[240228] Ordning och reda har aldrig skapat stor konst är ett statement av regissören Walter i den scenversion av filmen Bröderna Mozart som nu ges på Folkteatern i Göteborg. Därmed inte sagt att en kaotisk teaterverkstad per definition är konstnärligt enastående. Men roligt blir det. Magnus Kreppers regissör imponerar som komiker och maktpotentat och Sanna Hultman än en gång som en uttryckets mästerliga minimalist. Syftet med helheten är dock mer oklart.
Kristian Hallberg och Magnus Lindman är de som bearbetat filmmanuset till den här scenversionen och för regin står Folkteaterns konstnärliga ledare Frida Röhl, en rejält erfaren trio teatermakare med andra ord. Det parodiska, gycklande tilltalet är konstant. Avsparken för den anarkistiska spelstilen sker med en soloperformance av Magnus Krepper i rollen som regissören Walter, där han avslöjar för mig tämligen okända sidor hos sig själv. Kanske resultat av ett förflutet på Balettakademin i Göteborg efter Teaterhögskolan i Stockholm. Han fullkomligt äger scenen.
Repetition av Mozarts opera Don Giovanni med titeln Bröderna Mozart står alltså på schemat och de medverkande dyker upp lite slumpvis och okunniga om rollfördelningen. De får i alla fall förstå att ingenting i operan ska förbli sig likt och frågan uppstår hur mycket man får gå emot tradition och förväntningar. Ett par hiskeliga rosafärgade bulliga tylldräkter utlöser till slut revolt.
I salongen denna premiärkväll syns Walters föregångare från filmversionen, en småleende Etienne Glaser, en av skaparna av filmmanuset från 1986. Utvecklingen på scenen artar sig till ett fullkomligt oförutsägbart kaos dirigerat av regissören Walter med en scenograf, Sanna Hultman, som lyder minsta order med luttrat lugn. Till det hör sånt som att plötsligt såga hål i golvet för att skapa en bassäng, vilket förstås stöter på patrull från operans ledning. Då och då dyker ju de upp som har ordning och reda som tjänsteuppdrag. Dit hör den ”sociala medie-ansvariga på kommunikationsavdelningen”.
Utöver skådespelare ur Folkteaterns trogna ensemble är, förutom Magnus Krepper och några praktikanter från teater- eller operahögskolor, även Kjell Wilhelmsen inlånad från Backa Teater, känd för att inte ha långt till det underdrivet komiska tilltalet i vare sig röst eller kropp. Vad regissören Walter egentligen vill med föreställningen, som att till exempel börja med slutet, förblir oklart, en förvirring som speglas väl av den formbare Jonas Sjöqvist, den stackare som har ofrivilligt gyttjebad på i sin roll.
Regissörens metoder påminner stundom om övningar från den dramapedagogiska skolan, som att hitta sitt inre jag och sina känslor genom smekningar och kyssar. Skön komik uppstår särskilt när alla får order att välja var sitt instrument och förhålla sig erotiskt till det. En parodi på tema Mozart undgår förstås inte lek med könsord eller som det här kallas ”anatomiska detaljer”.
Andrea Edwards virvlar runt på scenen som en gäckande Mozart när hon inte tar position som staty på en gravsten. En och annan med operaröst får stundom ta ton. Om något ska sammanfattas om denna föreställning är att ha blivit bjuden på ett par timmars underhållande och galet infallsrikt skådespeleri i den absurda skolan med fokus mer på hur det görs än vad som uttrycks. Inga aktuella samhällsfrågor att grubbla vidare på, utom möjligen den om konstens oändliga nödvändighet och en levande föreställnings förmodade föränderlighet.
