar ljuset vägen när man inte längre ser det? Kan det vara så att det finns dolt någonstans, tillfälligt har upphört och inte går att närma sig? Som den sista tonen i en sång som fortsätter att vibrera när allting tystnat?”
En person frågar de styrande om hur man ska kunna säga ordet framtid, utan att skratta.
Jag tänker på Greta Thunberg och Karin Brygger, ett lätt omaka par kan tyckas. Men det är något i tilltalet, i själva tonen. Thunbergs raka linje mot världens stora män och kvinnor ”How dare you?”. Och Bryggers suveräna diktsamling, Vi kom från överallt, där de ensamstående kvinnorna talar om sin situation som just ensamstående mödrar och studenter, med knaper kassa och kärlekslängtan, i kamp mot vardagens oresonlighet.
I Antoine Wauters bok, Motsägelsernas museum, berättas om ett antal personer och grupperingar som också talar från en underordning. Utifrån en rebellisk synvinkel. De pratar till/mot domare, föräldragenerationen, präster eller någon gud, till grannar och mor- och farföräldrar, till chefer av olika slag. Och det är som synes inga nåderika ord direkt.
Wauters är född i Liége 1981 och har skrivit lyrik, romaner, filmmanus. Översättningen av Motsägelsernas museum är vad jag kan se utan svagheter och är gjord av Cecilia Franklin för det lilla svenska Flo förlag, som förtjänstfullt koncentrerar sin utgivning av litteratur från länderna kring Nordsjön.
Vi är med ett gäng pyjamasklädda som rymmer från sitt äldreboende, i mjuk och skön ton. En efter en lämnar de kvar dem som inte orkar gå längre. Alla vill hem till husen de bodde i, men frågan är om de ens lever. Vi träffar på flickor på landsbygden, som hos Marieke Lucas Rijneveld, som drömmer om att bli en älskad pojke. Att vara flicka innebär enbart förluster.
Folk lever i en evig cirkel där arbetet styr allt och kroppen värker
”Vi jobbade på men förblev fattiga. Mindre fattiga än förut och mindre fattiga än andra, men ändå panka. Och det var då vi förstod att fattigdomen också är cirkulär, att vi inte befann oss någonstans, vad än herr Arbetsförmedlare sade. Vi arbetade, doktorn, men vår lycka infann sig inte.”
Konstnärer och intellektuella tvingas lämna sina värv och bli lagerarbetare. Staten hade tröttnat på ljudet av deras pennor och toner, och deras ”inställningar i frågan”. Och det är svårt att inte tänka på kulturrevolutionen i Kina, eller i värsta fall på den många menar är nedmonteringen av demokratin i våra länder och dagar.
I de första novellerna ser jag ”motsägelserna”, men sedan upplever jag att de flesta röster drar åt samma håll, går i samma linje. Och jag undrar om inte Wauters slår in redan väl öppnade dörrar.
Tolv texter på åttio sidor, ofta i ett ni-tilltal. En eller flera talar till någon, berättar om sin belägenhet, om hur illa allting är. Till en början dras jag in i orden, men efterhand tycker jag det mesta låter likadant. Det är samma ”enkla” civilisationskritik. Ett flertal av dessa grupper av människor lämnar sina vardagsliv, hoppar helt enkelt av det moderna livet och beger sig ut på landet och lever med några höns och kemikaliefria grödor. De verkar känna sig ungefär som Travis Bickle i Taxi Driver, eller som Michael Douglas karaktär i Falling Down; de har nått en gräns (minus våldet). Och en grupp klättrar likt Calvinos klätterbaron upp i ett mammutträd. Alla har de tröttnat på sina meningslösa arbeten, den ständiga pressen att tjäna mera pengar för att kunna köpa fler prylar de inte behöver. Ja, hela boken andas att vi närmar oss ett slut. Vi har gått för långt med alltför mycket, och ingen som har någon reell makt verkar se eller bry sig, eller om de inte heller tror på att en förändring är möjlig. Då är det verkligen illa ställt med oss
”Vi har förlorat vår tro. Familjen, paret, nationen, förpliktelserna, striderna, manifesten – surrealister, dadaister, futurister – religionen, transcendencen, sambanden, ingenting av det där existerar längre.
Jo.
Klimatet finns kvar.”
