[240309] När jag berättade för en vän att jag planerade att läsa och skriva om Lyra Ekströms Lindbäcks roman Moral från förra året, föreslog hen att jag också skulle kolla upp Therese Bohmans Aftonland från 2016. Båda böckerna handlar nämligen om medelålders forskarhandledare som har sex med sina tjugo år yngre doktorander – och för den delen om doktorander som inleder sexuella förbindelser med sina handledare. Detta slags gränsöverträdelse skapar rum för många litterära ingångar, och jag har alltid tyckt att den akademiska miljön är underanvänd som socialt mikrokosmos och samhällelig metafor i svensk litteratur.
Båda böckerna har varit nominerade till finfina litterära priser och fått mycket beröm av kritiker. Ett extra skäl för mig personligen att vara nyfiken är att jag är moralfilosof, den akademiska miljön i Moral, samt att jag sedan några år tillbaka håller i etikmomentet i Göteborgs universitets forskarhandledarutbildning, där förstås mentorsrollen och de etiska frågorna kring hur man ska hantera de makt- och beroenderelationer den innebär är ett huvudtema. Detta etiska spår lyfts explicit i Moral, ihop med det metalitterära etikspörsmålet om någon som varit med om en otillbörlig relation bör offentliggöra berättelsen om detta i litterär form. I Aftonland finns knappt etiktemat med alls i explicita termer, annat än som någon förflugen tanke hos huvudpersonen, men gestaltas desto mer för läsaren att själv reflektera över. Böckerna skiljer sig också i köns- och berättarperspektiv: i Moral är det en kvinnlig doktorand som berättar om sin manlige handledare, i Aftonland det omvända.
Aftonland är berättad i en traditionell tredjeperson-preteritum-form, där läsaren ligger närmast (och kommer allt närmre allteftersom) konsthistorieprofessorn Karolina, som fått sig tilldelad en ny manlig doktorand som hittills inte gjort något väsen av sig. Bohman tar god tid på sig att etablera Karolina som människa, liksom miljön på universitetet och det Stockholm som Bohman utvecklat ett mästerskap i att skildra. Bit för bit blir vi varse att Karolina befinner sig i en riktigt allvarlig personlig livskris på många plan. Trots god ställning på universitetet och som etablerad kulturskribent tvivlar hon på betydelsen av sin forskning och sitt skrivande. Hon känner sig ensam och isolerad efter att ha brutit upp från ett långt, kärlekslöst äktenskap. Hon känner sig avig och misslyckad i förhållande till eventuella nya partners/älskare som finns i närheten (jobbet, tidningen, gamla älskare) och i storstaden börjar hon känna sig vilsen, utan att för den skull vilja tillbaka till uppväxtens landsbygd (skildrat i en mästerlig passage). Hon har också rätt allvarliga alkoholproblem som hon själv förnekar. I detta läge återkommer doktoranden Anton från en vistelse i Berlin och hävdar sig ha funnit sensationellt material som kan omkasta viktiga delar av modernistisk konsthistorieskrivning. Det blir plötsligt fart på handledningen och rätt snart fattar man att Anton är en riktig trickster som inte är riktigt att lita på. Men det sensationella materialet och potentialen det skapar för Karolina att skina starkt genom sin doktorand bländar henne. Samtidigt lockar Antons henne alltmer, sexuellt och romantiskt. Han drar in henne i flera situationer där den nära och otvungna relation som ska finnas mellan handledare och doktorand går över gränsen, alltid med alkoholen som omdömes- och gränsupplösare. Och så då till slut hamnar de i säng. Men strax därpå börjar Karolina tvivla på Antons ”upptäckt” i Berlin: alltmer tyder på att han är en charlatan som bland annat använder sex för att manipulera sig fram. Karolina har hamnat i en prekär situation som hotar att förgöra henne inför kollegorna på institutionen på mer än ett vis.
