[240305]
Klassamhällets obönhörliga konsekvenser. Att exempelvis på morgonen tvingas lämna sina egna barn till barnomsorgen för att åka till en familj på andra sidan staden för att ta hand om andras. Eller som i romanen Rent hus, där Estela lämnar ön i den chilenska södern och åker till Santiago för att arbeta som hembiträde. Hon bor helt isolerad i ”det bakre rummet” i familjens hus och är närmast totalt fastlåst där. Vad orkar man göra efter sex arbetsdagar, utan vänner och bekanta i närheten?
Estela sitter i en fängelsecell efter att dottern i familjen hittats död i poolen, synnerligen misstänkt efter att dagen innan ha fått beskedet att hon ska lämna huset för gott (det vill säga fått kicken). Vi vet alltså att en sjuårig flicka är död och efter hundratrettio sidor börjar det kännas lite som ett ”krimupplägg”, utan att helt utveckla sig till det blir det ändå ganska spännande.
Hon sitter där i sin cell och pratar högt till dem som troligen sitter på andra sidan glasrutan, de ser henne, hon inte dem. Det blir till ett lite brechtianskt grepp, där författaren korta ögonblick tar oss ur berättelsen och riktar sig till poliserna. Vet inte om jag tycker att det tillför något av vikt. Vid sidan av det raka och ”effektiva” språket framträder stundvis över vissa scener ett lätt ”poetiskt skimmer”.
Alia Trabucco Zerán är född 1983 i Chile, hennes debut nominerades till Internationella Bookerpriset. Den andra romanen, Rent hus (utkom 2022), är den första på svenska och snyggt översatt av Hanna Nordenhök.
En vecka efter att Estela hade börjat sitt arbete föddes dottern, Julia. När frun kom hem efter några dagar på BB lämpade hon direkt över barnet, sa att hon var trött och behövde vila.
Det är närmast något av ett nidporträtt på den välbärgade karriärsfamiljen (läkare och advokat), även om jag är rädd att det inte handlar om några överdrifter. Båda oerhört strikta och noggranna in i minsta detalj, mannen något av tidsfascist. Kvinnan äter knappt nånting, och det kanske inte är så märkligt att Estela får kämpa för att dottern ska få i sig något
”Hon kom hem klockan sex på kvällen och åt en riskaka.
Till middag åt hon ruccola med frön, cikoriablad med frön, spenat med frön, vitkål med frön.
Sedan åt hon i hemlighet en minibaguette med ost och tömde ett glas vitt vin med en näve piller.”
Trots att paret i stort behandlar sitt hembiträde väl finns där en avhumanisering i allt de outtalat kräver och förväntar sig av henne. Vara med och göra allt, men samtidigt inte synas eller störa eller ta personlig plats. Och även om de inte skäller på eller slår henne bemöter de henne med högdragen och strikt makt, rättar henne om hon råkar använda fel ord eller uttryck, utgår från att hon väl inte är särskilt bildad, et cetera.
Vid enstaka tillfällen visar de en mjukare, ”mänskligare” sida och pratar i en mer förtrolig ton, men hur är det tänkt att man ska reagera då? De är ju knappast vänner. Ett märkligt exempel är när de firar nyår med ett trettiotal gäster, Estela fixar maten och allt annat runt omkring. Vid tolvslaget ska hon vara med och skåla
”Gott nytt år, min Estelita, sa hon och gav mig en kindpuss.
Herrn följde hennes exempel.
Hoppas du får ett strålande år, Estela.
Och sedan, en efter en, gjorde gästerna samma sak.
Estelita, måtte du få ett strålande år.
Hoppas alla dina önskningar går i uppfyllelse.
Lycka och kärlek.
Hälsa och pengar.”
Frun visade upp henne som en pokal, som sin pokal inför de andras blickar.
Det läskigaste är kanske inte att de vuxna bemöter henne som det tjänstehjon hon i deras ögon är, utan att dottern redan i femårsåldern ibland anammar liknande sätt. Som något självklart.
Men klassfrågan skymmer nästan en annan minst lika viktig och stor; den om hur vi behandlar våra barn, i vilken verklighet vi låter dem växa upp. Utifrån den här berättelsen är den frågan högst aktuell, och då blir det kanske rent av ett omvänt klassperspektiv.
Flickan var ytterst begåvad och hade privatlärare vid tre års ålder. Efter några år tyckte läraren att det inte behövdes mer, hon menade att flickan var överkvalificerad och uppfattade henne som stressad och olycklig
”Flickan fyllde tre den dagen, men det sa jag kanske? Och med sitt treåriga, djupt allvarsamma ansikte fäster hon blicken vid var och en av oss. Ni kan titta på klippet själva. Flickans ansiktsuttryck, som med ens ser ut som en åttioårings. Flickan som aldrig kommer bli gammal eftersom hennes ansikte, hennes barnansikte, redan då bar alla hennes framtida ansikten i sig. Det händer att jag tänker att det var därför hon dog. Hon hade inga ansiktsuttryck kvar att ge sin egen framtid. Men det är en absurd tanke. Stryk den, tack.”
Den enda som Estela har en någorlunda regelbunden kontakt med utanför familjen är modern långt därnere på ön, hon bor i ett litet hus med plåttak. Även hon hade arbetat som hembiträde och liknande, och hade varnat dottern för att bege sig till huvudstaden. Varnat för att man fastnar, att man inte bara vänjer sig man fäster sig vid dem man arbetar för, inte minst barnen. Åk inte Estelita! sa hon gång på gång, men utan resultat. Något dottern blev smärtsamt medveten om några år senare. Hon skulle ha stannat på den lilla ön, med allt regnande och dåliga jobbmöjligheter, men hur kommer man loss.
Då och då drar Trabucco Zerán in världen där utanför, mest genom en teve som står på och som visar våldsamma demonstrationer på Santiagos gator och torg. Men även genom de få och korta turer Estela gör för sina inköp. Vid ett sådant tillfälle följer en gatuhund med henne till huset. Hon gör misstaget att mjukna inför hunden och ta med den in, och det blir början på slutet.
En udda natt kommer mannen hem och börjar prata förtroligt till Estela som ännu inte hunnit lägga sig. Han berättar om ett besök hos en prostituerad, och om en död sjuårig flicka han mötte under sin tid som ung läkarstudent. Och det blir tydligt att han kanske inte är lika avstängt perfekt och blind för sin dotters liv och mående som det verkar
”Han bönföll henne att hon skulle hjälpa honom att tänka på något annat, att hon skulle berätta något för honom så att han kunde glömma flickans ansikte. Ögonen som såg rakt in i hans, de svarta, slocknade ögonen, hans dotters ögon, hans underbara flickas ögon inkapslade i det döda barnets ansikte.”
Den sista natten upptäcker Estela att flickan ligger och flyter på poolens yta, i sin hatade vita klänning. Hon meddelar föräldrarna och lämnar huset som i trans. Kommer ut på stan och hamnar i ett inferno av demonstranter och poliser, stenkastning, skottlossning och tårgas. Efter ett slag i nacken vaknar hon till medvetande i den cell hon nu sitter och berättar.
Något inte helt oväsentligt i klassfrågan; kommer Estela att bli dömd?