I Moral är det i stället den manlige handledaren (som i berättelsens jagform i presens genomgående benämns med tilltalet du) som är en charlatan. Doktoranden Anna och flera andra noterar flera gånger, även i början då Anna och handledaren är supertända på varandra, att han inte verkar ha koll på filosofins elementa. För mig som själv är akademisk moralfilosof är det slående att någon som säger sig forska i ämnet inte förhåller sig alls till samtida eller förflutna moralfilosofer – med undantag för Kant (som han har dålig koll på och mest intresserar sig för estetiken hos) och Marta Nussbaum som han mest namndroppar. Det sistnämnda verkar vara hans främsta filosofiska verktyg och namnsamlingen som då vecklas ut karakteristiskt osystematisk och nästan helt utan bäring på samtida moralfilosofi. När han pressas in i något intellektuellt hörn börjar han rapa klyschor om att filosofi ”måste kunna få vara något mer än” resonemang och argument och teori, för att slippa undan krav på konsistens, logik och systematik. Men på något sätt har alltså denne svenske akademiker blivit föreståndare för ett fristående etikcentrum i Tjeckien. Det är i den rollen han reagerar på Annas först rent akademiska närmanden och, vad det lider, alltmer sexuella signaler från båda sidor tills det tänder till på allvar under gemensamt supande. Liksom Karolina drar han inte gränsen som en handledare självklart ska dra – alternativt avsluta handledarrelationen för kärlekens skull, men någon kärlek handlar det inte om i någon av böckerna. Men till skillnad från Karolina och Anton utvecklar Anna och handledaren en utdragen knullrelation i smyg från hans fru, som jobbar på centret och är Annas bihandledare, barn och övriga medarbetare. De smusslar och ljuger för att dölja vad som pågår, samtidigt som de i alla fall till en början verkar gå i gång på att ta snabbisar där de kan upptäckas. Till exempel under centrets många blöta fester i kontorslokalerna – ännu ett tecken på den gränslöshet och oordning en charlatan gärna låter blomstra runt sig för att själv kunna undfly ansvar. Snart börjar Anna må riktigt dåligt av situationen och gör några försök att tala med handledaren, men det leder ingen vart. Hon inser att hon hamnat i en prekär situation som hotar inte bara hennes välmående men också hennes akademiska karriär. Men när hon börjar försöka lirka sig ur detta läge i bokens sista akt blir handledarens agerande långt mer lömskt än vad det redan är. Om inga reella övergrepp ägt rum tidigare, så sker de nu, även om de då inte är sexuella.
Anton är som sagt en charlatan i färd med att manipulera sin akademiska omgivning, men vad är det som driver Anna att gå i säng med sin handledare? Hon är ingen duvunge, snart trettio år gammal, sexuellt erfaren och etablerad författare. Erotisk attraktion mellan mentor och lärling (med alla dess faror) är en klassiker i både litteratur, dess historia och något hon borde stött på tidigare under sina år i litteraturvärlden. Den stora luckan i Moral tycker jag är att detta – berättelsens centrala gåta om Annas drivkrafter – aldrig ges kontext för förståelse. Anna som person förblir märkligt grund, lite av en pappfigur som kläs i olika utstyrslar allteftersom författaren vill ha något sagt om det ena eller andra eller försätta läsaren i en viss stämning. Hon har ingen historia att tala om utom den som allmänt skissas om hennes författarkarriär och tidigare kärleksrelationer med kvinnor. Likaså blir hennes situation där i Tjeckien märkligt närsynt – det är svårt för mig att känna livet och miljön hon rör sig i, den miljö där det alltmer självdestruktiva sexet med handledaren och hennes egna växande dubier och plågor driver handlingens kärna framåt. Hon gestaltas också flera gånger mer som en sjuttonårig oskuld än en tjugosjuårig, sexuellt erfaren litteraturarbetare och högutbildad akademiker: tonårsspråk, pubertal sarkasm över ”boomers” som uttrycker sig i fullständiga meningar på sms, försök att meddela sina känslor genom låtval ur Spotifylistor (jämför tonårens patetiska romantiska blandband i min egen generation). Detta blandas med närmast överintellektualiserade traktater kring vad som skulle kunna vara fel med relationen hon givit sig in på. Det är klart den är fel, detta är ju inte på något sätt en gåta, hon har bara gett sig in i den ändå, frågan är varför. Den här aspekten blir för mig den största litterära kontrasten mot Aftonland.
Men hur är det med sanningsanspråket i Moral? Boken har ju omskrivits som s k autofiktion och mot slutet bryter berättaren också fjärde väggen och förklarar för läsaren att allt det här som hänt Anna har hänt mig, och mer därtill. Men vem säger att berättaren är författaren, och att denna metalitterära krumbukt inte bara är ännu en del av fiktionen? Som Cohenbrödernas deklaration i början av filmen Fargo från 1997 att den bygger på verkliga händelser. Precis när jag håller på och skriver det här publicerar också Lyra Ekström Lindbäck en krönika i Expressen där hon tycks bekräfta den misstanken. Men jag bryr mig faktiskt inte om hur det ligger till på den punkten, som läsare är det mig likgiltigt. Lite likadant är det med de moraliska resonemangen som tar så mycket plats i romanen, lite som en interfolierande teoriessä, men som jag gärna hade sett utbytta mot fördjupning av Annas karaktär. Kanske ska de utgöra ett exempel på författarens egen avhandlingstes att litteratur inte är filosofi? De illustrerar i vart fall min egen erfarenhet att filosofi som regel blir sämre av att bedrivas i litteraturens klädnad. Särskilt besynnerlig blir de metalitterära etikdiskussionerna om huruvida berättaren borde berätta det hon berättar och om ond litteratur kan vara god och vice versa (Annas avhandlingsämne). En särskilt förbryllande detalj i den senare är att trots att argumentation i berättelsen uteslutande handlar om konsekvenserna för olika berörda och den klassiska frågan om ändamål eller resultat kan helga medlen, så berör aldrig filosofnamndroppandet den konsekvensetiska tradition i moralfilosofi där just dessa frågor dryftas sedan århundraden i både teoretisk och tillämpad form. Men mest avgörande för att det här skiktet i romanen inte fungerar är att inför mig som läsare har ju berättaren redan dragit sin slutsats i och med att jag läser hennes berättelse. Saken är praktiskt avgjord på förhand. Några argument för denna slutsats formuleras egentligen inte, så något egentligt bidrag till allmänlitterär etikdebatt blir det inte heller, vilket är synd. Till exempel skulle en argumentation om restorativ, reparativ eller retributiv rättvisa (upprättelse, kompensation, straff) i ljuset av en otillbörligt utnyttjad maktposition passat som handsken. Men den delen av moralfilosofin får ingen exponering alls – vare sig på det framskrivna etikcentret eller i bokens funderingar.
Kanske just därför att etikaspekterna nästan inte alls berörs i Aftonland blir de för mig desto mer vibrerande och litterärt framträdande i den boken. Ännu mer så när jag nu läste båda de här böckerna tillsammans. En sak är den moralpsykologiska drivkraften hos de respektive handledarna: i båda fallen visar sig den känslomässiga kärnan i sexet med doktoranden inte i första hand handla om fåfängan att åtrås av någon ”ung och fräsch” eller den hormonstinna kåthet som blommar upp i dess spår (även om båda dessa saker finns med), utan om att få känslomässig kontakt med en mer genuin men förlorad kärlek. Gränsöverträdelsen som inte kan berättigas öppnar samtidigt porten till något förslutet och genuint åtrått, och hade de ägnat mer omsorg om sina känsloliv kanske allting sett annorlunda ut? Ett lager till är att den här aspekten också avslöjar att båda handledarna har en historia av otrohet och svek. Motsvarigheten till den hämndskrift som Moral kan ses som i dess autofiktiva tolkning, men egentligen aldrig problematiseras är Karolinas utstuderade sätt att manövrera sig ur hotet hon ställs inför i Aftonland. I värsta fall kan den innebära att Anton tio år in i framtiden sitter på just den sorts maktposition som Annas handledare missbrukar.
